Fröken Wallenlöv

I helgen har vi inte mycket för oss, kanske en middag här&där, men inget stort eller jobbigt, bara mys. Jag tänker att det hade varit mysigt att ha mamma&pappa närmare, bara för att kunna eftermiddagsfika och gå på ÖB eller så imorgon, men så är det ju inte. De bor långt bort och jag får mysa ändå.
Jag kanske skulle kunna lämna Sverige för England (eller annat valfritt land) permanent, om det inte vore för familje, jag är alldeles för fäst vid hela tjocka släkten för att flytta ifrån dem. Dalarna är tillräckligt långt bort, jag skulle aboslut inte vilja bo en flygresa bort från dem.

På tal om familjeträd... Jag lyssnar på Harry Potter igen, precis som förra november, och då flummer jag alltid runt på Internet. Just nyss hittade jag Rowling's påhittade släktträd, mys!



Tydligen gifter sig Luna med en Rolf, men vem gifter sig Neville med?

Chewbacca kan vara världens tröttaste hund. Jag tycker mest han sover och sover och sover... Men jag antar att han är som en tonåring, de sover väl oxå bara har jag hört?
Om/när jag får barn lovar jag att inte glömma Chewbie, han måste få exakt så mycket plats som han behöver, lika mycket som barnet får det. Det säger jag just nu för att jag ska försöka komma ihåg det om/när den dagen kommer. Kanske ska tatuera in hans namn istället?
På tal om det, vi kom inte ens in i studion idag, vi fattade liksom inte om det var öppet... (Det var ingen alls där, och det stod på dörren att det kunde vara stängt, mycket flummigt.) Jag kollade i alla fall in hemsidan och det ser ju bra ut, till Borlänge orkar jag verkligen inte åka... (blink blink!)

Gud vad random det blev nu, men det gör ingeting, Lipton!

Och varför, jag som är så bra på att googla, kan jag inte hitta bilden jag vill ha??

...men dagen idag är alltid den närmaste.
Något sådant sa Omar på mitt gamla Ture Sventon-kassetband, och det är ju tyvärr sant.
Nu har jag skjutit upp uppsatspiffandet väldigt länge. Det började med Kalle Blomkvist-film imorse, sedan blev det en repa på stan, mest som träning för Chewbacca, sedan en extratur till ÖB för inhandling av Chewbaccamuta (levergodis), väl hemma mat och disk och lite The Big Bang Theory. Men nu måste jag nog tyvärr öppna upp dokumentet, läsa lite i det och helst skriva en sida eller kanske två.
Samtidigt är det inte så stressigt heller. Jag har ju hela måndag på mig liksom...
Åh vad trevligt det är att skjuta upp saker!

För övrigt har jag blivit medlem i Joel Kinnaman-gruppen på Facebook nu, det känns mycket bra.

Idag har jag och Chewbacca varit lite trötta. Jag tror bestämt vi är lite baktrötta, eller baklekefulla, från gårdagens lekträff med Toffs och hennes jätteherre Caesar (som jag faktiskt adore, fast han är sjukt skeptisk mot mig, men sådant är jag ju van vid). Hur ska det då bli på måndag, efter söndagens valpparty (vildare form av babysim)? Vi kommer vara döda! Och uppsatsen som ska in (första gången bara) på tisdag...

Nu ska vi koppla av i myssoffan med husse/herr C, Morden och antagligen med största sannolikhet popcorn.

Och ja. Jag hetslängtar fortfarande till LONDON BABY!

Hur i hela livet kommer man på att man vill bli tandläkare? Jag menar, hur kommer man på vid typ 22 års ålder att man ska börja plugga till TANDLÄKARE?
Jag fattar verkligen inte.

---

Och Toffs, jag håller helt klart med dig om indierna! Klart man lyssnar på dem när man är med dem, och repekterar deras åsikt då, helt knas att göra något annat, som du sa.

Det är mycket bebis nu känner jag, i alla fall i bloggvärlden. En storbloggare (två, fast läser bara en) fick för ett tag sen. En gammal bekanting fick för typ två veckor sen, och en väns vän fick visst precis bara för någon dag sedan. Min gamla klasskompis (som även är vännen ovan) ska få om typ 20 dagar eller så. Jag känner mig omringad.
Men jag har ju i alla fall Chewbacca!
Dagens utveckling:
- Han har börjat tappa sina pyttesmå valptänder, wiiho!
- Vi mötte en chihuahua idag, och gissa om Chewbie helt plötsligt såg stor ut! Vi hälsade dock inte, eftersom den lille chihuahuan såg minst sagt liten och lättskrämd ut, jag tror att min store lille C hade slickat ihjäl honom/henne lätt, och eftersom att ägaren till miniatyrhunden inte såg så peppad ut. Skoj var det i alla fall att se en hund mindre än Chewbacca!


Chewbacca på nya äventyr

Okej, den där lessen&argheten har lagt sig. Den la sig rätt fort. Jag hoppas helt enkelt på Karma. Jag hopaps att den där Falkenbergssnubben är en fattig typ som ääääntligen har råd att ringa sin bästis i Buenos Aires nu, för mina 100 spänn. Eller att han bara är en snäll typ som bestämmer sig för att göra något fint för en lessen människa någon dag snart. Kanske fick sig mitt karma en skjuts, jag kanske blir något finare i nästa liv nu.

Fast det är klart, jag tryckte ju bara en siffra fel, så antagligen är han en rik skit som inte ens märkte av de där extra 100 kronorna. Och jag blir dyngbagge i mitt nästa liv, typ.

 Earl&me looooves karma!

Cecilia skriver idag om tjejers och killars underkläder, eftersom Adam Kallsing har en fråga om det. Och visst är det märkligt att killars kallsipper inte är ett dugg sexiga och alltså okej ge-bort-till-vem-som-helst-material, medan det är helt tabu att ge någon annan kvinna än sin respektive just underkläder. Det där med behån kan jag förstå, för det är en hel liten vetenskap, dessutom sitter ju alla behåar totalt olika så man MÅSTE prova, men trosorna då? Är inte killar lika bra på tjejer att se storlekar? Kanske är det just det allt hänger på; killar har sällan storlekskoll medan vi tjejer är sjukligt fixerade vid mått och sånt. Dock verkar det på kommentarerna Cecilia har fått som att det helt enkelt har med sex att göra, och återigen är kvinnan sexOBJEKTET medan mannen bara är Man. Om det nu hänger på sexigheten tycker jag faktiskt att det är sjukt och tråkigt och helt knasigt. Varför är tjejers underkkäder sexiga medan männens bekväma? Varför ska våra trosor få grabbar att tappa fattningen (tänk på alla H&M julunderklädesannonser!) medan vi knappt ens tittar på en man i bara kalsongerna? Samhället har gjort tjejer till objekt och män till makthavare (bara för att de har en pillesnopp alltså). Eller ja, samhället och samhället. Vi själva, såklart.
Fast nog tycker jag att våra underkläder är fina och mysiga, man behöver ju inte välja de allra minsta, så jag skulle inte byta för allt i världen. Men nog önskar jag att killar skulle kunna ge tjejer trosor i sama utsträckning som tjejer ger killar kalsonger, utan att alla började missförstå och tänka på sex.

 
Vilken osar mest sex, det är dagens fråga

Vi har pepparkakor hemma nu. Det är inte jättebra för underklädesfiguren, men finfint för studiehumöret!

Orden bara fastnar och vill absolut inte komma ut/fram.
Inte bra när man har två uppsatser att skriva.
Och inte kan jag ta rast heller, för det har jag ju redan gjort massa gånger idag! Så blir det ju lätt när man han hund...
Chewbacca och jag träffade en "annan" bichon (ja, Chewbie är ju faktiskt bara hälften bichon) ute förut. Det var kul. Mest för Chewbacca då, som lägligt nog passade på att jucka lite på den stackars hundens lår, mage och hals. Mysigt värre!

Önskar att jag vore kreativ.
Önskar jag kunde skriva de där återstående tre (två och en halv) sidorna på Storessayn.
Önskar jag kunde göra klart Lillessayn (typ...4 sidor? kvar).
Önskar att idag var över och att imorgon kom fortare.

Ikväll ska jag stå på Britsarvsskolan och försöka få kvällströtta elever intresserade av sitt framtida liv. Spännande.

Det värsta med bloggar är att det finns så många andra liv därute som visas upp, liv som jag ju skulle kunna leva. Jag blir avundsjuk, men tänker sedan att i ett annat liv kanske jag inte skulle ha mina två herrar, som båda ju börjar på C. Och det, det skulle då rakt inte vara roligt.

 
Apgammal bild på mig&herr C

Hur vet man att man är deprimerad?

Jag gråter ofta nuförtiden, och alla tankar går till essays och seminariefrågor, inget kul alls.
Men på fredag fixade underbare herr C in oss på hotell, så jag kanske kanske överlever den här hösten trots all ledesenhet.


Dagens höstdepppepplåt, Travis' Writing to reach you

Jag irriterar mig ofta och gärna, det kan vara lite vad som helst som irriterar mig så ibland tror jag att det är själva störandet i sig jag gillar, inte sakerna jag ogillar.
Men jag irriterar mig verkligen på hypen (hajpen) kring Twilight. Främst är det väl filmerna som folk (småtjejer mest) blir helt galna av (mångalna? nej just ja, det är ju varuvlar det...), men böckerna skördar tydligen en del poäng med. Och jag fattar inte varför. Varför i hela fridens dar vill man så gärna ha en vampyr till lover? Jag fattar't inte. Det är väl det där med den farlige killen som inte älskar någon annan än just en själv, så egentligen är det väl inget nytt, utan lika gammalt som de gamla romatikerna. (Jaa, jag är insöad på byronic hero, bara för att den där jäveln ständigt dyker upp!)
Jag har inte sett filmerna, jag har inte läst boken, men jag har googlat det! Och tydligen så är hon Bella precis så korkad som hon låter. Hon klarar ingenting själv, utan vampyrsnubben måste göra allt, och när de väl kommer till skott och ligger med varandra (möjligtvis efter det att de gift sig, jag har inte så stor koll) så är det mest kul för honom och mest smärtsamt för henne. Verkar ju vara en sund kvinnosyn den där författaren har. Vi tjejer är återigen offer som måste ha någon stark, farlig man som fixar biffen åt oss.
Jag blir så irriterad, nej, förbannad, faktiskt. Varför klarar vi oss inte utan den här mörka killen, som vi visserligen räddar med våran kärlek, men som måste rädda oss ur varje liten jävla vardagssituation.

Vägra bli räddad, av någon annan än dig själv.
När jag var yngre sa jag att jag inte var feminist, utan mer humnaist, men jävlar i helvete (hoppsan!) vad jag är feminist nu för tiden. Och en arg sådan. Helt otorligt att jag har pojkvän, kan tyckas, men grejen är ju att han inte räddar mig, inte bara, vi räddar varandra lika mycket.

(Och by the way, enligt wikipedia måste vampyrer dricka MÄNNISKOBLOD för att överleva, inte djurblod som de ((väl??)) gör i Twilight, och om wiki säger det måste det ju vara sant...)

  
Vampyr 1, 2 och 3. Vilken väljer du?

---

Och ja, min pluggmotivation är långt ner under strecket. Typ.

Kanske inte så sjukt trött idag, och inte heller sönderstressad. Men nog är det konstigt vad uppsatser gör med stackars studenter, det är extrakilon hit och tankar dit, och så huvudvärk och koffeinkickar på det. Jag kan inte sluta tänka på C-uppsatsen, och ändå har vi knappt börjat. Jag har tjuvläst Toffs mästerverk, plus några andra jag googlat fram. Jag förösker inspireras utan att härmas, och kanske lyckas det. Idag har jag skrivit en sida, men det är mest tankar, saker som måste utvecklas.

Som grädde på moset har lille Chewbie börjat få rabiesanfall (han dreglar nåt så djävulskt) när han åker bil i buren. Det känns extra jobbigt. Det där med rumsrenheten har jag nästan slutat bry mig om, det är vi så vana vid nu att andra saker känns viktigare att stressa över.

Den där jävla Irishkursen är nästintill slut, men självklart ska vi skriva en liten uppsats där också, och vad i hela helvete ska den teoretiska approachen bli då? (Toffs, fattar du?)

Forfarande inga Falunbilder, datorn bor på köksbordet för tillfället. Kanske i jul när snön kommit, inte såhär innan frosten.

(Kanske beror min deppighet på att jag mest går omkring i mjukisar, skitiga tshirts och koftor hela dagarn. Igår uppvägde jag med att ha klänning på mig, och det hjälpte ju lite. Jag kanske ska klä upp mig nu på eftermiddagskvisten, såhär inför tvättstugan och allt.)


Terrakottaarmén. Eller ja, en liten del av den.

Man skulle verkligen kunna tro att jag är gravid (det är jag inte), för mitt humör är helt sjukt. Ena studen glad och nöjd och ganska ostressad. Andra studen helt nedbruten, gråtig&snyftig och sönderstressad av precis allt. Det börjar blir både jobbigt och löjligt, och jag undrar hur jag ska ta mig ur detta.
Kanske behövs bara en lugn helg, utan knasiga niotimmarsmiddagar och resor ner till Närkeslätten (som visserligen gör små under för själen, men så mycket plugg hinns ju inte med). Kanske behövs bara ett ordentligt fredagsmys med Tysklandsvin och hembakad pizza.

För övrigt gillar jag tyskar mer och mer. Och tycker att franska människor bara blir svårare och svårare. Men det kanske bara är jag. Hoppas jag inte blir för tysklovin' bara, för är man för tysk passar man tydligen inte som lärar enligt Högskolan. What a load of crap, rent ut sagt.

Jag var ute och joggade idag, och då passar det alltid bra att ta fram den här dumpad-känslan, den som gör mig så arg. Det finns en låt som passar så bra till den, eftersom jag lyssnade på den just efter jag blev dumpad och sklle försöka glömma min alldeles egen Sarah Marshall.



The Killers - Somebody told me, Live in Glastonbury

---

Om man bildgooglar Falun kommer typ inga roliga bilder upp. Dåligt! Tyvärr kan jag inte göra något åt det just nu, men någon gång, när jag har hårddisken ikopplad, ska jag fixa upp lite snygga Falunbilder.

Just nu skulle jag vilja skriva något djupt, något fint, något spännande. Eller kanske något ytligt om kläder, kändisar eller...ja, vad nu alla andra bloggar skriver om.
Men det vill sig inte. Inte ikväll. Inte idag. Idag är jag bara...eh?
Så lite som jag pluggat idag har jag inte pluggat på hela hösten. Det viktigaste och mest engagerade jag gjort var att låna lite böcker på bibblan. Go me.
Så läs inte det här, läs någon annanstans! Kanske...
HÄR?
HÄR?
Eller HÄR?

Nu, istället för att läsa bloggar, ska tydligen jag och prins kolla på Svenska Hollywoodfruar. För första gåmgen! Hoppas att jag inte dör. (Jag höll på att dö när Ankan var med på Skavlan i fredags. Hon retar mig till vansinne!!) (Oj kolla där, TVÅ utropstecken!)

Just nu vore det fint att byta liv med någon. Spelar inte så stor roll vem faktiskt. Jag skulle till och med kunna byta med mig själv, fast mig själv någon annan tid än just nu, förstås.
Tror ni man kan göra det?

Får man skratta åt sin hund som ramlar ner från stolen (när han sover)?
Jag gjorde't i alla fall.

Det ringde en tant nyss, en rätt trött och otroligt tråkig tant, om jag får säga det själv. Hon skulle inte prata med mig eller herr C, utan hade ringt fel. Först verkade hon inte tro mig, för hon skulle ju till Akademibokhandeln och de skulle enligt henne ha samma telefonnummer som oss. Jag lovade att hon ringt fel, att jag inte jobbade på Akademibokhandlen utan att hon ringt till mig och herr C. Jag stod och diskade och hade en som vanligt en otålig Chewie vid fötterna, så jag föröskte klara av det obetydliga samtalet så fort som möjligt.
Men nej.
Hon tycker att jag ska kolla upp nummret åt henne, "för hon har inte Falukatalogen"... Jag har inte heller någon telefonkatalog, och jag kände inte för att kuta till datorn för att googla Akademibokhandelns nummer. Hur hade hon fått tag i numret om hon inte hade en katalog, kan man fråga sig. (Frågat dem kanske, fått numret av nån och skrivit fel?) När jag sa att jag tyvärr inte hade möjligt att kolla numret just nu frågade hon vad jag hette. Det tyckte jag var märkligt, men det kanske bara är jag. Jag hade i alla fall lessnat på henne, så jag svarade nog ganska surt, men svarade gjorde jag!
Så, om ni får läsa i morgondagens tidning att en stackars tant som ringde fel inte fick hjälp av den hemska människan på andra sidan luren så var den hemska människan jag. Jag väljer att skylla på: diskhandskar, Chewie, att tanten själv var rätt otrevlig, och en envis förkyl(d)ning.
Men det är ju tur att det finns en del knäppt folk där ute så jag får något att blogga om.

Och ja. Förkylningen sitter i. Kan bero på att jag inte har tid att sova 10 timmar om dygnet, som fröken P föreslog. Inte med en valp vid min sida och knasiga uppgifter om deconstruction som väntar.

Och förresten! Varför är alla som heter Björn rätt...speciella? To be honest så har jag knappt träffat en trevlig Björn hittills. Sorgligt men sant. (Toffs, jag har ju knappt träffat din B, så det gills faktiskt inte! Kanske kan han få mig att ändra åsikt.)

Imorn är det skoldax igen. Ganska kul, men fruktansvärt ovant och avlägset förstås. Jag menar, efter en helt lovley termin i sköna Wolverhampton känns det rätt knasigt att återvända till Högskolan Dalarna, och dessutom läsa på C-nivå (III-nivå!) och inte bara flummiga Level 1-kurser. Men men, efter en kickstart med alla tre kurserna imorn kommer jag nog in i det. Det blir säkert en hård termin, men tydligen kommer jag vara hemma med Chewie ganska mycket, för på C-nivå (III-nivå!) är man tydligen inte mycket i skolan och hänger.
Chewie ja, han mår bra såklart, och duktig är han!, men hur sjukt blir det inte att inte vara med honom hela dagen imorn då? Det blir såklart jättesjukt, och jag kommer sakna honom järnet. Hoppas bara han saknar mig också, hehe.

  Två bra bilder på lille C (och store C oxå minsann!)