Fröken Wallenlöv

Idag älskar jag mina vänner, trots (tack vare?) att de inte är som Sheldon.
En hjälper mig i mina tvivel och funderingar om skolan, livet och jycken, hon är helt enkelt min klippa.
En får mig att skratta trots att bor så himla långt borta, han är min själkompis.
Två får upp min självkänsla enormt, jag vet inte riktigt hur, men de är lätt mina kramkompisar.

Det är några av de jag älskar idag, men oftast älskar jag ju alla mina vänner såklaaaart! En kom precis hem från BB förresten, med en egen finfin liten Kämpe!

Och för övrigt går det numera framåt med uppsatsen. Tackgodegud för den!
Och för övrigt har jag världens bästa man som klickade hem The Big bang Theory-sänsongerna typ nyss, visserkligen bara på låns, men ändå... (Tänk er ett litet lurigt leedende här så fattar ni grejen bättre.)

Chewbie och jag är i fas: jag bloggar dåligt och han sover dåligt.
Från at ha sovit lätt varannan timme sover han nu...pyttelite. Det är jobbigt för han kräver en del uppmärksamhet när han är vaken, långt ifrån hela tiden, men ibland. Nu är han som tur är på nosa-omkring-humör så jag låter han lalla runt själv. Jag passar på att blogga men borde såklart skriva på min uppsats. Suck... Kanske räcker om jag läser en artikel nu och skriver senare när stor herr C kommer hem.

Fy fan vad jobbigt det är att skriva uppsats. Tråkigt också.
Nu vet ni.

Någon gång lite efter senaste inlägget släppte uppsatsspärren en smula, eller till och med ganska mycket även om den för det är långt ifrån genomuttänkt och klar. Men jag är i alla fall inte rädd för den längre, och jag börjar förstå hur jag ska använda alla begrepp på den, även om det är svårt och flummigt och i slutänden kanske inte betyder så mycket. Det som finns i huvudet fortsätter att växa, men en del kommer i alla fall ner på papper.

Therese: tack! I need support en hel massa just nu. Jag har i alla fall två uppsatsdokument som inte är själva uppsatsen, eller hur man ska säga. Ett är alltid med i alla jag gör, det heter crap och det andra heter notes. Mycket bra och useful. Och som celebration att Therese fortfarande är med oss kör vi ännu ett Big Bang-klipp!


Sheldon's friendship alogrithm

Det sista jag tänkte på innan jag somnade igår var uppsaten.
Det första jag tänkte på när jag vaknade var - tadaaa - uppsatsen. Såklart.
Nu har jag dragit mig i snart en timme för att ens öppna dokumentet, det känns lite föt tungt, lite för laddat, på något sätt.
Ändå har jag ju formuleringhar som ligger i hjärnan och väntar på att få komma ut. Hur svårt kan det vara att få ner det?

Nej, som kusin CC sa; nu längtar jag till julafton.


Jag är mer Pennysmart än Sheldon&Leonardsmart

Det är lite deppigt just nu, det är det faktiskt.
Det känns som att C-uppsatsen bara är en röra som aldrig går att fixa, som inte alls kommer bli C-nivå och som jag aldrig kommer bli klar med.
Jag längtar till jul, men ändå inte eftersom tiden dit fram är fylld av ensamplugg med uppsatsen.
Jag längtar till London så att det värker, men tänker självklart på att jag kommer missa pluggtid då.
Mina svarta jeans som varit rätt stora ett tag nu är plötsligt tighta igen. Visserligen nytvättade, men ändå. Om jag hade disciplinen och orken skulle jag göra något åt det, men allt sådant saknas just nu. Följer C&J's dietande lite på håll och tycker att de är duktiga, men hur orkar de? (De jobbar i och för sig, och sitter inte och deppar framför uppsats hela dagarna.)

Nu ska jag återgå till läsandet. Heja mig.


Sheldon i toppform i The Big Bang Theory (Leonard Nimoy är tydligen med i Star Trek)

Hur i hela livet kommer man på att man vill bli tandläkare? Jag menar, hur kommer man på vid typ 22 års ålder att man ska börja plugga till TANDLÄKARE?
Jag fattar verkligen inte.

---

Och Toffs, jag håller helt klart med dig om indierna! Klart man lyssnar på dem när man är med dem, och repekterar deras åsikt då, helt knas att göra något annat, som du sa.

Det är mycket bebis nu känner jag, i alla fall i bloggvärlden. En storbloggare (två, fast läser bara en) fick för ett tag sen. En gammal bekanting fick för typ två veckor sen, och en väns vän fick visst precis bara för någon dag sedan. Min gamla klasskompis (som även är vännen ovan) ska få om typ 20 dagar eller så. Jag känner mig omringad.
Men jag har ju i alla fall Chewbacca!
Dagens utveckling:
- Han har börjat tappa sina pyttesmå valptänder, wiiho!
- Vi mötte en chihuahua idag, och gissa om Chewbie helt plötsligt såg stor ut! Vi hälsade dock inte, eftersom den lille chihuahuan såg minst sagt liten och lättskrämd ut, jag tror att min store lille C hade slickat ihjäl honom/henne lätt, och eftersom att ägaren till miniatyrhunden inte såg så peppad ut. Skoj var det i alla fall att se en hund mindre än Chewbacca!


Chewbacca på nya äventyr

Så, nu börjar livet lugna ner sig, nu är det faktiskt bara C-uppsatsen kvar denna termin. Och om allt går min väg så är jag redan på god väg, tackgodegud.
Snart kanske det är vinter och jul, det vore fint, men i väntan försöker vi gilla hösten lite såhär in i det sista, jag och Chewbacca.


Såhär kul är det att springa i väst

Okej, den där lessen&argheten har lagt sig. Den la sig rätt fort. Jag hoppas helt enkelt på Karma. Jag hopaps att den där Falkenbergssnubben är en fattig typ som ääääntligen har råd att ringa sin bästis i Buenos Aires nu, för mina 100 spänn. Eller att han bara är en snäll typ som bestämmer sig för att göra något fint för en lessen människa någon dag snart. Kanske fick sig mitt karma en skjuts, jag kanske blir något finare i nästa liv nu.

Fast det är klart, jag tryckte ju bara en siffra fel, så antagligen är han en rik skit som inte ens märkte av de där extra 100 kronorna. Och jag blir dyngbagge i mitt nästa liv, typ.

 Earl&me looooves karma!

Igår ladde jag på fel kort på mobilen. Grattis David Olof Alexander Tobjörck i Falkenberg som fick 100 kronor av mig igår. Jag funderar faktiskt på att messa honom och be han ladda på 100 kronor på mitt kort. Jag är så trött och less och arg och sur nu att jag vet inte vad.
Nästa vecka är det då jag som byter operatör och abonnemang, no more kontantkort for me.

Ja. Det här är en pissdag. Kanske för att fröken Englands dag ska få vara en bra dag, vad vet jag om hur piss/superduperdagsfördelningen funkar?

Snart kommer herr C hem från Stockholmsmötena, då ska jag till ICA och antagligen köpa en påse Rooibosvaniljte. (Rooibos vanilj te? Roobios-vaniljte?) Och kanske något med choklad i/på.

Tack och god natt. Typ.

Cecilia skriver idag om tjejers och killars underkläder, eftersom Adam Kallsing har en fråga om det. Och visst är det märkligt att killars kallsipper inte är ett dugg sexiga och alltså okej ge-bort-till-vem-som-helst-material, medan det är helt tabu att ge någon annan kvinna än sin respektive just underkläder. Det där med behån kan jag förstå, för det är en hel liten vetenskap, dessutom sitter ju alla behåar totalt olika så man MÅSTE prova, men trosorna då? Är inte killar lika bra på tjejer att se storlekar? Kanske är det just det allt hänger på; killar har sällan storlekskoll medan vi tjejer är sjukligt fixerade vid mått och sånt. Dock verkar det på kommentarerna Cecilia har fått som att det helt enkelt har med sex att göra, och återigen är kvinnan sexOBJEKTET medan mannen bara är Man. Om det nu hänger på sexigheten tycker jag faktiskt att det är sjukt och tråkigt och helt knasigt. Varför är tjejers underkkäder sexiga medan männens bekväma? Varför ska våra trosor få grabbar att tappa fattningen (tänk på alla H&M julunderklädesannonser!) medan vi knappt ens tittar på en man i bara kalsongerna? Samhället har gjort tjejer till objekt och män till makthavare (bara för att de har en pillesnopp alltså). Eller ja, samhället och samhället. Vi själva, såklart.
Fast nog tycker jag att våra underkläder är fina och mysiga, man behöver ju inte välja de allra minsta, så jag skulle inte byta för allt i världen. Men nog önskar jag att killar skulle kunna ge tjejer trosor i sama utsträckning som tjejer ger killar kalsonger, utan att alla började missförstå och tänka på sex.

 
Vilken osar mest sex, det är dagens fråga

Vi har pepparkakor hemma nu. Det är inte jättebra för underklädesfiguren, men finfint för studiehumöret!

Orden bara fastnar och vill absolut inte komma ut/fram.
Inte bra när man har två uppsatser att skriva.
Och inte kan jag ta rast heller, för det har jag ju redan gjort massa gånger idag! Så blir det ju lätt när man han hund...
Chewbacca och jag träffade en "annan" bichon (ja, Chewbie är ju faktiskt bara hälften bichon) ute förut. Det var kul. Mest för Chewbacca då, som lägligt nog passade på att jucka lite på den stackars hundens lår, mage och hals. Mysigt värre!

Idag måste jag vara inloggad på Facebook! Det bara är så! Jag måste få ett svar från fröken-fröken A och herr R, och kansken fröken England, om hur skolan ser ut idag. Jag tror nämligen att vi har en gästföreläsning som jag helt sonika fundrar på att glömma bort.
Idag blir det jobb med den irländska uppsatsen. Önska mig gärna lycka till!


På världens finaste strand (Wales)

Stockholm var fint, och mysigt och ganska roligt också för den delen. Efter avlämnadet av vovven, incheckande på hotell och lite mys på rummet åt vi massa mat på ett ställe med halvtaskig service. Eller ja, de frågade inte om vi ville ha kaffe och efterrätt, därför blev det kaffe och chocklad på 7Eleven istället. Vi träffade herr Cs gamla jobbkompis J på Söder, på ett ställe som hade specialisreat sig på vitlök. Tydligen hade de till och med vitlöksshots.
I lördags åt vi hotellfrukost i ungefär fyra år. Kanske inte riktigt men nästan. Under frukosten upptäckte jag att min kamera har gått och blivit trasig. Jag är så ledsen och arg att jag inte ens vågar tänka på den! Jag måste såklart lämna in den. Snart. Hua. (Priset!) Vi var inte kvar länge i Storstaden, men jag hann i alla fall med lite Beyond Retro och Monki, men inga bilder finns, eftersom kameran ju var trasig. Målet med heöa resan var ju att handla jeans åt Chrille i Barkaby, och de gjorde han! Så vi är rätt nöjda. Att vi sedan hann med att hälsa på hos stronge herr R och hans fina L gjorde ju inte saken sämre. Jag är avundsjuk på: "deras" 60-talsskåp, "deras" gamla gamla LP/kassetbandsspelare och "deras" finfina kaffe/tekoppar.
Det var fint att återse Chewbacca i lördagskväll, och jag fasar redan för den dagen jag måste lämna ifrån mig min egna människokotte, det är bergis mycket värre än att lämna ifrån sig sin lilla Chewbaccakotte... (Kanske.)

Och tja, nu är det måndag igen. Plugget går framåt, snart är de där fem sidorna till Storessayn klara, och hela den känns rätt mycket under kontroll. Nu är det bara Irishessayn att ta tag i, hur trist den än är. Hua. (Igen!)

Not to myself: måste göra situps sen, eller nåt. Jag känner mig lite som en kanelbulle.

Önskar att jag vore kreativ.
Önskar jag kunde skriva de där återstående tre (två och en halv) sidorna på Storessayn.
Önskar jag kunde göra klart Lillessayn (typ...4 sidor? kvar).
Önskar att idag var över och att imorgon kom fortare.

Ikväll ska jag stå på Britsarvsskolan och försöka få kvällströtta elever intresserade av sitt framtida liv. Spännande.

Fy sjutton vad jag gillar språk! Senaste bloggberoendet kommer nog minsann från Norge, och trots att hon bara är en liten jente så låter hon så mycket roligare än de unga tonåringarna i Sverige.
Heja Norge!


Norges största bloggerska?

Jag kallar mig gärna feminist, för det är vad jag är, såklart (being a woman and all).
Men sen är det ju det där med männen och skönheten. Jag är alldeles för brydd om både män och mitt utseende för att vara feminsit, skulle jag vilja påstå. Jag bryr mig ofantligt om vad män, och andra kvinnor!, tycker, och tycker visst att vi är sjukt olika på många sätt, likadant som vi kvinnor är. Bara för att man är kvinna är man ju inte som granntjejen eller hon i kassan på ICA. Vi är individer, allihopa, så förr sa jag ofta att jag är humanist, inte feminist.
Men jag börjar undra om jag helt enkelt inte är postfeminist? Som Bridget Jones! Det är hög igenkänningsfaktor på den damen, och trots att hon kanske inte beter sig som en typisk feminist så är hon ju en av de där ultimata förebilderna. Och tydligen är hon postfeminist.
Begreppet har inte kommit in så mycket i svenskan än visst, men på engelska wikipedia finns en någorlunda förståbar artikel om både second-wave, third-wave och postfeminism. Jag fattar inte allt, men jag vet att sjukt spännande är vad det är!


Briggan i filmtappning

(Och nej, jag tycker inte att Bella i Twilight kan beskrivas som en postfeministisk karaktär. Hon är bara sorglig.)

Eller ja, det kanske inte är själva plugget det är fel på, snarare pluggandet... Jag försöker skriva uppsatsen till Irish-kursen men det går sådär. Det är för att jag fortfarande är i början och borde skriva massa introduktion och begreppsförklaringar och sådant trist, men helt bara vill vara färdig med eländet. Alltså handlar det bara om at komma igång, men det är ju som vi alla vet det svåraste.
Så istället hänger jag på facebook och en hel massa bloggar. Smart. Verkligen.

(Nu SKA jag tamejsjutton skriva!)

Det värsta med bloggar är att det finns så många andra liv därute som visas upp, liv som jag ju skulle kunna leva. Jag blir avundsjuk, men tänker sedan att i ett annat liv kanske jag inte skulle ha mina två herrar, som båda ju börjar på C. Och det, det skulle då rakt inte vara roligt.

 
Apgammal bild på mig&herr C

Måndagen slutade lika lyxigt som den började och höll på. Kvällsmaten blev i och för sig herr Cs fantastiska omelett, men kvällsfikat blev desto tråkigare: flingor utan mjölk. Fast jag kanske tar mig ett glas precis efter det att jag och Chewbacca har varit ute på kvällens sista promenad och kissat av oss (han).

Jag har i alla fall joggat idag, så något bra förde ju måndagen med sig.

Man vet att det är måndag när man äter fiberhavregrynsgröt till lunch.
Typ så är det idag. Visserligen fint väder, men rätt tungt och jobbigt ändå. Chewbacca roade sig med att spy ungefär hela natten, och nu på morgonen har jag börjat tvivla på C-uppsatsen, det känns som att den redan blivit skriven tusen gånger.
Seminarie nu, post-kolonialism, något vi ju redan gjort en massa i Irish-kursen, så det känns ju inte jättespännande.

Jag längtar trots allt till fredag.
Och kanske ännu mer till december, snö och jul. Och slutet på C-uppsatsen...

Hur vet man att man är deprimerad?

Jag gråter ofta nuförtiden, och alla tankar går till essays och seminariefrågor, inget kul alls.
Men på fredag fixade underbare herr C in oss på hotell, så jag kanske kanske överlever den här hösten trots all ledesenhet.


Dagens höstdepppepplåt, Travis' Writing to reach you

Chewbacca växer så det knakar, och det är spännande att se hur han egentligen kommer se ut. Eftersom att han är en blandras så vet vi ju inte exakt hur han kommer se ut (det vet man såklart inte annars heller), därför roar jag mig ofta med att googla hundarna han har i sig. Och tja, nog märks det på insidan att han är toypudel, men annars tycker jag mest han ser ut som en svart bichon frise.

 Chewbacca helgen som gick
  
Bichon frise, shi tzu och toypudel

Nog är han lik bichonen, fast svart, men alla säger att han är så himla pudlig så vi litar väl på det. Ärligt talat vill vi att han ska vara mycket pudel i sättet, dels eftersom de anses så smarta (och vi tycker faktiskt han visar teckan på det!) och dels eftersom blandningen bichon-shi tzu tydligen är väldigt svår att få helt rumsren...

Nog om detta, han är i alla fall en egen kategori nu, lille Chewbie.

Jag känner alltid skuld när jag läser om Afrika, eller rättare sagt, litteratur från(/om) Afrika. Jag har inte kolonialiserat, förtryckt och förstört den delen av världen, inte direkt i alla fall, men jag är en del av den vita historien som gjort Afrika till vad det är idag.
Jag läste just ut Coetzees Disgrace, och de vanliga Afrikakänslorna dyker upp. Han problematiserar, och visar samtidigt vad som är felet; fortfarande de vita. Men den sista meningen vänder boken tycker jag, och för sådana meningar är man värd nobelpriset tycker jag.

Så, jag fick visst lite plugg gjort idag trots allt. Tjoho! Helg snart?

Jag irriterar mig ofta och gärna, det kan vara lite vad som helst som irriterar mig så ibland tror jag att det är själva störandet i sig jag gillar, inte sakerna jag ogillar.
Men jag irriterar mig verkligen på hypen (hajpen) kring Twilight. Främst är det väl filmerna som folk (småtjejer mest) blir helt galna av (mångalna? nej just ja, det är ju varuvlar det...), men böckerna skördar tydligen en del poäng med. Och jag fattar inte varför. Varför i hela fridens dar vill man så gärna ha en vampyr till lover? Jag fattar't inte. Det är väl det där med den farlige killen som inte älskar någon annan än just en själv, så egentligen är det väl inget nytt, utan lika gammalt som de gamla romatikerna. (Jaa, jag är insöad på byronic hero, bara för att den där jäveln ständigt dyker upp!)
Jag har inte sett filmerna, jag har inte läst boken, men jag har googlat det! Och tydligen så är hon Bella precis så korkad som hon låter. Hon klarar ingenting själv, utan vampyrsnubben måste göra allt, och när de väl kommer till skott och ligger med varandra (möjligtvis efter det att de gift sig, jag har inte så stor koll) så är det mest kul för honom och mest smärtsamt för henne. Verkar ju vara en sund kvinnosyn den där författaren har. Vi tjejer är återigen offer som måste ha någon stark, farlig man som fixar biffen åt oss.
Jag blir så irriterad, nej, förbannad, faktiskt. Varför klarar vi oss inte utan den här mörka killen, som vi visserligen räddar med våran kärlek, men som måste rädda oss ur varje liten jävla vardagssituation.

Vägra bli räddad, av någon annan än dig själv.
När jag var yngre sa jag att jag inte var feminist, utan mer humnaist, men jävlar i helvete (hoppsan!) vad jag är feminist nu för tiden. Och en arg sådan. Helt otorligt att jag har pojkvän, kan tyckas, men grejen är ju att han inte räddar mig, inte bara, vi räddar varandra lika mycket.

(Och by the way, enligt wikipedia måste vampyrer dricka MÄNNISKOBLOD för att överleva, inte djurblod som de ((väl??)) gör i Twilight, och om wiki säger det måste det ju vara sant...)

  
Vampyr 1, 2 och 3. Vilken väljer du?

---

Och ja, min pluggmotivation är långt ner under strecket. Typ.

Kanske inte så sjukt trött idag, och inte heller sönderstressad. Men nog är det konstigt vad uppsatser gör med stackars studenter, det är extrakilon hit och tankar dit, och så huvudvärk och koffeinkickar på det. Jag kan inte sluta tänka på C-uppsatsen, och ändå har vi knappt börjat. Jag har tjuvläst Toffs mästerverk, plus några andra jag googlat fram. Jag förösker inspireras utan att härmas, och kanske lyckas det. Idag har jag skrivit en sida, men det är mest tankar, saker som måste utvecklas.

Som grädde på moset har lille Chewbie börjat få rabiesanfall (han dreglar nåt så djävulskt) när han åker bil i buren. Det känns extra jobbigt. Det där med rumsrenheten har jag nästan slutat bry mig om, det är vi så vana vid nu att andra saker känns viktigare att stressa över.

Den där jävla Irishkursen är nästintill slut, men självklart ska vi skriva en liten uppsats där också, och vad i hela helvete ska den teoretiska approachen bli då? (Toffs, fattar du?)

Forfarande inga Falunbilder, datorn bor på köksbordet för tillfället. Kanske i jul när snön kommit, inte såhär innan frosten.

(Kanske beror min deppighet på att jag mest går omkring i mjukisar, skitiga tshirts och koftor hela dagarn. Igår uppvägde jag med att ha klänning på mig, och det hjälpte ju lite. Jag kanske ska klä upp mig nu på eftermiddagskvisten, såhär inför tvättstugan och allt.)


Terrakottaarmén. Eller ja, en liten del av den.