Fröken Wallenlöv

Jag har slutat, enligt schemat alltså, men är ändå kvar på jobbet. Jag är kvar eftersom det känns fel att gå hem före någon annan.
Så har det alltid varit. Jag vill helst vara först på plats och siste man som stämplar ut. Inte så nyttigt kanske.
Jag är konstant stressad också. Dock är det något jag är så van vid att jag inte reflekterar över. Jag har inte högt blodtryck eller något, jag är ganska frisk. Men stressad, som sagt.
Jag hatar tat ha mindre att göra än någon annan. Om en lärare i ett helt annat ämne har tre prov (läs: tre klassers prov, 60-70 stycken) att rätta så tycker jag att "det borde ju jag också ha".
Jag har för mycket av den där lutherska arbetsmoralen som vi svenskar i största allmänhet redan har rätt mycket av.

Men nu. Nu är det fredag. Jag ska bara surfa runt lite och eventuellt lyssna på en pepplåt på gamla youtube. Dylan eller Saade, det är frågan.

Det är tungt idag, på många sätt. Eller egentligen mest bara på ett sätt.

Jobbigt:
Det är långt till påsk, och jag har dåligt med (nya, roliga, oslitna) kläder. Två satser som hör väldigt väl ihop i min värld och därför får dela på ett kommatecken.
Fjorton, på väg mot femton, suger. Inte bara för de stackare som är fjorton på väg mot femton utan även för oss vuxna.
Jag är så trött att jag känner mig som Bilbo Bagger på hans födelsedag i början av Sagan om Ringen.

Fint:
Femtonåringar som snart fyller sexton. Till och med de snarstuckna tjejerna.
Snön smälter och jag börjar återigen begripa mig på tonåringa med converse.
En del stjärnor (både gamla och unga) som uppskattar att man försöker.
Bob Dylan kommer till Peace&Love. BOB DYLAN!!


Världens kanske finaste Bob med världenas finaste låt.
I nian, tror jag att det var, skrev jag en "artikel" om honom. Det är ett av mina finaste skolarbeten.

Dagen har varit både stressig och fin. Vi hade friluftsdag och jag var utplacerad på en sjö för fiske, vilket var rätt trevligt eftersom solen passade på att vårskina så mycket att jag tänker ha klänning på mig imorgon.
Men ändå känns livet lite ledsamt på något vis. Jag vet inte vad det är. Men jag känner mig lite tom liksom, som om något fattades. Jag är avundsjuk på alla andra, jag vill ha helg, jag vill ha ett annat liv.

Och så slår det mig.
Herr C är borta över helgen.
Är det månne därför livet är grått, fast det borde vara vårigt?

I april ska vi vi alla fall till England, och eftersom vi ska till den södra delen ska vi ta en tur över till Frankrike. Äntligen!

God natt!

...om påsken kunde skynda på litegranna. Jag vill redan ha lov igen, och jag vill ha vår och sol, och jag vill ha nya kläder. Allt det där kommer i påsk, så därför är det min abosluta helgfavorit just nu.

Annars?
Vi har studiedag imorgon, vi ska lyssna på två farbröder medan eleverna är lediga. På torsdag är det friluftsdag, vilket betyder att jag ska åka buss, räkna elever samt vakta (?) elever som åker skridskor och fiskar. Sedan är det helg igen och herr C är borta igen.
Och sen, sen är det väl nästan påsk?

Min hjärna är död. Jag har skrivit omdömen om ungefär två grupper i helgen, inte mycket, men det fick räcka.

Vi råkade köpa två biljetter till England över påsk.
Jag säger råkade för det var så sjukt billigt att åka just då, antagligen går hela resan med hotell och hela faderullan på en sisådär 3000 pengar. Tillsammans, alltså. För både mig och min C alltså. Ha! Så trevligt.

En del av lockelsen med England är såklart älskade Primark. Tjo!



Alla bilder från kära primark.co.uk.

Jag önskar att jag hade den där viljan, den där beslutsamheten som gör att man (=andra) bestämmer sig för saker och sedan genomför dem. Jag kan visst'e genomföra saker, men jag är ruskigt dålig på att bestämma mig.
Ofta handlar detta om att förändra utseendet eller beteendemönstret hos mig själv.

Fast just nu handlar det bara om att resa sig ur soffan, gå ut med lilleman och sedan somna.
Varför kan jag inte bara besluta mig för att genomföra detta?
Helst nu.
Ännu hellre för en halvtimme sedan.

Over and out.

Bra citat:

"Of course is it happening inside your head, but why on earth should that mean that it is not real?”.

Ännu en bra tatueringssida: harry potter tattoos.

Inspiration såhär på torsdagen:


För snygg.


Om jag någosin törs...


Fint, på alla sätt och vis.


Pink buses for ever.


Fin text, fin fågel, fin rygg.


Absolut favorit!


Den ultimata tatueringen (för mig).

Alla bilder från tattoologist.

Just nu längtar jag bara bort. Jag vill resa! ut och se världen! Se de Sju Underverken! Lite som Karl Pilkington, fast kanske med en mer positiv inställning.

Karl, den älskade människan, på The Great Wall of China. Ska vi säga att han och jag regerade annorlunda på den? (Vi reagerade även väldigt olika på Christ the Redeemer...)

Jag letar bland gamla papper, gamla ord och olika texter och hittade ett gammalt blogginlägg (på words). Jag skrev att jag drömde om framtida parmiddagar för oss alla, i ett stort hus någonstans kanske i närheten av Göteborg, på Närkeslätten eller varför inte den andra slätten vid en stor domkyrka? Men mest önskade jag att det skulle vara i ett sånt där vindpinat vitt hus på en skärgårdsdoktornö. Tänk er; vi alla, tolv skulle vi vara, i ett stort hus en hel helg, eller i alla fall en sån där perfekt kväll som man alltid bär med sig. En kväll som börjar med spotify-och-vin-matlagning i jätteköket (ute regnar det, därför eldar vi en miljon värmeljus), fortsätter med mat i mängder, maränger och glass och hemmagjord chokladsås till efterrätt, sedan en hel massa vin, onödiga drinkar, prat som övergår till glada rop och dans om man vill. Kvällen vill aldrig sluta, så därför somnar vi sådär som vi gjorde en gång i Josses och Stefans säng; alla tillsammans.

Vi är inte där än. Alla har inte hittat sin plats i världen än, så än vet vi inte vart det där huset kommer ligga.
Men. Vi har ett matbord för tolv och sovplats för hur många som helst. Nu fattas bara regnet, ljusen och ni.

Alla verkar tänka på vad de äter, på vikten och omfånget och så vidare, och jag KÄNNER att våren är på väg. På väg på allvar, sådär som i Håkan Hs cover (Luften bor i mina steg?). Termomentern kämpar emot mig, minus 12 idag, plus lite snöflingor här och där. Tydligen får mina rosa converse vänta i klädkammaren en liten stud till.

I väntan på den riktiga våren roar jag mig med sportlov. Igår rättade jag typ 30 grammatikprov, idag blir det 30+ uppsatser, eller kanske hälften så många uppsatser plus lite omdömen. (Du jobbar allt som oftast bra på lektionerna, men kanske behöver du jobba på att arbeta fokusert hela lektionen för att verkligen utnyttja tiden.) 30 prov kanske inte låter som att det borde ta så lång tid (varje prov tog 5-7 min att rättam, ungefär), men det tog i princip hela dagen. Jag hann bara läsa några HP-fanfics, bara surfa runt två varv på alla bloggar, men jag tittade faktiskt inte någonting på TV under dagen. Åh så härligt med lov...

Jag tänker på vad jag äter, men jag vetefåglarna om det hjälper. Jag ökar sällan i omfång, lite lite i vikt, men jag minskar ju inte heller. Men det är ju faktiskt så, jag har liksom blivit sams med mig själv. Jag har klarat det nu, efter 27 år. Jag har dock fått en he massa hjälp de senaste 5 åren eller så. Av vem får ni lista ut själva.


Min C i gamla fina Wolves-parken, på VÅREN