Fröken Wallenlöv

Jag obseverar dagarna mycket noga nu. Lördag och söndag var ju riktigt fina, igår likaså, och idag är löven väldigt perfekta även om himlen är lite för grå.

Vi försöker alltså planera, eller i alla fall jag, men det går lite segt. Vi har ungefär precis ett år på oss, så det kan ju gå. En kollega, som jag delar mentorsklass med, berättade att hennes dotter (som är lika gammal som jag) förlovade sig i fredags och att de ska gifta sig i januari - det är lite mer stress det! Kollega I ska i alla fall hjälpa till en del, hon har redan gift bort en dotter så hon är van. Eftersom vi, trots viss åldersskillnad, fungerar väldigt bra ihop tror jag att jag kan få en del tips.
Var och ungefär när är bestämt, men inte inget är bokat. Mat och kläder har vi också lurat på, men gästlistan måste uppdateras efter en del förändringar i bekantskapskretsen. Så, det kan gå!

Jag hittar inga bilder som går att spara från Stackars Pettson, men dem kan du ju googla själv om du vill veta hur jag vill att naturen ska se ut när jag gifter mig.

Men vadå?
Hur svårt kan det vara? Måste lagen om allts jävlighet slå in på min bästa kväll?
Kan ni inte bara...tja, samarbeta?

Landet brunsås.
Vad hände med?
99 nya saker med Erik&Mackan.

Måste tre någorlunda intressanta program gå på min bätsa myskväll? Ska det vara på det viset? Ska det va så?

Jag skulle ju försöka skriva ofta. Jag tror att det hade med att göra att jag ville få ur mig saker, få ur dem ur systemet innan de liksom klumpar ihop sig till en gråsvart smörja som bara gör allt gråtigt och trist.

Så:
- Jobbet går bra.
- Jag stör mig på vissa människor ibland, alltså jättemycket
- Vi kommer säkert få det fint, men just nu ser det ut som hej-kom-och-hjälp-mig, känns det som
- Jag är rätt trött, både i kroppen och på alla dessa kpsttips överallt, jag orkar liksom inte bry mig
- Jag är ofta godissugen nuförtiden, men oftast går det okej att ignorera det

Det var allt. Eller vafan, das war ja alles!

Jag hoppas verkligen att lyckan får hålla i sig en bra lång stund, för den är så himla härlig när den är och hälsar på. Hösten är verkligen min bästa årstid! Jag är mest bara glad hela tiden, utom ibland då jag får prestationsångest och måste gråta ut i finaste herr Cs starka&trygga armar, och jag kan inte komma på så många saker som gör livet dåligt. Det är söndag men jag har ingen söndagsångest, allt är bra.

Igår var vi på festligheter hos fina fröken Norrland, det var supermysigt med ett väldigt noga planerat quiz, sånt gillas!
Idag har vi (mest herr C) rivit ut ännu mer av badrummet, snart är det rent och redo för nya tapeter och nytt golv. Dessutom har vi promenerat, sett på film (Det regnar köttbullar, sådärbra), jobbat, bakat, rensat och tvättat. Jag skulle tippa på att det snart vänder, men tills dess är det bara att le och hoppas hoppas hoppas.

Finaste, finaste J.K. Rowling!

---

Ibland är jag så nöjd, på åh så många sätt, men så slutar det ju alltid med (förstås) att jag faller ner från den där bitterljuva nöjdheten. (Bitterljuva bara för att det är ett så snablars fint ord och för att jag ju vet att jag kommer att falla.) Jag älskar vissa människor för att de har känt precis det jag känner, och vet att det måste få vara så. Speciellt en brud som jag jobbar med vet precis om varenda liten smärta som kan tänkas komma min väg, på något sätt, och det känns väldigt fint - och sorgligt. Varför ska livet vara så hårt? (Eller ärr det kanske bara en dröm?)

Äh, skit i det, det spelar ingen roll om det är dröm i huvudet eller inte, det är i alla fall så här det är. Riktigheten.

---

Och nu över till något helt annat: vår nya badrumstapet!:

 Tadaaa! (Den är från forbo flooring.)

1. När jag är ute och joggar, vilket jag försöker göra skapligt ofta, känner jag mig lite som Gimli i den där scenen (som jag inte hittar) från Sagan om de två tornen när han och Aragornmannen och Legolassnyggot är och och jagar efter orcherna som snott Marry och Pippin. Jag försöker liksom tänka att jag är som de tre (mest som Gimli eftersom vi har likast kroppsform), att jag ska orka jaga efter och inte ge upp.
Idag gick det sådär. Jag var en anings smula för hungrig.

2. Jag älskar plommon. Kan äta tills, tja, det som händer om man käkar för mycket plommon. När jag var liten och vi bodde på fel-sida-bron (rätt enligt somliga) hade vi ett plommonträd på gården och jag åt minst en sensommar/tidig höst alldeles för många. Mamma planterade INTE ett nytt plommonträd när vi flyttade över bron. Shame on her.

3. Min finaste pizza är ju napoletana, alltså den med mozzarella, sardeller, oliver och kapris. (Oklart om den har olika namn i olika delar av världen.)

Bubblare: Jag har i princip slutat äta rött kött. Ibland gör jag det, men så mycket som möjligt tänker jag låta bli. (Varför? Googla De dimhöljda bergens gorillor. Inte för att de käkar gorillor just, men alla djur som föder levande ungar precis som oss är lite obehagliga att äta.) Jag har aldrig ätit häst, lamm, kalv eller annat förskräckligt gulligt djur, mest hållt mig till kossor (manliga och kvinnliga) och grisar, så det kanske inte blir så svårt. Fiskar och fåglar sympatiserar jag inte så mycket med än, men det kanske kommer.

Peace out!

OBS. Inget i rubriken är sant, men jag ska föröska att faktiskt använda bloggen hädanefter.

Eleverna är snälla och sådär kärvänliga som bara tonårsbarn kan vara. Några kom in under ett lektionsslut och började dilla om att jag verkar stressad och möjligen skriver slarvigt. Jag gillar så när de pratar med mig utanför lektionstid.
En annan knasboll sa att hans klass minsann saknar mig, med rösten drypande av...ja, vadå? Han fick en kommentar av killen i den där klassen som klagar högljuddast över min handstil och gav honom ett rejält kok stryk. Jag tror inte den klassen saknar mig, men jag sa att jag visst saknar dem en hel massa - för det gör jag! Det var en av de klasser jag kämpade mest med, och inte vet jag om det lönade sig någe, men jag blev varm i hjärtat av dem mot slutet.
Fina fina åttor!

Inte för att det spelar någon roll, men jag vill gärna skriva här oftare. Jag tror det behövs.

---

Vad fan hände?
(Ja, det vet väl alla, Charlie had to go och de tog in en annan snygging/badboy ((??)), men vi får väl se...)

Egentligen skulle jag städa nu. Och samtidigt planera lite. Fast jag sitter fast framför Halv åtta hos mig. Som vanligt. Hon som lagar mat är bara sjukt jobbig så jag tror jag smyger iväg och faktiskt börja städa i reklamen.

Det är ungefär det som händer här. Det och jobb och lite Borlängehäng och Filipmys och hemåkarhelg och förösk till massor av träning för att undgå den vitt utbredda förkylningen. (Vår Iron Lady har varit hemma hela veckan.)

Så nu: städa. (Jag är glad över min blogg, att den finns, men ibland är det liksom så att det inte finns något att lägga ut på det stora världsomspännande intranätet.)

Jag har ett bra jobb, trots allt. Trots allt tjafs, trots all olyssning, trots allt gapande&skrikande. Jag älskar dem.
Jag har tröttnat på tattologist. Samma bilder, samma motiv om och om igen. Crap.
Jag gillar att jogga, synd att jag inte orkar/hinner det oftare /typ varje dag).
Jag vill följa med herr C och fröken Norrland på det där imorn, men ansvarskänslan är stor. Kanske är det lika bra?
Jag funderar. På livet, mest, men även på mindre saker.

Vin är fint på fredagar, man somnar så fint till fotbollen...