Fröken Wallenlöv

Imorgon börjar ljuvliga maj, vilken också är sista månaden för oss i England. Det är såklart både skönt och sorgligt.
Det känns som att jag har kunnat vara mig själv här. Bara mig. Hemma är jag också mig själv, men man spelar alltid olika roller, så är det bara. Ibland är det skönt att bara vara...själv. Jag är en ensamvarg, så är det bara. Och här har den rollen fått spelat ut, även om jag aldrig varit helt ensam, förstås. Eller själv, eller vad nu skillnaden är.

Knasigt inläggg, vi börjar om!

Imorgon börjar, ljuvliga maj, vår sista månad i England! Hoppas den blir roligare än april varit, rent vädermässigt alltså! Maj bjuder på:
besök av herr S
miniresa till Wales och Andy!
förhopningsvis en övernattningstur till Liverpool
bilturer i England med fröken Grodan Bergmans mamma och bror
hemfärd (förhopningsvis med inte för mycket packning - tack Primark!)

Lämnar er med lite bilder från mitt andra hem; Primark (fast i Birmingham, men det är i princip samma överallt, mycket folk, mycket kläder, och tokbilligt!):




Mycket kläder, mycket folk... Fröken J's heaven actually!

Blondinbella (ni kan adressen om ni bara vill) skrev för ett tag sedan att 80-talisterna är den lata generationen.
Vad fan?! Det kan väl inte stämma? Om jag kollar runt bland mina fellow 80-talister så är vi den genrationen som vill rädda världen mest av allt.
90-talisterna, däremot, är bortskämda egon som mest av allt drömmer om att bli rika och kända. (Okej okej, det kanske inte är helt sant...) Bella jämför dem med 40-talisterna, som ju i princip är anledningen till att vi sitter i den här miljöhärvan utan pengar och med enorma skillnader hit och dit. Eller?

Maru the cat ska det vara, inget annat.

Jag irriterar mig på att jag inte skriver så finurligt som jag gjort då och då. Många inlägg nu handlar om värdsliga ting, saker jag inte alls ville att den här bloggen skulle vara. Här skulle jag ju samla tankar som inte fick plats någon annanstans! Här skulle jag pränta ner det jag kände behövde komma ut! Men nu tycker jag att bloggen är rätt trist. Och egentligen spelar det ingen roll, för jag bryr mig ju inte så mycket om hur den här bloggen uppfattas av andra, den här bloggen är mest för mig. Jag vill inte ha många besökare, jag sprider inte gärna mitt namn, för det är ju inte det den här bloggen handlar om. Det ska vara en blogg i mängden, lite som jag är själv. Jag är däremot orolig för mig själv när jag läser igenom de senaste inläggen - om de är tråkiga då är ju jag tråkig.... Eller? Jag är förvirrad, dazed and confused, och vet inte riktigt vad jag ska göra åt det. Kanske kan jag skylla på att jag är sjuk. Kanske kan jag skylla på att livet är lite för konstigt för att de riktiga känslorna skulle ploppa ut. Om bara herr C var här skulle jag nog säga att livet är jävligt bra just nu. Kanske är det därför bloggen är tråkig.

Om man ska vara en äkta storbloggare ska man lägga ut tjusiga bilder på kläder, alternativt något annat artistiskt kort man tagit. Det skiter jag i, jag postar en video istället! Det här är vad jag drömmer om nu:

 
Mauro the cat, hittad via sköna niotillfem

Jag vill också ha en excentrisk kissemiss! En annan version av min Oskar, det skulle inte sitta fel någon gång i framtiden.

Okej, två essaäer (?) av fyra klara. De andra två har jag 150 och 300 ord kvar på. Och en miljard ideer. Godness gracious me.
Febern gör sig påmind, trots att jag trodde det var över, och jag måste vila. Men innan dess:

 

Jag skrattade nästan åt det här, jag bara älskar hypnos! "Jamen edgigt, det behöver väl inte bli plumpt!"
Kanske därför jag vill till Las Vegas så gärna, där kryllar det väl av hypnotisörer. Det finns ett annat klipp där hon ser helt extremt hypnosdrogad ut. Man varför har Jacob olika tröjor på sig i de olika klippen? Eller varför har alla olika kläder på sig, är han Freddehypnosman där ofta? Ännu mer anledning att se på The Voice i så fall!
Jag mår BRA av Josefin Crafoord. Sådeså!

När jag är sjuk längtar jag alltid efter samma sak. Eller sak och sak, katt, snarare.
Vi fick Oskar när jag var sju år, och han dog 2005, nästan tretton år gammal. Under de tretton åren var han min största tröst, han var den jag vände mig till. Inte för att han var speciellt bra på att komma med tröstande ord, men han lyssnade alltid och kramades precis så länge jag behövde.
Hans sista dag satt jag med honom och försökte lyssna på honom, och göra alla de små saker jag visste att han älskade. Det är fortfarande ledsamt att tänka på den dagen.
Kanske är det för honom jag egentligen är mer en kattmänniska än en hundmänniska, innerst inne, trots att jag under mina första fem år tröstades av en annan, mycket större, lurvig kompis.
Oskar finns såklart alltid med mig, trots att han nu vilar i utkanten av mammas och pappas tomt. Hoppas de aldrig flyttar ifrån Tallstigen, vi kan ju inte lämna honom ensam...

Jag önskar han var här nu.

Haha, jag är ju ganska rolig, eller var i alla fall! I väntan på ännu ett anfall av trötthet läser jag igenom mig själv.
Och det där inlägget om Kocken stämmer fortfarande. I allra högsta grad!

Jag hatar att vara sjuk. UnderbaraClara skrev för några dagar sedan att det kan vara skönt att längta efter snuva, att längta efter att vara sådär sjuk som man var när man var liten. Well, längta kanske är skönt, men att vara sjuk, det är fanimej hemskt. Jag tror jag har feber, både i halsen och i övriga kroppen. Efter mycket sovande, både igår och idag, börjar det ge sig. Tur att fröken Ingmar Boll köpte med lite nödvändigheter från ASDA, så slapp jag gå, annars hade jag nog legat och tyckt synd om mig själv ännu mer än vad jag gör nu.

Just ja. Solen skiner som attan här. Jag irriterar mig på solen, varför kan det inte regna när man vill det?

Det är fredag. Jag är lite halvsjuk. Jag fick A på myth essayn. Jag får slappa de sista timmarna av eftermiddagen, jag får läsa och leta bloggar. Jag får softa innan vi åker till biografen och softar.
Jag hittade i alla fall en ny spännande blogg idag, en blogg om ett av mina gamla drömyrken! Jag har läst och klurat, och funderat på om jag trots allt inte gillar de små detaljerna där den anonyma människan bakom arga bibliotekstanten kommer fram, där hon/han berättar om sin kärlek till Morrissey, sin iPod och andra småsaker. Jag är en människoknarkare av stora mått.

För övrigt så fanns det inga klipp från Tignerts gamla favvofilm på youtube, jag hittade inga i alla fall. Synd, för en ung Mmmmmchristian Slater är alltid trevligt att titta på, när min alldeles egna Mmmmmchristian är alldeles för långt borta. Jag tröstar mig med bio och billigt ASDA-godis.

Och. Jävla Kajsa finns inte heller på youtube. Oh le pooh. (Tur jag kan alla avsnitt utantill inuit huvudet.)

Vissa dagar kunde lika gärna få gå över i natt på en gång, dö innan de ens börjat (eller ja, fötts kanske det skulle vara för att få den liknelsen att stämma).
Idag är en sådan dag. Hujedamej.

(Men Driving Lessons igår var bra, även om jag inte rekommenderar att kolla den på youtube. Min hype var berättigad.)

Kenneth Branagh som Kurt Wallander, och det ser faktiskt både svenskt och lovande ut, om jag får säga det själv:



Sjävklart bloggar jag bara om detta för att jag är alldeles för...oinspirerad (som är fröken Ingmar Bolls word of the month tror jag!) för att skriva uppsatser. Ännu en börjar närma sig slutet, så bara en och en halv kvar. Det går fint, det här!

När huvudvärken börjar rinna ut i näsan på allvar, då börjar jag bli frisk.

Nu är Villospår inlagt på iPoden. Det är en sommartradition jag inte vill missa. På vägen till jobbet i sommar blir det Steget efter, Italienska skor och kanske...Brandvägg?

Jag vet att jag är sjuk när jag längtar efter att gå och lägga mig vid kvart i nio-snåret, och faktiskt gör det en timme senare.

---

Till R, som ju såklart borde ha en blogg: Tack för din kommentar, jag har saknat att höra från dig där nere i kommentatorsfältet! Och din pappa polisen är ju rolig, skicka sin minderårige grabb att köpa snus! Men det är klart, det var helt andra tider då... Inte behövde man ID eller jävlamedlemmsskap för att hyra film heller, det räckte med litet telefonnummer ifall man snodde filmen...

Hos bästa fröken Toffs (bästa fröken på många sätt och vis!) hittade jag en lista. Ni kan gå och kolla den hos henne om ni vill, men jag måste bara få citata den!

---

80-talister, kommer ni ihåg? Det var...

...vi som "knackade på" hos våra kompisar utan förvarning när vi ville träffa dem.

...vi som lärt oss räkna genom att räkna antal pet-flaskor som behövs pantas för att köpa 100 st 50-örestuggummin

...vi som slog in skolböckerna i diverse fina skydd för att vi behandlade dem med respekt.

...vi som kan skillnaden mellan discodans och tryckare.

...vi som på egen hand klippte i våra jeans innan de började säljas söndertrasade.

...vi som har sparat en blå/röd kudde fylld med märken såsom silverfisken och baddaren.

...vi som någon gång har haft en OKEJ-poster upphängd på väggen.

...vi som samlade på allt - främst kapsyler.

...vi som var den första generationen som kunde zappa mellan Skurt och Björnes magasin.

...vi som i våra egna dagböcker inte kunde undvika att använda samma fraser som i Berts Dagbok.

...vi som försökte allt vad vi kunde att bygga lika fina trädkojor och hitta lika coola "gömställen" som det fanns på TV.

...vi som förmodligen var den sista generationen att motta hemstickade tröjor och sockar från våra far/mor-mödrar.

...vi som på egen hand lärdes oss datorer/internet/fildelning och dessutom fick lära våra föräldrar hur de kollar sin mail.

...vi som visste skillnaden mellan att ringa billiga lokalsamtal och dyra riksamtal.

...vi som trodde att vi blev rika när guldtian ersatte papperstian.

...vi som upptäckte erotik genom ryska posten och snurra flaskan.

...vi som hade kvar Sovjet i kartboken hela grundskolan (trots upplösningen).

...vi som trodde att pins i stil med "Rör inte min kompis" skulle förändra världen.

...vi som använde gnuggisar dagligen.

...vi som förtjusades av att leka med slime ifrån Buttericks.

...vi som började "hänga med våra polare" när det blev för ocoolt att "leka med våra kompisar".

...vi som jublade när gröna/svarta tavlan bytades ut till whiteboards i skolan.

...vi som fick hjälpa läraren att trycka på play på videoapparaten

...vi som fyllde våra cykelhjul med kulor eller spelkort för att det skulle låta så mycket som möjligt när vi flög fram.

...vi som trodde att vi skulle bli rika när vi efter många år skulle sälja våra kulor, ishockeykort och pogs.

...vi som spelade in musik på kasettband genom radion.

...vi som gick från altavista till eniro och från eniro till google.

...vi som frågade chans på någon ny varje vecka.

...vi som hittade på ett eget språk för att kunna sjunga med i engelska texter.

...vi som drack Cuba Cola och Jaffa.

...vi som läste OÄ i skolan.

...vi som var närvarande medan myrornas krig fortfarande gick på TV.

...vi som fortfarande säger negerbollar och aldrig har sagt det och menat något förolämpande.

...vi som var för coola för vanliga sällskapsdjur och skaffade vandrande pinnar och tesvamp.

...vi som lekte med manicklar.

...vi som smaskade omkring med Jenka, Shake eller Hubba Bubba i munnen.

...vi som fick fler finnar av Clearasil.

...vi som hade påtvingade brevvänner i grannorten.

...vi som läste Lyckoslanten.

...vi som inte fick slänga maten eftersom det fanns barn i Afrika som uppenbarligen var hungriga.

...vi som var med på rökrutornas tid.

...vi som drack Sunkist ur pyramidformade förpackningar.

...vi som hade en Amiga hemma - datorn där man skrev cirka en sida i ett ordbehandlingsprogram och så var minnet fullt.

...vi som kallade 1: orna för ettakladdare och 2: ornna för toalettdykare.

...vi som drömde om att ha en egen rökmaskin hemma.

...vi som tyckte det var värt tiden det tog att surfa med 56k-modem.

...vi som tryckte på play på kassettbandspelaren till vår Commendore 64 och sen kunde gå och göra något annat i 20 minuter medans spelet laddade.

...vi som lämnade Bingolotto samtidigt som Leif Loket Olsson.

...vi som lät mamma fläta hela håret i små flätor när håret var blött, och sen sov på dessa under natten för att få vågigt hår till kommande skoldag.

...vi som hade en väldigt härdad men ändå öm nintendotumme.

...vi som hade våra första slagsmål genom att tävla om vems farsa som var starkast eller hade farligast yrke.

...vi som införde pizza, kebab och tacos i svensk husmanskost.

...vi som dansade så långa tryckare att vi klibbades fast i varandra.

...vi som fortfarande kan dansa Macarena till punkt och pricka.

...vi som är de sista att komma ihåg movieboxen.

...vi som fortfarande inte kan se Ingvar Carlssons ansikte utan att tänka på Dojan.

...vi som var de första i backen med snowboard.

...vi som använde telefonkort och personsökare innan mobilernas tid.

...vi som fick förbud att använda tamagotshi på lektionerna.

...vi som använde sockiplast för att förhindra det groteska vårtspridandet.

...vi som använde cykelbyxor i olika färger.

...vi som spelade snake på datorn som små innan det dök upp på mobiltelefonen i tonåren.

...vi som fortfarande säger Domus eller Servus i stället för Coop.

...vi som var de som började med lunarstorm och vi som tog jävligt lång tid på oss innan vi hade hjärtat att sluta med det.

...vi som vara jäkligt skeptiska till MSN när det kom då ICQ faktiskt fungerade alldeles utmärkt.

...vi som har försökt att säga krankelibrankelfnatt eller killevippen för att se om det gav någon effekt.

...vi som lärde oss hantera MS Dos för att kunna spela pc-spel.

...vi som lärde känna Robert Gustavsson genom Björnes Magasin och inte Parlamentet.

...vi som går igång på "När du hör den här signalen... *pling* ...när du hör den signalen, då vet du att det är dags att vända blad. Då börjar vi...".

...vi som var tvungna att blåsa i våra nintendospel för att de i överhuvudtaget skulle fungera, teknik: kraftigt men utan salivstänk.

...vi som drev våra föräldrar galna med monotona piptrudelutter från ett hypermodernt gameboy i bilen.

...vi som i våra busringningar aldrig lyckades lika bra som Hassan gjorde på radio.

...vi som hade gameboy color med färgrannt hölje, inte färgskärm.

...vi som utan besvärliga åldersgränser sprang upp och handlade Blend Ultra (!) till våra mammor.

...vi som åt Bamse-meal på Clock innan vi upptäckte Happy Meal.

...vi som vek alla våra nya tjugokronorssedlar till skjortor.

...vi som käkade Raider och inte Twix.

...vi som hade en hel hylla med filmer som vi spelat in från TV på kassetband.

...vi som tyckte att vi var extremt välberesta genom timmar framför BackPacker (1 och 2).

...vi som hade bänkar med lock på.

...vi som fick de blåaste tungorna av Vira Blåtira.

...vi som fick onödigt mycket information om att vi skulle ringa 112 i stället för 90 000.

---

Någon annan än jag som känner igen mig jättemycket?
Nu: tillbaka till uppsatsskrivandet...

Min termomenter på datorn visar med största sannolikhet lite fel, för den visar moln när det är strålande sol, men likförbannat kan det inte vara så många grader ute än. Kanske senare idag, det skulle kunna bli lika värmeböljevarmt som igår, men inte än, inte klockan nio på morgonen. Ändå har jag sett en hel drös, nästan en busslast, människor som inte har någon jacka på sig. Detta är inget ovanligt, men nu har de heller ingen tjock tröja på sig. Bara t-shirt. Och byxor/kjol då. En tjej hade något slags linne, leggings och sandaler. Det är vad jag kanske har på mig en extremt varm sommardag, inte en av de första riktiga vårdagarna i april.

Nu är Kina-resan betald. I augusti blir det Bejing och Xian. Mysigt.

Jag feberdrömmer om det svenska ljuset. Astrids Alla vi barn i Bullerbyn hjälper mig på vägen. Kolla in blomplockarscenen på midsommarnatten, sådär en sex-sju minuter in i part 6 på youtube. Mys!
(Och svensk sommar är ju regn med, så leta gärna på avsnisttet där de åker ut till ön på skattletarjakt om ni vill frossa i svensk sommar, det ska jag göra!)

Gud vad jag längtar till midsommar, det får bli en übersvensk (haha!) variant detta år.

---

Part 8 är min favoritdel, den om skatten på ön, så mysigt! Åh, vilken lycka!

Avståndet mellan Wolverhamptn och Edinburgh är minsann ganska långt och stort, om någon frågar mig!
(Egentligen tänkte jag inte skriva om någonting alls, men rubriken liksom fyllde i sig själv när jag skrev i bokstaven T, så då tänkte jag vafan, jag kör på känsla!)
När jag som 19-åring för typ en sisådär hundra år sedan begav mig till Edinburgh för att ta hand om ett hem, på ett ungefär, visst jag inte så mycket. Jag hade gått ut gymnasiet med ganska bra betyg, om ni frågar mig, jag hade en väldigt trevlig pojkvän, jag hade en mamma och pappa som skjutsade mig till flyget.
Ungefär där slutar likheterna med hur det var när jag åkte till Wolverhampton i vintras. Visst, jag har avslutat en del kurser på universitet&högskola med ganska bra betyg, jag har en väldigt fin pojkvän, och jag har en mamma och pappa som skjutsade mig till stationen. Med mig i bagaget nu har jag en rosabussresa, en hemifrån-flytt-på-riktigt, typ fem nya bästa vänner som jag aldrig hört talas om då, en förlorad mormor, katt och kusinbarn, en vunnen brorson (nåja nästan) och en del massa annat fint.
Så mycket har ändrats, så stor är skillnaden, mellan att åka till Skottland (vackra Skottland!) och att åka till England (jag älskar Enlgnad trots att hon inte alltid är jättevacker). Ett helt liv ligger mellan de två resorna, fast egentligen bara några år. Jag har tur som har haft männiksor runt omkring mig som har inspirerat mig till att åka. Visst, beslutet har varit mitt hela tiden, men både då och nu fanns människor som sådde frön, som uppmuntrat mig och peppat mig att fara&flyga.
Jag kommer alltid älska England, eller hela United Kingdom (hur veckert är inte det namnet?!) faktiskt, och på något sätt kommer jag alltid komma tillbaka, hur långt avståndet än är.

Nu är det inte alls långt kvar tills jag åker hem från England, hem till kära Dalarna. Det är fint&skönt på alla sätt och vis, men jag undrar om jag inte kommer saknar henne lite också...

Jag känner för att ta en mansdag idag.
Halsen har gjort halvont sen i...fredags? Huvudet och näsan är tunga och igentäppta sen inatt.
En dag i sängen, klagandes som en man, vore skönt. Men nej då, plugga borde jag, och motionera borde jag.
Det får bli pluggning så light det bara går (läsa alltså) och en långsam promand i parken senare. Hoppas bara solen fortsätter skina och värma upp England, då kanske livet känns lättare.

Vi kollade på Bröderna Lejonhjärta igår. Det var fint. (Men nog är den lite konstig i slutet när Jonathan ber Skorpan att hoppa med honom, värsta självmordet ju? Har alltid tänkt att Skorpan liksom erbjuder sig... Han är ju inte ens skadad... Men det är klart, de där två bröderna ville ju inte leva utan varandra. Lite fint ändå, då.)

Åååååh vad jag längtar, jag vet att jag tjatar, men den här trailern är såååå bra...

Nya scener! Harry Potter och Halvblodsprinsen

Nu ska jag försöka plugga. Försöka. Jag skulle bara prata av mig om världens bästa Harry.

Tydligen funderar herr Nutley på att göra en tredje Änglagård, jag bara tackar och bockar! Det är de skönaste filmarna någonsin, i alla fall ettan, såklart. Jag hetsgooglade filmtänket, och tydligen ska Maria Lundqvist kanske ta över Viveka Sedahls, well, inte roll, men plats. Det blir fina gerjer, även om jag önskar att Viveka fortfarande fanns med oss.
Nog om det.
Alla har åkt och jag är väldigt ensam, känns det som. För att slippa känna tomheten har jag tvättat och ätit en någorlunda lång frukost, men snart är även det slut. Jag tittar på bilder och önskar att gårdagen varit lite längre.






The Pack is back - Wolverhampton går upp i Premier League och fansen stormar (?) planen - lycka!

Så står det på en av de bästa videosarna (jaja, böj det bättre själva om ni kan!) på youtube (eller ja, det är en av de bästa videosarna som någonsin gjorts alltså, inte bara på tuben), så därför blir det en länk:

Backstreet Boys - Everybody (Backstreet's back)

Idag åt vi en fry up, eller full English breakfast som det också kallas, med mamma&pappa på BH's, och den har vi i princip varit mätta på hela dagen. Sweet Moses säger jag bara.
Sedan blev det shopping i Birmingham, självklart en hel del på älskade Primark. Men foton, det får ni se någon annan dag, jag skull mest bara meddela att jag lever.
See ya later!

Idag kommer mamma&pappa till England. De trotsar vädret helt enkelt.
I helgen fyller pappan 60 år.
Jag börjar bli gammal!

(Nejdå, jag är inte alls självupptagen...)

Jag hinner dårå inte blogga så mycket eftersom min herr/farbror C (som för övrigt friade idag på pendeln in till Birmingham, helt...oseriöst) är här och trängs på mina nio (?) kvadrat. Men jag har tagit mågra bilder som kan verätta på ett ungefär vad vi pysslar med om dagarna:

  Park, mittemellan tågstationer
  Mat och korttagning

Nu vet ni på ett ungefär vad jag pysslar med.
Vad jag tänker på håller jag för mig själv tills vidare.

Höjt, Ciao och Puss&Kram
 
(Herr Cs förslag på rubrik var för övrigt Ett ord är mer än tusen ordspråk. Jag tycker min rubrik var mer...okonventionell.)

Jag ska egentligen inte blogga.
Jag ska egentligen inte alls blogga.
Jag ska egentligen plugga.
Så nu fuskar jag och bloggar om att jag ska plugga. Och för att fjäska för herr C som ligger i sängen och läser valfritt fotbollsinsnöat magasin (inte Björnes dock) så spelar jag denna låt:



Den spelas när herr Cs bästa lag gör mål, tydligen. I lördags spelades den tre gånger, då var herr C glad må ni tro!

 Herr C, glad gladare gladast!

Vi är hemma efter en mysig, opåskig helg i Nottigham. Det bästa var TVn på rummet, vi klistrades fast, jag och fröken Ingmar Bergman. Det sämsta var vädret som bestämde sig för att vara väldigt engelskt hela helgen. Men det gick bra ändå! Se sjävla:

  
  
  
Robin Hood och Lille John battlar på bron, Robin Hood skjuter pil, The Major Oak där Robin&hans gäng hade sitt camp när det begav sig, frökne Ingmar Bergman framför jätteeken, fröken Grodan Boll letar efter något framför kyrkan där Robin och hans Marion gifte sig, jag och herr C på puben, blomma vid slottet, Slottet, huset och hjulet på torget.

Om någon undrar så är vädret stabilt idag. Fjorton (åh vilket vackert ord ändå!) grader och strålande sol, på ett ungefär.
(Igår slutade inte stabilt förresten, efter solen som jag försökte fånga på bild kom moln. Och regn. Och hagel.)

Vad gjorde folk när inte Internet fanns? Jag förstår det inte riktigt, det är som en gåta utan svar.
(Och tänk på att jag ändå är född under första halvan av 1980-talet och alltså inte är helt...tekonologiserad. Men ändå, det där med ett liv utan Internet är svårt att förstå, till och med för en tidig åttiotalist.)

Oh crap. Alla vi barn i Bullerbyn finns på youtube. Jag är fast.

 
Kolla in ljuset i skogsscenerna! Är det konstigt att man älskar Sverige på sommaren? Och är det konstigt att man älskar Astrid Lindgren?

Okej, om mycket här komemr handla om knasiga grejer som funderingar om hur man blir en bra moster och sådana knasiga saker så är det inte mitt fel. Inte bara. Det är inte mitt fel om jag råka läsa massa alltombarnbloggar, Heja Abbe! (som är typ världens finaste blogg) och så vidare. För alla får barn!
Mina egna systerbarn börjar ju bli gamla, men det är ju nu jag vill vara med, nu när älskade lilla E börjar bli stor.
Lille Fille kom för snart ett år sedan, och han vill jag ju såklart vara en fin tant till.
Kusinbarn E är snart två och henne träffar jag inte så ofta fast jag tänker på henne nästan varje dag.
Mina andra TVÅ kusinbarn kommer i augusti, den ena bara några minuter före den andra om allt går rätt. Det blir såklart mycket spännande, men jag tror att H&Ms bästa arbetare (?) kommer blir en toppenmamma!
Och just för bara några minuter sedan fick jag veta att fröken A hemma i Örebro ska bli mamma (och herr R pappa då, såklart). Det är häftigt, och nu kommer jag surfa runt ännu mer på skumma mamma-pappa-barn-sajter för att förstå ännu mer vad som verkligen händer.
Nu fattas bara att fröken syster Jojo eller kusin CC meddelar att de är på smällen...

Vädret här i Wolverhampton speglar ungefär exakt min sinnestämning, minut för minut. Kanske även dag för dag, men mest just stund för stund, liksom.
Idag har bilden som ska visa vädret, den på mitt skrivbord, ändrats hejvilt. Imorse var det sol och åtta grader. Vid lunch sådär var det risk för regn och 12 grader. Nu visar den tretton och strålande sol. Googles förstasida kör på den säkra stilen: en bild på en strålande sol med ett litet moln framför sig som häver ur sig några ilskna vattendroppar, och på det 14 grader varmt.
Och vet ni? Alla bilder har rätt. Ena stunden regnar det, andra skiner solen, sedan börjar det hetsblåsa för att gå över till allmän mulenhet, för att sedan bli lite trevlig sol bakom några spirdda glad, vita moln.
Och vet ni? Precis så har mitt humör varit idag. Än hit och än dit, än upp och än ner. Jag vet liksom intee vad jag ska tro! Jag har gått från glad, peppad, trött, grinig, pigg, positiv, trött-så-jag-vill-sova, peppglad igen, hyper och nu senast nöjd.
Kanske är det Vädret som styr mig, eller också känner sig Vädret bara extra samarbetsvilligt idag och helt enkelt följer mig. Hursomhelst så hoppas jag att dagen slutar precis såhär som den är precis nu; solig och varm och bara llmänt glad.


Gatan där jag bor

Jag måste komma ihåg att inte läsa inlägg från december 2008 om jag inte vill ha hemlängtan/decemberlängtan. Just nu vill jag tillbaka till den tiden, då runt den 13e dember då jag satt och filade på en uppsats, kollade julkalendern, lyssnade på Harry Potter, glömde lyssna på julmusik och åt för många pepparkakor för mitt eget bästa. Jag är en vinterälskare ut i fingertopparna. Jag längtar mer tills den här sommaren närmar sig sitt slut, än jag längtar till att den ska börja. Jag tror att det har att göra med för tidiga morgonar, en sommar instängd på Willys och allmän oledighet. Kanske är det tackvare allt sommarjobb jag valt läraryrket...?
Nåja, snart är sommaren över och vi är återigen påväg till älskade Bejing.

---

För övrigt: spotifya Stefan Sundström och scrolla ner till Barn på nytt, där sjunger han "Hujeda mig sånt barn han var" med Eva Dahlgren, mycket underhållande.

Jag är ingen boksnobb. Jag har inte läst många noblepristagare, och kommer nog aldrig göra det heller. Jag kommer aldrig se skillnad på fin- och fulkultur, hur mycket jag än försöker. Jag kommer aldrig tycka radikala saker om böcker, förstå mer än någon annan. Jag läser inga litterturbloggar, tidningar om böcker eller ens något i den stilen. Jag är inte världens litteraturfantast. Men jag gillar språk, jag gillar text, hur den än är, fin eller ful.
På våren och sommaren älskar jag en viss sorts text. Innan midsommar vill jag gärna läsa Villospår av Mankell, bara för att jag älskar den. Det är en deckare, den är trivial och säger kanske inte så mycket om människor eller samhället som inte redan sagts, men jag älskar den likförbannat.
Och nu är jag i England, långt borta från min Mankell-samling. Vad göra? Well, herr C kommer på torsdag, kanske kan han ladda ett minne med ljudböcker. Det vore finfina grejor.

Och återigen ramlar jag dåliga gatan fram; jag sitter här och bloggar när jag borde skirva essay. Precis som det alltid varit, med andra ord.

När tjejer träffas, eller i alla fall i de tjejgäng jag hamnar i, blir det oftas snack om vikt och storlek och mat och inte-mat. Igår var inget undantag. Vi träffades i fröken Ingmar Bergmans korridorskök och åt pannkakor, först salta (med salta tillbehör alltså), sedan söta (med söta tillbehör). Vår fina vän från Taiwan klagade på att hon blivit tjock sedan hon kom till England, och eftersom hon vägde typ 43 kilo, eller mindre, och bara gått upp två så protesterade alla.
Men vad fan. Det är ingen tävling. Visst, hon är inte speciellt stor i jämförelse med mig eller många andra, men det är klart att hon tycket att hon är tjock i jämförelse med sig själv. Om vi inte låter henne tycka vad hon vill om sin egen kropp, trots att hon är smal, är vi ju lika dumma som de som bestämmer att alla ska vara size zero. Eller något i den stilen... (Är ni med?) Jag är bara trött på att man aldrig får säga något om sin egen kropp utan att behöva jämföras med andra! Alltid ska vi jämföra, vare sig man är smal eller tjock, gammal eller ung. Aldrig får vi vara ifred för denna jämförelse, det är lite påfrestande.
Jag försökte förklara för New New (så heter hon, typ) att jag förstår vad hon menar, men att jag såklart inte tycker att hon är tjock. Tvärtom, jag tycker de där extra två kilona är fina på henne, det blir ju bara mer New New, samtidigt som jag förstår att hon tycker att det är irriterande att hennes kropp ändrats så.
För vad spelar det för roll hur vi är egentligen; vi ska alla en gång dö.

---

(Här skulle jag ha Beyonces Halo-video, men den finns inte tillgänglig i "mitt" land, så det är bara att Spotifya den.)

Nu skulle jag ha börjat plugga för sex minuter sedan. Istället letar jag gamla låtar på youtube, bara för att få se hur det egentligen sett ut när herr Thåström skrikit fram en av de roligaste låtarna i svensk historia.
Här var en av dem, jag gillar publiken, jag gillar att han är så ung, jag gillar ZTV:


Ebba Grön - Staten och Kapitalet

Dagens låt: Kents Mannen i den vita hatten (16 år senare). Hjälp vad den är bra!
(Spotifya den ni, annars kan ni klicka här så kommer ni till ett youtubeihopklipp av låten, minus de sexton åren dårå.)

Idag har jag sett: schimpanser, lamor, kalkoner, hönor, kaniner, lemurer, orangutang, sjölejon, slott från 1100-talet (typish), Herr Nilson-apor, andra små rödbruna apro, halvstora svarta apor, små svarta apor, australiensiska hundar (dingo?), pingviner, kokaburror (fåglar), påfåglar, papegojor, en miljard sorters andra fåglar, spindlar (stora lurviga), äckliga ormar, små krokodiler, ödlor av olika slag och sorter, varan, snöleopard, tiger, surikater, getabockar, wallabys, kängrus, tapir, giraffer, lodjur, miniprickig katt (ingen aning om vad de var för nån, som en minlopard liksom), lejon, flamingos och den här:

 
Har ingen aning om vad det är för djur, ser ut som något de har byggt ihop själva tycker jag, de där zooägarna i Dudley...
Det var på ett ungefär de djur (och slott!) som fanns på zooet i Dudley. Helt okej, måste jag säga! Men efter tre och en halv timmes djurtittande blir man trött, så nu blir det vila innan pannkaksfesten (?) ikväll.

Bästaste ur Little Britain Live (dvdn vi chansköpte och som är lika rolig som Hipp Hipp På Riktigt). Först är det lattjo taskmörten Liiindaaaa, sedan kommer favoritscenen, Dennis Waterman hos sin agent:





Jag älskar när skådespelare inte kan hålla sig utan börjar ifrågasätta sina egna sketcher!
Efter Dennis Waterman kommer FatFighters-Marjorie, världens hemskaste människa! (haha!)

Vill man ha extraroligt kan man kolla in sketchen när den riktige Dennis Waterman kommer in och ifrågasätter vad de egentligen håller på med.
Jag älskar de där grabbarna!

Nu ska jag iväg till en av mina finaste vänner (gissa vem!), vi ska kolla busstider till zooutflykten imorn, äta popcorn och dricka maskros&tistel-dricka. Det ni!

Åhjustdeja, jag saknar herr C också, men kan tyvärr inte åka hem till honom. I det här läget är det han som får resa. Basta!

Blä vad livet är jobbigt just nu.
Typiskt att det ska bero på världens jobbigaste (tyska) lärare. Men det är ju i och för sig som vanligt... 

riskakor med vinäger smak svider på läpparna jag borde inte ha köpt sådana men jag troode ju att jag skulle bli lite mer engelsk om jag köpte sådana men jag vill nog behälla min svenskhet lite till fast Eva från polen trodde att jag var en tvättäkta britt men det tyckte Beth var konsigt och det är ju lite både och jag menar jag vill ju låta inte för svensk som om jag kom från Göteborg och försökte prata engelska för alla vet ju att de har världens sämsta engelska med värsta svenska accenten men visst jag vill vara svensk också så det gör inget bara de förstår mig och det gör jag förresten så är jag nog i alla fall den som kan litteratur mest i den gruppen jag var i princip klar med min analys av Kafka eller kunde ha varit om de hade gjort NÅGONTING men ingen hade ju såklart gjort något ibland är det jobbigt att vara före alla andra fast det är klart jag har tre essays och skriva till den fjärde maj typ det är ungefär lika många ord som Harry Potter-uppsatsen jag gjorde i vintras tillsammans alltså och den var jag klar med väldigt fort jag läste den förut idag för C skickade den till mig och den är såååå braaa jag är typ stolt över mig själv för den och jag tror inte jag är ensam om det jag menar herr Land gav mig ju VG och VG för mig är sjukt bra så är det bara jag vill egentligen inte orka få högsta betyg på allt jag gör för det spelar ingen roll jag vill bara bli en bra lärare fy fan vad jag är orolig att jag ska misslyckas som lärare jag vill bara bli som herr Land eller min gamla rara engelsklärare eller galna religionslärare från gymnasiet de var så bra sådan vill jag bli men tänk om jag inte klarar det vart ska jag då ta vägen vad ska jag då göra jag vill ju skriva också egentligen men jag vet inte vad jag önskar jag kunde skriva som Toffs men jag har inte hennes fantasi och kreativiet jag hoppas att hon doktorerar i något bra litterturträsk och att fröken Ingmar Bergman doktorerar i något skumt socilogiämne för de är bland de smartaste på alla sätt och vis jag någonsin träffat och de är inte bara smarta som en viss mattekompis jag har alltså hon är bara smart på siffror men är helt värdelös socialt sätt utan de här två är så fina människor och så kan de så mycket jag beundrar dem så nästan lika mycket som jag beundrar C fast jag kanske inte säger det så ofta nu när jag är i England för det är så himla svårt att uttrycka allt jag vill känner tänker på telefonen jag kan inte säga allt jag vill säga till honom jag saknar honom så fast min hjärrna och kropp kopplar bort det för det blir för svårt annars men jag vet att vi hör ihop som Ron och Hermione och att vi säkert dansar till "Jag dansar aldrig nykter" någon dag och kanske till och med får massa barn med ljust lockigt hår och väldigt många konstiga idéer och alldeles för mycket känslor hit och dit och varför i hela fridens dar är franska människor så konstiga det kommer jag fundera på till jag blir 98 och ligger på dödsbädden och det kanske jag ska doktorera i...

Gud det där var skönt.

Jag tror jag har feber i halsen.
Eller kanske är det galna kräksjukan.
Men det gör ingenting!


Vid 2.30 blir det extra kul med Lipton&Sylvia!


Här är ett annat TOPPENBRA avsnitt:

Alltid isär! Stackars stackars Lipton&Sylvia!

Jag är rätt less. Tur vi har påsklov snart. Otur att jag måste börja på tre essays undet lovet, helst innan herr C landar, och absolut innan mamma&pappa kommer hit. Det snurrar så i hjärnan att jag ger upp och går till parken istället.
Här är det typ 14 grader varmt och sol mellan molnen.


Morning miss Lisa - bra låt, halvbratigt band