Fröken Wallenlöv

Den här veckan, när herr Cändå  är borta, trodde jag liksom att jag skulle få så himla mycket gjort. Jag skulle slipa och måla hallen, hänga en massa med Filleviking, städa och typ springa en mil varje dag.
Men ja. Sprungit har jag gjort, hängt en smula med Filleviking (veckan är ju inte helt slut än), städat light och bakat en massa. OCH. Läst. Det är temat för dne här sommaren, och jag är så glad att lässuget är tillbaka, sådär som det var när jag var liten. Just nu läser jag en bok som har ungefär ALLT (utom Afrika): kvinnoperspektiv, flera "berättare"/huvudkaraktärer, 1950-tal, oväntade romanser som krånglar en hel massa och en huvudperson som man vill bli bästis med. Det bästa av allt heter den, och den utspelar sig inte bara i New York under några år på 1950-talet, den skrevs där och då också. Den är bättre, men antagligen inte viktigare, än Niceville, och halvvägs älskar jag den ännu mer (men jag älskade Niceville!). Kanske borde jag göra som fröken Toffs och skriva kortare recensioner av alla böcker jag läser under dessa sju veckor, men jag tror fasiken inte ens jag kommer ihåg dem alla...

För övrigt dricker de flotta tjejerna i boken ungeför hur mycket whiskey och drajjor och allt möjligt annat som helst, man blir helt törstig av den...

Jag har haft städarhelg, i princip, och när jag städar måste jag lyssna på någon som pratar (med mig). Jag har ingen ljudbok på lager, men jag har fyra (trean fattas - vet du någort om det polismästare Eriksson?) Hassan-skivor som har gått varma. Bästa busringnigarna är "Blomsternisse", "Hökarängens blommer", "Nummerupplysningen", "Ordblind" och "Fel på telefon (live)". Jag gillar de där extrasnurriga ringningarna bäst, och ofta involverar de allas vår Fredrik Lindström. Han var liksom den som var allra bäst på de här supersnurriga där ingen egentligen förstår vad den andre pratar om. Kristian Luuk är var också bra på de där, och det fina med honom är såklart hans superseriösa röst. Det där är bara några exempel, men egentligen är alla ringningar helt sjukt bra (i alla fall de som är utgivna på skivorna).

I alla fall. Igår vårstädade jag (altanen, fönstren, planterade blommor, städade kaminen osv.), och idag har jag träningsvärk. Träningsvärken beror mer på Häslingbergsspårets (tror jag det var) alla backar, inte så mycket pga fönstertvättandet. Kanske häver jag mig ut i eftermiddag igen, kanske väljer jag att sitta på altanen och rätta.

Och så är jag sockerbakis. Jag och fröken mamma Jojo och jag kollade på två filmer (en dålig och en favorit) och tryckte godis och chips. Hujedamej.

Just nu längtar jag bara bort. Jag vill resa! ut och se världen! Se de Sju Underverken! Lite som Karl Pilkington, fast kanske med en mer positiv inställning.

Det finns så många anledningar till att längta till juli 2011.
Det är sommarlov på riktigt, mitt första sedan typ sexan.
Fröken Toffs unge är ute då, det ska bli superspännande.
Det är varmt då och vår elräkning är nog mycket, mycket lägre än nu då det är 22 minus ute.
Vi har med största sannolikehet fixat badrummet, wuhu!
Vinbärsbuskarna lever, hoppas jag...
Harry Potter and the Deathly Hallows part 2 har premiär.

Jag älskar Harry Potter för jag har blivit vuxen tillsammans med honom. Han och jag gick liksom hand i hand under en speciell tid i våra liv. Han blev tonåring och nästan vuxen och jag blev riktigt vuxen.
Jag visste nog att Harry Potter fanns redan när jag var tonåring, jag var trots allt 13-14 år då den första boken kom, men jag UPPTÄCKTE honom inte förrän jag var 19, då jag ju bodde i samma stad som JK Rowling (ja, jag har gått på den gatan hon bodde då Harry föddes). Min fina fina tonåringskompis Emma introducerade honom och Ron och Snape och McGongall för mig, hon tvingade mig att lyssna på den första boken och se den första filmen, sedan var jag fast! Den sista boken läste jag vid en pool i Thailand, det var en bok jag till min stora lycka hittade på lånehyllan en dag då jag var en smula magsjuk. Jag grät och grät och grät och försökte att inte avslöja för mycket för herr C. Och jag grät och grät och grät i höstas, i november, då vi såg den första delen av den sista filmen. Jag har hunnit skriva en hyllningsuppsats till Snape (som jag fick VG på, skitstolt!), läst en hel drös fanfic till både Rons och Snapes ära samt laddat ner något för många fanpics av Snape och Lily.

Det Harry Potter-världen och jag har, det är kärlek. Den där kärleken jag känner för herr C och Chewbacca ni vet, en del av den går till JK Rowling för att hon skapade detta åt mig, åt oss. Så därför håller jag med trailern till allra sista filmen, det är faktiskt filmhändelsen för en generation, varesig den generationen genomgick tonåren med Harry, eller som jag blev vuxen på riktigt med honom.

(Som vanligt funkar det inget vidare att klippa in videosar, så youtuba Harry Potter and the Deathly Hallows part 2 for god's sake!)