Tankar om Skottland

Edinburgh var fint, ungefär så fint som jag mindes det. (Men OJ vad vi saknade vår lille hund!)
Allt var bra; vädret, maten, gatorna, husen, människorna. Det enda som saknades i just Edinburgh, men som fanns i Glasgow, var Primark. Det är på gång i alla fall (det blev vi påminda om varje gång vi gick till frukosten på BH's), de har valt ut en JÄTTElokal och slängt upp en tjusig reklamgrejs för butiken. Surt. Men som tur var lyckades vi alltså ta tåget till Glasgow för att rensa deras två Primarks på godbitarna.

Men.
England i mitt hjärta.
Helt plötsligt har fula sunkengland, särskilt the Midlands, gått om vackra Skottland. Jag kan inte hjälpa det. Det är något visst med England, något de andra delarna av the UK inte verkar ha. Nu har jag ju inte varit på Irland än, men om det är lika fint som Wales och Skottland så kommer England fortfarande vara favprit. För jag ska alltid vara kärringen mot strömmen och tycka mest om det ingen annan tycker mest oss. Därför älskar jag den där mellanbiten av England där de pratar som grottmänniskor, lever för sin fotboll och inte har några severärdheter förutom ett gammalt träd i nån skog där ett gäng rövare en gång levde. Typ.


I Sherwoodskogen påsken 2009

Scar

Nu är det nog ungefär snart exakt ett år sedan jag åkte iväg till England. Det känns konstigt, men samtidigt kul på något sätt. Jag älskar mig själv en smula för att jag faktiskt åkte. Idag tänker jag såldes på Wolves och England och kära fröken Ingmar Boll, men också på fröken Toffs som är sin första (well, hon kom frma igår) dag i Limerick idag. Heja henne!

Jag firade hela ett-år-sen-England-grejen med att tatuera mig. Så nu min egen Scar, eller i alla fall hans släkting eller så, klar.

 Skynda långsamt, som Skalman sa

Anglofil

Ja. Jag älskar London.
Vi är tillbaka hemma, och jag vill redan tillbaka dit.
Allt var fabulous; Queen-musikalen, vädret, maten, Primark, utflykterna! Staden var underbar, helt enkelt.

I veckan är det uppsatsrättning som gäller. Pust. Jag har börjat ändra och skriva till, men anser nog att idag var en mjukstartardag. Hoppas det blir bättre imorgon och framöver.

Här får det vara radioskugga en tid framöver, nu orkar jag inte stressa mer.


Maybe it's because I'm a Londoner that I love London sooooo...

Funderingar om Kina

Kineserna ar motasttserna till engelsmannen nar det galler kosystem; vi forundrades ofta over hur effektivt engelsmannen koade, har ar det precis tvartom. Star man inte precis langst fram vid strecket efter pilen nar man vantar pa tunnelbanan sa kan man ge sig sjutton pa att nagon liten kines staller sig precis fore en, fast man sjalv var dar typ tre minuter innan (tunnelbanan gar var femte minut). Och sa star vi inte i EN ko utanfor toaletterna, utan alla staller sig farmfor valfri toalett och koar. Praktiskt.

For ovrigt har jag lart mig mycket den har semestern, bland annat hur det gar om man ar lite dalig i magen nar man gar pa ett-hal-i-golvet-toaletter; det gar bra.


Goodnight Seattle

Idag var vi ute och åkte på fel sida vägen. Det är inte lika lätt som det låter, men det gick bra! Vi hann till Wales och tillbaka, det var ungefär lagom.
Och när jag kom tillbaka såg jag de sista avsnitten av Frasier. Nu är tiden i England verkligen slut. Snart, snart.




Änglar överallt

Ikväll var vi på vår sista bio här i England, eller ja, för en tid framöver. Vi gillar ju reklam, i alla fall här, så när vi första gången såg reklamen för The Boat that Rocked sa vi "ja den ska vi se!", och samma sak var det med Angels and Demons. Båda två gillade (jag älskar!) The Da Vinci Code, och dessutom var våra absluta gemensamma favoriter Stellan och Ewan med i filmen (jag tokgillar Tompa Hanks med, fröken Ingmar Boll ställer sig mer neutral).
Och ja. Vi älskade (jag gjorde då det!) den! Den var spännande (ett tag trodde jag att Robert Lagdon skulle bajsa på sig, bara för att jag skulle gjort det, men han är tydligen lite kallare än jag), väldigt snygg (skadad Ewan, Rom, Vatikanen!), och både klurig och lite smårolig ("this is disappointing"). Så ja, det är en av de bättre vi sett här! (4. Duplicity - skitfilm, 2. The Curious Case of Benjamin Button - mmmm, 2. The Boat that Rocked - bra skådespelare, bra musik!, 1. Angels and Demons - superduperbra. I alla fall ser listan ut så just nu. Kan inte riktigt välja mellan de två i mitten.)

Idag tog jag ännu ett steg närmare en 80talsklädstil.

  
Back to the Future och jag

För full på £1 drinks för att sova, för full för att skriva?

Egentligen är jag inte såååå full, men jag borde nog inte skriva ett nobeplrisvinnarinlägg. Därför skriver jag om Lunas, Rons och Hagrids äventyr i Wales!
Fröken Ingmar Groda/Grodan Bergman är förmodligen den person i världen jag har mest internskämt med. Det är dels namnet, dels "Eeliiin, jag älskar dig...", men också småsaker som salivtänderna, "Helena, I need to talk to you" och "du är lika långt borta som månen". Hon vet massor av mig, säkert lika mycket som herr C vet om mig, vid det här laget. Vi har träffats minst en gång om dagen (förutom när någon av oss varit sjuka), så det är inte så konstigt att vi går runt och kallar folk för hober och varandra för Luna och Hagrid. (Luna kommer från ett facebooktest, typ, och Hagrid tvingades jag döpa mig själv till efter att ha klumpat mig bland folk).
Nu har jag tappat bort mig helt, vad pratade jag om?
Jo! Rons, Hagrids och Lunas äventyr i Wales!
 R, H och L
(Vi var inte fulla hela tiden, som tur var, så bilden ovan knappast gör oss rättvisa...)

Jag kan inte med ord beskriva hur bra det var när vi tre blev...tre! Wales var helt enkelt allt vi hoppast på i England, och jag hatar fuckignjävla(pardonmyfrench!)HögskolanDalarna för att de inte har utbyte med Swansea. Jag och fröken Boll levde livet; gick ut, drack hemma, röstade på knasiga Suede (inte de gamla bandet utan hemlandet!) och kollade in vackra landskap och skumma får.
 Världens snackigaste får; "har du gott gräs därborta eller?"

Vi träffade roliga hober och killen som blev fullast den kvällen (fast alla förnekade det), fröken Boll glömde bort röksuget och blev röd om läpparna, samtidigt som hon passade på att blir halvt uppraggad av en bersgklättare. Jag nöjde mig med att skrika mig ont i halsen till The Killers (Mr. Brightside om ni måste veta) med en av de längre hoberna, den så kallade auschwitzhoben (eller anorexihoben beroende på hur politiskt okorrekt man vill vara) och svepa fullsöta Tashs drinkar. Kul hade vi, och mycket gott åt vi, såsom: crumpets, glass, Sunday roast, curry och massaor av crips rolls (på svenska: skorpor) från IKEA.
Det finns mycket mer att säga, men jag nöjer mig med att visa några bilder, för nu börjar fyllan dala, och jag borde sova för att orka prova massa skor imorgon.

  
  
Två ufon på Swansea-bussen, våra hober + två fyllon, Sunday roast, finaste bilden i Andys rum, mmmmcurry, gata i Swansea

Mental minneslapp

I Wales, på landsbygden, är vägarna så smala att två bussar inte kan mötas. Det kanske händer på flera ställen, men det är lite märkligt med tanke på att det går en del bussar just på den landsbygden. När vi åkte hem från den beryktade stranden körde vår busschaffis nästan sönder en annan buss. Det var kul.
I Wales, på landsbygden, går fåren lösa lite hursomhelst. Det är ett helt litet äventyr att åka buss, man får vänja sig vid tutningar och knasiga svängar, och ibland med ett och annat stopp.
Wales, jag älskar dig.

Just nu väntar jag. På en, två, tre saker. Mest två, den tredje är mer ett tidsfördriv.

(Jag orkade inte göra en kategori som heter funderingar om Wales, hade jag gjort det så hade det här inläggt hamnat i den kategorin. Bara om ni funderar.)

Sista

Nu börjar det närma sig sista allt här i England, och för det mesta känns det alltså lite tungt och jobbigt, men vissa saker blir skönt att slippa. Jag har nyss tvättat för sista gången här, det har jag bestämt. Bara en endaste liten runda kvar ner till världens sunkigaste tvättstuga för att hämta upp lakanen herr C ska sova några nätter på, sedan aldrig mer.
Vi, som är så ofantligt gamla och lätt kan ramla och bryta en höft närsomhelst, börjar bli sjukt nostalgiska, över allting. Allt känns som sista gången, och vi går mest runt och minns och suckar djupt. Förhoppningsvis kommer vi tillbaka, även om det aldrig blir samma sak. Vi har i alla fall tagit tag i saken och blivit kompis (förhoppningsvis) med tre engelsmän på facebook. Nog för att jag tror att herr Åndy räcker till och blir över, men alltid kan man lära sig något nytt av pojkarna som helt enkelt inte är lika väluppfostrade som min fina A.


Det är med blandade känslor vi snart lämnar England, helt enkelt

Happy days

Jag är kär. Kär i Wales. Nykär i Andy. Kär i hans knasiga kompisar. Jag vill plocka med mig hela Swansea och byarna runtomkring hem, inte bara hem hit till Wolverhampton, utan hem till Sverige. För bara om två små veckor sitter jag anatgligen hemma på balkongen i Falun. Det enda braiga med det är att jag får vara med herr C mest hela tiden då. Han saknar jag järnet, annars hade jag gärna stannat i magiska Wales.





Beaches in Wales


It's been a hard day's night

Liverpool var precis så bra och underbart som väntat. Jag är smått förälskad i staden.

Primark i Lliverpool har bara fem våningar, två av dem tjejkläder, resten lika underbart.
I want to mooooove!

Dagens I-landsproblem (se där!)

Solen skiner och kvällen är allmänt ljummen, men vi har ingen balkong att hänga på. Visserligen finns väl andra sätt, men orka...

Idag fyller stronge herr R år! GRATTIS till honom, men nåt kort får han inte än på några dagar (jag glömde, och så stängde England ner pga av bank holiday).

Det bästa med England just nu är att man kan köpa vin efter klockan sex, om man känner för det.


Saker jag tänker på när det regnar i England

Jag har det bra här, det har jag det verkligen!, men det finns ändå saker jag saknar med Sverige (särskilt dagar som denna, mellandagar när det regnar och parken inte känns lockande):
Att baka bröd, helst tidigt en morgon innan frukosthungern kommit så jag och herr C kan äta nybakat bröd till frukost. Med svensk ost till, såklart.
Att cykla till herr M och fröken E för att klia kissarna bakom örat och säga hej till Fille.
Fil.
Vår lägenhet! På alla sätt och vis, trots att städningen tar betydligt längre tid än här.
Min egen fula gamla tjocktv, sedd från vår fina bruna tygsoffa.
De svenska skogarna, som är vackrast i världen. Helst tillsammans med de svenska sjöarna, som är de finaste i världen.

Men visst, jag kommer sakna vissa saker med England också...
Pubarna där man alltid kan få massa billig mat, där det alltid är öppet och okej att ta en öl eller två precis när man vill.
West Park, en väldigt välskött, stor och allmänt mysig park, mitt i en sunkstad som Wolverhampton.
BH's, deras billiga kaffe och underbara människoutiskt.
Tåget mellan Wolverhampton och Birmingham, det med sju stopp på 25 minuter. Jag älskar't.

För övrigt är jag rädd för att handla mer nu, tänk om jag inte får med allt hem? Men det är klart, inte kan jag ha 30 kg kläder här... Eller?

Angående uppskjutande av plugg

Idag är det sista dagen med essay writing. Eller ja, absolut sista dagen skulle väl egentligen mest vara imorgon, eftersom den första essayn (essän?) ska in på tisdag, men vi tänkte vara ute i god tid och fixa klart och lämna in imorgon. I veckan vill vi bara börja njuuuuuuta av sista tiden i England. Det känns sorgligt, och på ett sätt drar jag mig för att skriva klart de här essaysarna, då kanske tiden börjar om lite...
Jag skulle vilja göra om vissa saker; det är inte det att jag ångrar något, det vore bara trevligt att få göra vissa saker igen! April har varit en härlig månad, och jag skulle lätt vilja återuppleva det fina påsklovet då herr C var här, vi åkte till Nottingham och mamma&pappa var här. Men visst, det blir fint att komma hem också. Det jag fruktar mest med att komma hem, förutom jobb en hel sommar, är utrensningen av kläder som måste ske... Jag har handlat en del, typ en hel liten (minatyrliten kanske i och för sig) garderob, så för att få plats måste jag nog göra mig av med lite gamla kläder (kanske kan äta upp dem...) som ligger kvar hemma.

  
 Parkbilder

Idag spelar Wolves sin sista match för säsongen, hemma är den också. Vi ska försöka ta oss till Goose och äta ikväll, hoppas det inte är för livat.

Nu är uppskjutandet klart, dags att fixa sista på Allende&Balzac-essayn och the story of English-essayn. Wish me luck.

Valborg i England

Imorgon börjar ljuvliga maj, vilken också är sista månaden för oss i England. Det är såklart både skönt och sorgligt.
Det känns som att jag har kunnat vara mig själv här. Bara mig. Hemma är jag också mig själv, men man spelar alltid olika roller, så är det bara. Ibland är det skönt att bara vara...själv. Jag är en ensamvarg, så är det bara. Och här har den rollen fått spelat ut, även om jag aldrig varit helt ensam, förstås. Eller själv, eller vad nu skillnaden är.

Knasigt inläggg, vi börjar om!

Imorgon börjar, ljuvliga maj, vår sista månad i England! Hoppas den blir roligare än april varit, rent vädermässigt alltså! Maj bjuder på:
besök av herr S
miniresa till Wales och Andy!
förhopningsvis en övernattningstur till Liverpool
bilturer i England med fröken Grodan Bergmans mamma och bror
hemfärd (förhopningsvis med inte för mycket packning - tack Primark!)

Lämnar er med lite bilder från mitt andra hem; Primark (fast i Birmingham, men det är i princip samma överallt, mycket folk, mycket kläder, och tokbilligt!):




Mycket kläder, mycket folk... Fröken J's heaven actually!


Temperaturen

Min termomenter på datorn visar med största sannolikhet lite fel, för den visar moln när det är strålande sol, men likförbannat kan det inte vara så många grader ute än. Kanske senare idag, det skulle kunna bli lika värmeböljevarmt som igår, men inte än, inte klockan nio på morgonen. Ändå har jag sett en hel drös, nästan en busslast, människor som inte har någon jacka på sig. Detta är inget ovanligt, men nu har de heller ingen tjock tröja på sig. Bara t-shirt. Och byxor/kjol då. En tjej hade något slags linne, leggings och sandaler. Det är vad jag kanske har på mig en extremt varm sommardag, inte en av de första riktiga vårdagarna i april.

Nu är Kina-resan betald. I augusti blir det Bejing och Xian. Mysigt.

"the distance between wolverhampton and edinburgh"

Avståndet mellan Wolverhamptn och Edinburgh är minsann ganska långt och stort, om någon frågar mig!
(Egentligen tänkte jag inte skriva om någonting alls, men rubriken liksom fyllde i sig själv när jag skrev i bokstaven T, så då tänkte jag vafan, jag kör på känsla!)
När jag som 19-åring för typ en sisådär hundra år sedan begav mig till Edinburgh för att ta hand om ett hem, på ett ungefär, visst jag inte så mycket. Jag hade gått ut gymnasiet med ganska bra betyg, om ni frågar mig, jag hade en väldigt trevlig pojkvän, jag hade en mamma och pappa som skjutsade mig till flyget.
Ungefär där slutar likheterna med hur det var när jag åkte till Wolverhampton i vintras. Visst, jag har avslutat en del kurser på universitet&högskola med ganska bra betyg, jag har en väldigt fin pojkvän, och jag har en mamma och pappa som skjutsade mig till stationen. Med mig i bagaget nu har jag en rosabussresa, en hemifrån-flytt-på-riktigt, typ fem nya bästa vänner som jag aldrig hört talas om då, en förlorad mormor, katt och kusinbarn, en vunnen brorson (nåja nästan) och en del massa annat fint.
Så mycket har ändrats, så stor är skillnaden, mellan att åka till Skottland (vackra Skottland!) och att åka till England (jag älskar Enlgnad trots att hon inte alltid är jättevacker). Ett helt liv ligger mellan de två resorna, fast egentligen bara några år. Jag har tur som har haft männiksor runt omkring mig som har inspirerat mig till att åka. Visst, beslutet har varit mitt hela tiden, men både då och nu fanns människor som sådde frön, som uppmuntrat mig och peppat mig att fara&flyga.
Jag kommer alltid älska England, eller hela United Kingdom (hur veckert är inte det namnet?!) faktiskt, och på något sätt kommer jag alltid komma tillbaka, hur långt avståndet än är.

Nu är det inte alls långt kvar tills jag åker hem från England, hem till kära Dalarna. Det är fint&skönt på alla sätt och vis, men jag undrar om jag inte kommer saknar henne lite också...




"Vi ber er att inte storma planen"

Haha, säger jag bara, det gick ju jättebra! Wolverhampton (Wolves) vann idag och gick därmed upp i Premier League. Jag har aldrig sett så mycket folk rusa in på en fotbollsplan på en och samma gång, det var faktiskt häftigt. Någon gång ska jag visa er bilderna.

Imorgon åker mamma&pappa och Christian hem, och snart är tiden i England slut. Bara fyra uppsatser kvar att skriva, ett vänbesök kvar, och så en hel massa resor i detta underbara land (däribland Wales och Andy, tjoho)!


Väder och vind

Vädret här i Wolverhampton speglar ungefär exakt min sinnestämning, minut för minut. Kanske även dag för dag, men mest just stund för stund, liksom.
Idag har bilden som ska visa vädret, den på mitt skrivbord, ändrats hejvilt. Imorse var det sol och åtta grader. Vid lunch sådär var det risk för regn och 12 grader. Nu visar den tretton och strålande sol. Googles förstasida kör på den säkra stilen: en bild på en strålande sol med ett litet moln framför sig som häver ur sig några ilskna vattendroppar, och på det 14 grader varmt.
Och vet ni? Alla bilder har rätt. Ena stunden regnar det, andra skiner solen, sedan börjar det hetsblåsa för att gå över till allmän mulenhet, för att sedan bli lite trevlig sol bakom några spirdda glad, vita moln.
Och vet ni? Precis så har mitt humör varit idag. Än hit och än dit, än upp och än ner. Jag vet liksom intee vad jag ska tro! Jag har gått från glad, peppad, trött, grinig, pigg, positiv, trött-så-jag-vill-sova, peppglad igen, hyper och nu senast nöjd.
Kanske är det Vädret som styr mig, eller också känner sig Vädret bara extra samarbetsvilligt idag och helt enkelt följer mig. Hursomhelst så hoppas jag att dagen slutar precis såhär som den är precis nu; solig och varm och bara llmänt glad.


Gatan där jag bor

Dudley Zoo

Idag har jag sett: schimpanser, lamor, kalkoner, hönor, kaniner, lemurer, orangutang, sjölejon, slott från 1100-talet (typish), Herr Nilson-apor, andra små rödbruna apro, halvstora svarta apor, små svarta apor, australiensiska hundar (dingo?), pingviner, kokaburror (fåglar), påfåglar, papegojor, en miljard sorters andra fåglar, spindlar (stora lurviga), äckliga ormar, små krokodiler, ödlor av olika slag och sorter, varan, snöleopard, tiger, surikater, getabockar, wallabys, kängrus, tapir, giraffer, lodjur, miniprickig katt (ingen aning om vad de var för nån, som en minlopard liksom), lejon, flamingos och den här:

 
Har ingen aning om vad det är för djur, ser ut som något de har byggt ihop själva tycker jag, de där zooägarna i Dudley...
Det var på ett ungefär de djur (och slott!) som fanns på zooet i Dudley. Helt okej, måste jag säga! Men efter tre och en halv timmes djurtittande blir man trött, så nu blir det vila innan pannkaksfesten (?) ikväll.

Tidigare inlägg
RSS 2.0