Fröken Wallenlöv

Den här veckan ärr jag trött. Jag och min bästa arbetskompis herr A, eller ja, mest jag, kom fram till att det beror på att jag varit streessad i fyra veckor och nu inte behöver bry mig så. Då blir man trött.
I övrigt bestod arbetsdagen av dåliga skämt och diverse spydigheter, såndant är ju alltid trevligt.

Bloggen lever, men vilar lite såhär i semsterperioder.

Imorgon åker vi på utflykt med Fille.
Om fyra dagar åker vi ner till älskade fröken Ingmar Boll och Öland.
Om tolv dagar åker vi till Beijing. Fy fan vad jag ska äta!

Dagens tankar:

- Bästa låten nr2 med Whacko Jacko: Will you be there. Något att täka på Chrillo?
- Imorn är jag ledig! Då behöver jag inte tänka.
- Vad ska köpas i kära Kina?
- Jag måste komma ihåg att köpa Anne på Grönkulla. Både böckerna och serien.

Det kan vara saker på gång, men det är inte säkert. Vi får se.
Något som är säkert är att Micheal febern fortsätter för fullt här hemma på Tallbacksvägen.

Just nu funderar jag på om stronge herr R har bytt telefonnummer. Jag fick ett mycket skumt sms från sköna fröken J som gör att jag misstänker detta. (Stronge herr R har för övrigt sommarens mest spännande jobb!)
En annan jag fick ett skumt sms från var finaste fröken A, det kom klockan 01.03 i natt, och jag tror att hon kanske tittat lite för djupt i dunken.

Annars är sommaren ganska lugn. Hälften av frukttiden gjord, och än så länge har potatisen bara tagit slut helt en gång (men det var inte mitt fel!).

(Har ni märkt att mina namn här i bloggen börjar likna löjliga familjen? Stronge herr, sköna fröken och finaste fröken...)

En vän till mig skriver ofta om böcker, mest om sådana jag inte orkar med, eftersom hon och jag har heeeelt olika boksmak. En annan vän ogillar ljudbäcker eftersom hon inte kan koncentrera sig, påstår hon. Jag skyller på att hon är smålänning. Jag tänker ibland på böcker, men på sommaren vill jag ofta inte ha med dem att göra. Orka ligga och läsa efter att ha lyft 15kiloskartonger i 22-gradig butik liksom. Nej! Ljudböcker får det blir, tyvärr gärna samma om och om igen. För ja, jag är en omläsare och omlyssnare, inte för att jag inte är nyfiken och vill pröva nytt, utan för att när jag älskar, då älskar jag järnet. (Det gäller det mesta i mitt liv, inte bara böcker.) Just nu är det Mankells Steget efter som gäller. Den och Villospår (bra på engelska också, har jag sett!) är nog världens bästa sommarböcker, mest på grund av vädret i dem. Och på tal om Mankell, han släpper (har släppt?) en ny Wallanderbok! Lindas svärfar (ellr möjligen barns farfar bara) blir mördad, och gamle Kurt dras in. I like! Vi har för övrigt lånat Kennedys hjärna, och jag hoppas den är lika bra som de senare Mankel böckerna varit (ååååh Italienska skor!)

Bra inlägg, som vanligt nu för tiden. Snart snart snart har hälften av mina fruktveckor gått (bara tre dagar + två veckor kvar då!) och jag längtar. För efter det blir det bara en veckas jobb till, sedan en resa neråt till en av mina absolut finaste vänner (hon som känner mig precis som jag alltid är) och sedan Kina. Gud vad jag tjatar.

Håkan är fortfarande bra.


Kärlek är ett brev skickat tusen gånger

Är det bara jag i hela världen som tycker att det är skitjobbigt att duscha?

Jag är lite trött idag, men det är helt okej, för anledningen är kära Peace&Love som just nu håller på i vår mycket kriminella (?) grannstad.
Höjdpunkter so far: Keane's Everybody's Changing, Turbonegros mellansnack ("ni har ju mycket kriminelle element här i Sverige; Farbror Melker, Tengil och...Olof Palme..."), Winnerbäcks Elegi, att Pete Doherty faktiskt lyckades stå på scenen i hela 40 minuter (fast han ville gå av efter 20 minuter, den lille pajasen), Thåströms enerrgi och att Winnerbäck avslutat med Kom ihåg mig på båda hans spelningar (kan den få avsluta ikväll också tro?). Vi har hunnit med mycket annat också, men det var nästan det allra bästa.
Ikväll tror jag Håkan H blir höjdpunkten. Jag är sjukligt laddad!

Igår dog ju Micheal (eller Mike, som man kan välja att kalla honom, men det är inte så vanligt), och det känns konstigt. Jag lyssnar på Earth Song, ryser och minns honom litegrann. Det är sorgligt att det blev som det blev, men han gjorde en del bra låtar i alla fall. Turbonegros sångrae föreslog för övrigt en tyst moon walk-minut igår. Det var både fint och roligt.

För övrigt såg jag Slumdog Millionaire igen häromdagen, och igår träffade jag kusin E som ju varit i Indien och hängt i hela 99 dagar, så nu vill jag mest av  till Indien. Helst till Mumbai. Precis som i Kina (Bejing, allt jag vet ju) är vi vitingar minoritet, och det är alltid nyttigt att uppleva. Dessutom är maten tydligen kanon, mycket grönsaker och koriander (?), och det är ju alltid trevligt! Fröken Ingmar Boll, ska du med?
(För övrigt har vi börjat planera Smålandsresan nu, och jag längtar så mycket efter mitt blonda yrväder att jag nästan avlider.)

Gud vad otroligt spännande Allsång är... Men det är fint att ha på i bakgrunden i alla fall!

Chefen, den riktige, och fruktchefen har fått sommarknäpp i år och bestämt att jag ska vara ansvarig för fruktavdelningen i sommar. Det känns lite otäckt, med allt ansvar och så... Men kul också, måste jag väl säga. Jag säger "måste väl", för de flesta som känner mig vet att min pappa och mamma är jätteansvariga för ett ICA, och jag tycker inte alls det verkar kul. Jag vill ha lagom mycket ansvar, eller frihet, och jag vete fåglarna om beställa frukt i fyra veckor är lagom mycket ansvar/firhet. Vi får se om jag överlever.

Men vet ni? Om typ en månad har jag nästan, nästan jobbat klart och kan se fram emot en liten flygning över Asien till en av mina favoritstäder (de andra är ju som bekant Edinburgh, Liverpool och Buenos Aires), älskade Beijing. Jag är nästan, nästan lite avundsjuk på mig själv.
Vi ska shoppa i Beijing, och sedan kolla på terrakottaarmén i Xian. Det ska vara ballt har jag hört från säkra källor (som just nu ligger i soffan och kollar på U21-EM och skriker något om byte). Vi ska även kolla in stendöde Mao, eftersom man ju kan det, galet nog.



 Den stendöde Mao...

Och just det, nästa vecka är det Peace&Love. Det blir nog fint det tror jag!

Jag vet varför jag längtar hem så mycket just nu, och varför jag vill hem nununu, ellr allra helst redan vara hemma. Utanför mitt fönster åker bilar, både taxis och vanliga, bort med folk med en massa packning. Studenterna lämnar Lomas Street, för gott och för sommaren, men här sitter jag och bara väntar... Det känns tomt och ensamt! Jag packar för att koppla bort, för att känna att jag också är på väg hem nu.

Jag tog avsked av parken (i alla fall tror jag det) förut, de kändes både bra och rätt tråkigt, det är en bra park. Jag kände mig för en gångs skull rätt nöjd, trots att det gick sakta och jag inte alls är sådär smal och vältränad som man ska vara. Jag är nog rätt fin på insidan, hur skulle jag annars lyckas så bra jag gör? Jag har en fantastisk, och snygg!, karl, som är allt jag önskar mig i en man. Jag har görfina vänner, och jag har ganska lätt att få nya. Jag får visst komplimangar för mig själv, senast var i Wales då stackars Craig tydligen inbillade sig saker. Pinsamt, men bra för egot. Dessutom kommer jag i de flesta kläder jag vill. Så kanske spelar de ingen roll att jag inte är precis så som jag vill vara, jag kanske är rätt okej ändå.

Snart. Snart!

Ja, jag är redo att åka hem nu. Även om jag kommer sakna Wolverhampton i största allmänhet, och alla resor vi gjort, även om jag kommer vilja åka tillbaka, så är jag redo nu. Det har varit en bra termin, och jag kan inte ångra den, omöjligen, men jag vill hem till vårt kök, vår soffa, våra grejer. Jag vill hem till Honom; vilken lycka att få titta på han närsomhelst!
Men jesus vad bra det har varit. De första två-tre veckorna kan vi ju stryka, men sen blev det väl ungefär det jag ville ha. Utflykterna är såklart bäst, både för allt nytt vi fick uppleva och för den känslan av semester det gav. Jag gillar att jag läste lätta flumkurser, hur hade jag annars hunnit? Wales kommer i topp, det var så vackert! Men vi fick ju även träffa vår finaste vän igen, så kanske hade han något med min kärlek att göra (han tog oss till pärlorna, och sedan sjöng vi om Kentpärlor).
Jag älskar England, det gör jag, men det är bannemej i Sverige jag hör hemma, så är det bara.


Finaste Sverige (med klipp från Änglagård-filmerna)

Jag tror att jag har en fantastisk ämnesomsättning. (Synd att jag trots det inte är fotomodellssmal...)
Vid kvart i sex-snåret åt jag någonslags pastasallad (pasta, grönsallad typ och såna gröna bönor) med pesto. Sedan åt jag popcorn, för kanske en timme sen. Och nu är jag allt lite småhungrig. Det känns inte helt normalt, bannemej

Efter en skum fest hos en någorlunda gammal (gissar jag på) Aussie i ett dodgy område har jag för många tankar i huvudet.
Kanske borde man resa mer? Kanske borde man resa mindre? Fördelen med att resa mer att ju att man får se mer saker. Fördelen med att resa mindre är att man slipper alla andra som har så många planer och som varit typ överallt där man själv inte varit.
Ända sedan...kanske inte Skottland men väl Rosa Bussarna, har jag avskytt att träffa människor som gjort mer, eller ska göra mer, än jag själv gjort. Det har väl något att göra med att jag jämt ska försöka vara så jävla duktig. Typ.

PS. Byt ut "man" mot "jag" däruppe är ni snälla. Jag är för trött för att göra det själv. DS.

Det är jobbigt att vara en nervös typ. För med nervösheten kommer den där pirrande känslan som gör att man inte kan sova kvällen innan man ska resa någonstans. Det är samma känsla som gör att man vaknar upp alldeles för tidigt på julaftons morgon, eller på midsommarafton, eller på en alldeles speciell persons födelsedag. Idag gjorde sig den känslan påmind igen, vi ska visserligen inte till ett annat land, men nästan! Wales, here we come!


Ibland känns du lika långt borta som månen

Jag känner mig (lite lätt) irriterad på lite allt (alla) möjligt. Svårt att säga varför.
Kanske har det att göra med att jag snart ska flytta hem igen, lämna England för Sverige och aldrig aldrig komma tillbaka på samma sätt. Att fara ifrån saker är det sorgligaste jag vet, jag helt enkelt avskyr att lämna och åka ifrån. Ofta vill jag stanna tiden och behålla allt precis så just som det är.
Tur att jag har saker som väntar hemma; min fina herr C, en sällskapssjuk syster Jojo (nu med balkong!) och i alla fall en vecka hemma i vackra Närke, antagligen i en stuga nära oss. Det är saker jag saknat, men nog kommer jag sakna väldigt mycket här...
Kanske är det därför jag är irriterad på lite allt möjligt. Kanske är det enda som kan pigga upp riktigt engelska saker som Beatles och afternoon tea for two.

 Afternoon tea for two på BH's

 Beatlarna på The Story of Beatles-toaletten

Jag hoppas att min irritation lägger mig, men tills dess kanske jag ska hålla mig ifrån vissa saker, och istället se en ohälsosam mängd (jag höll mig från att säga amount of där!) Frasier.

(Ännu ett skäl att avsky Gynnings blogg; hon vet inte vad ordet belevad betyder, utan tror att det betyder att man levt omkring och sett mycket. Bright one, verkligen.)

Om bara en liten vecka eller så fyller fröken Ingmar Boll år. Jättemånga år, precis som alla andra som är i min ålder gör. Jag frågade vad hon önskar sig (förutom en tårta från ASDA), och får svaret en kratta.
Vad gör man?



Jag vet inte riktigt, men det blir liksom svårt att få med den hem till Sverige... Och nog för att det är fint att önska sig en kratta, men hon är ju praktiskt taget hemlös i Sverige. Bäst att fråga hennes mamma om hon har en stor tomt fröken Boll/Bergman måste kratta i sommar.
Jag tror hon kom att tänka på just en kratta bara för att vi såg en gubbe bära omkring på en kratta igår (typ) på stan. Bara sådär. Gubbe. Kratta. Torg i stad. Det hänger liksom inte alls ihop. (Inte ihophängade = jättekul i fröken Boll/Bermans huvud.)
Nåväl. Jag måste helt enkelt hitta pp något annat. Något lätt som inte tar upp många kilo i resväskan. Hum.

Imorgon fyller världens bästa Rasmus år! vem Rasmus är får ni räkna ut själva.


Det är inte samma Rasmus i videon som fyller år imorgon

Förhoppningsvis får vi med oss herr S till Liverpool på fredag. Jag har längtat efter den staden; riktigt varför vet jag inte, men det kan ju ha något med fyra herrar att göra.

John






Paul

George!





Ringo!


Jag är engentligen inte världens största Beatlesfan, men jag gillar dem, såklart, och det ska bli ballt att se staden där de bodde. Dessutom gillar jag Englad mycket, så alla städer är egentligen extra speciella. Det blir tråkigt att åka hem, men jag tror nog att jag alltid kommer att komma tillbaka till kära lilla England!
Och snart, mycket snart, väntar resan till Andy och sköna Wales. Det blir fina grejor det!


Wales!

Idag är jag frisk. Det ska firas!
Idag är det första maj. Det ska firas!

Hur firar vi? Med mat&häng&film. Gissa vad vi äter? Svensk husmanskost såklart! Tipset kommer 2.24 in i videon:


Svennebanan om svenska traditioner

Just det, vi äter svensk husmanskost, taaakos!

Blondinbella (ni kan adressen om ni bara vill) skrev för ett tag sedan att 80-talisterna är den lata generationen.
Vad fan?! Det kan väl inte stämma? Om jag kollar runt bland mina fellow 80-talister så är vi den genrationen som vill rädda världen mest av allt.
90-talisterna, däremot, är bortskämda egon som mest av allt drömmer om att bli rika och kända. (Okej okej, det kanske inte är helt sant...) Bella jämför dem med 40-talisterna, som ju i princip är anledningen till att vi sitter i den här miljöhärvan utan pengar och med enorma skillnader hit och dit. Eller?

Jag irriterar mig på att jag inte skriver så finurligt som jag gjort då och då. Många inlägg nu handlar om värdsliga ting, saker jag inte alls ville att den här bloggen skulle vara. Här skulle jag ju samla tankar som inte fick plats någon annanstans! Här skulle jag pränta ner det jag kände behövde komma ut! Men nu tycker jag att bloggen är rätt trist. Och egentligen spelar det ingen roll, för jag bryr mig ju inte så mycket om hur den här bloggen uppfattas av andra, den här bloggen är mest för mig. Jag vill inte ha många besökare, jag sprider inte gärna mitt namn, för det är ju inte det den här bloggen handlar om. Det ska vara en blogg i mängden, lite som jag är själv. Jag är däremot orolig för mig själv när jag läser igenom de senaste inläggen - om de är tråkiga då är ju jag tråkig.... Eller? Jag är förvirrad, dazed and confused, och vet inte riktigt vad jag ska göra åt det. Kanske kan jag skylla på att jag är sjuk. Kanske kan jag skylla på att livet är lite för konstigt för att de riktiga känslorna skulle ploppa ut. Om bara herr C var här skulle jag nog säga att livet är jävligt bra just nu. Kanske är det därför bloggen är tråkig.

Om man ska vara en äkta storbloggare ska man lägga ut tjusiga bilder på kläder, alternativt något annat artistiskt kort man tagit. Det skiter jag i, jag postar en video istället! Det här är vad jag drömmer om nu:

 
Mauro the cat, hittad via sköna niotillfem

Jag vill också ha en excentrisk kissemiss! En annan version av min Oskar, det skulle inte sitta fel någon gång i framtiden.

Haha, jag är ju ganska rolig, eller var i alla fall! I väntan på ännu ett anfall av trötthet läser jag igenom mig själv.
Och det där inlägget om Kocken stämmer fortfarande. I allra högsta grad!