Vårpepp

Jag är inne i en väldig blandning av känslor just nu, väldigt förvirrande.
Jag är sedan gammalt en person aom lätt blir vårdeprimerad, jag har alltid blivit så sjukt nere och ledsen och allmänt vårdepp sådär i mars. Detta har börjat ändras nu på senare år, jag har liksom blivit glad - luften bor i mina steg - och extremt förväntansfull istället. Kanske har det med våra påskresor att göra? Förrförra året Edinburgh, förra året Portsmouth och i år PARIS. Så det har blivit bättre. (Jag tror att det har att göra med att jag har alla känslor utanpå, och jag är en ganska...negativ? person som hellre är lite ledsen och svart i kanten än glad, då mår jag liksom bra, och så är det ju allmänt okej att vara på hösten, men på våren ska man ju vara helt pastellig och det är inte så mycket jag. Det har inget med pollen att göra heller, jag är inte ens lite allergisk, jag är bara allergisk mot den här inledande, trevande våren då det helt plötsligt blir ljust och all kripsihet försvinner.)

Aaaaaanywaaay... I år är jag egentligen ganska vårpepp, men jobbet gör mig trött och på randen till (favorituttryck!) till depression. Så mycket finns att göra, så mycket att lära, men sådant är ju för mig, fröken hets, asjobbigt så jag håller på att falla isär.
Fan, det här är så svårt att skriva om att jag inte ens orkar. Jag låter två bilder måla upp våren istället.


Googla www.google.se idag.


Våra solcellsdrivna lampor, som alltså behöver sol för att fungera, har börjat lysa lite svagt

Klockan som bara går och går

Överallt får folk barn. Det bildbevisas ultraljud och magar hit och dit. Folk släpper "hemligheten" och är allmänt stolta. Föräldrar pratar småsykon och dagis.
Är detta den berömda biologiska kolckan som tickar allt mer högljutt? Jag vet inte.

Vad jag vet är att vi ska åka och hälsa på lille H (tror det blev H) ikväll, han som egentligen skulle kommit idag men som kom en liten vecka för tidigt.

Seriously

Men vadå?
Hur svårt kan det vara? Måste lagen om allts jävlighet slå in på min bästa kväll?
Kan ni inte bara...tja, samarbeta?

Landet brunsås.
Vad hände med?
99 nya saker med Erik&Mackan
.

Måste tre någorlunda intressanta program gå på min bätsa myskväll? Ska det vara på det viset? Ska det va så?

Den andra nyheten

Det som hänt i Norge är fruktansvärt, det går inte att tycka annat känns det som. Jag avskyr hans åsikter och hoppas att det går att bekämpa dem med mer demokrti, mer öppenhet mot det okända och såklart mer kärlek.

Men. Något som berör mig lika mycket är det här med Afrikas horn. Jag har inte alls koll på vad som hänt, men somalier flyr till Kenya, och eftersom jag ändå lärt känna några somalier-svenskar under året känns det väldigt nära. En kvinna som just berättat en del av sin historia på nyheterna hade samma rörelsemönter som en flicka i min första klass, och när kvinnan på nyheterna pratade lät det precis som när flickan pratar.

Om nu Gud finns, varför finns all denna orättvisa och ondska?

Så jävla trött

Jag är så jävla trött.
Jag är så less.
Jag är uttänjd och känner mig helt genomskinlig.

Ingenting är bra.
Ingenting blir någonsin bra.

Jag har ingenstans att fly från mig själv. Jag är fast där jag är. Mittemellan allt. Mittemellan lyckligt familjeliv, mittemellan fritt singelliv. Jag är där, i den grå smeten, där ingenting någonsin är roligt.

Nu vill jag faktiskt bara att allt ska vara över. Något måste hända, snart.

Jag suger på att fly.

Mindervärdeskomplex

Dåliga saker:
Jag har semester och är stressad över att det "bara" är typ fyra veckor kvar av semestern. Min gamla bästis fröken Norrland har inte ens börjat sin semester är.
Sommaren innebär mycket mindre kläder än vanligt och jag är avundsuk på alla de som inte ser ut som jag. Jag har en hel garderob med kläder som jag älskar och kan ha, men jag jämför och är arg på mig själv.
Jag är ledig och ägnar mig för närvarande åt att i princip avsky mig själv. Nyttigt? Nej. Jag måste bort härifrån, snart, eller börja jobba igen. Att bara gå hemma tar kål på mig, innifrån, långsamt, utan att jag ibland märker det.
Jag har inga böcker att läsa. Le pooh.

Bra saker:
Jag och jogging börjar komma överens. Det är till och med kul. Jag svettas som en gris och njuter.
Vi har bokat en resa till England, jag och fröken Norrland. Det ska bli...fint. Men nervöst. Det kan hända att avundsjukan sätter in. Då får jag blunda och räkna till tio, och tänka på att jag har en man hemma som tycker om mig en smula.
Chewbacca älskar mig vilkorslöst. Jag älskar honom tillbaka precis lika mycket. Vi går långa promenader i "skogen" och vid vattnet och trivs i varandras sällskap.

Men. Jag saknar jobbet. Jag saknar mina fina kollegor som alltid peppar mig och varandra. Jag saknar att ha ett syfte. Jag måste släppa detta och ladda batterierna pronto så att jag i höst kan bli den lärare jag vill vara.


Ur Chewboes perspektiv


Att inte alltid tycka om

Idag var en dålig dag för alla tonåriga flickor i en viss småstad någonstans i mitten av Sverige. De var sura, arga, försökte vara sarkastiska (hello, jag är uppvuxen på nittitalet, tiden då den ironiska generationen från Stockholm flyttade ut på landet) och allmänt elaka. Sådana dagar hatar jag att vara lärare, hatar att försöka bestämma över dem, göra dem glada och pigga på att lära sig nya saker. Sådana dagar är jag inte inspirerande, sådana dagar borde jag byta jobb och sätta mig i kassan på Willys eller något annat ställe där folk inte förväntar sig att man ska vara världens gladaste idéspruta.

Men sådana dagar finns det även tonårsflickor som till en början verkade griniga och ittillgängliga, men som de där dagarna visar sig vara de trevligaste (just vad vi lärare vill ha, TREVLIGA elever) flickorna som gått i ett par lite för slitna tygskor av valfritt märke. De flickorna som liksom vänder allt sammans en smula, genom att stanna kvar när alla gått för att fråga en sak och samtidigt berätta att lektionen inte var så tokig ändå.

Sådana här dagara vill man bara hem...och rätta nationella prov uppsatser... (Jag är inne på andra/tredje varvet nu.)

Ge mig sommar, ge mig Bob Dylan tillsammans med älskade fröken J, ge mig Fred&Kärlek.

Katter och hundar och höns vs. barn

Jag börjar allvarligt blir orolig för att jag aldrig kommer vilja ha barn. Jag har ingen som helst längtan, jag vill helst bara ha fler djur. Att ha de två kattherrarna här i några sista dagar var helt fantastiskt, jag skulle lätt kunnat behålla dem om inte vi bodde preics vid en bussgata (där bussarna leker race mot typ vinden varje dag).
Jag vill ha katt.
Jag vill ha fåglar jättemycket.
Jag vill ha en kanin.
Jag vill ha höns.
Jag vill ha fiskar i mängder.
Jag vill ha en igelkott under altanen och helst några mullvadar (finns de?) i trädgårdslandet.

Men.
Jag vill inte ha barn. Jag vill inte vara gravid, jag vill inte föda, jag vill inte ha en bebis.
Jag kan tänka mig en fyraåring som kan gå på toa och inte använder blöja.

Det är en av de saker som gör mig ledsen nu i vår, min olängtan efter barn.

I dvala

Herr C är bortrest i en hel vecka, och därför har dena helg liksom lindats in ett grått töcken, ett segt töcken som är ganska svårt att röra sig i.

Jag längtar nästan till imorgon, jag behöver vara som vanligt och inte gå hemma i mjukisar och skrota mer. (Jag tog på mig jenas i några timmar igår för en fika med fina fröken T, men annars har jag hängt i haremsmjukisar.)

Jag vill vara någonannanstans, kanske i sommar, då jag inbillar mig att livet nog ser annorlunda ut. Jag vill ha klänningar på mig, vara glad, ha sett något nytt och kommit över den här ledsamheten. Jag tror att jag gick in i Den Stora Vårdepressionen i fredags efetrmiddag. Oh le pooh. Dessutom flyttar katterna imorgon. Inte hem till Ryttarvägen, utan ända till Världens Ände (aka Mora). Hur ska jag klara mig utan dem?

Tungt

Det är tungt idag, på många sätt. Eller egentligen mest bara på ett sätt.

Jobbigt:
Det är långt till påsk, och jag har dåligt med (nya, roliga, oslitna) kläder. Två satser som hör väldigt väl ihop i min värld och därför får dela på ett kommatecken.
Fjorton, på väg mot femton, suger. Inte bara för de stackare som är fjorton på väg mot femton utan även för oss vuxna.
Jag är så trött att jag känner mig som Bilbo Bagger på hans födelsedag i början av Sagan om Ringen.

Fint:
Femtonåringar som snart fyller sexton. Till och med de snarstuckna tjejerna.
Snön smälter och jag börjar återigen begripa mig på tonåringa med converse.
En del stjärnor (både gamla och unga) som uppskattar att man försöker.
Bob Dylan kommer till Peace&Love. BOB DYLAN!!


Världens kanske finaste Bob med världenas finaste låt.
I nian, tror jag att det var, skrev jag en "artikel" om honom. Det är ett av mina finaste skolarbeten.

Det är så logiskt

Dagen har varit både stressig och fin. Vi hade friluftsdag och jag var utplacerad på en sjö för fiske, vilket var rätt trevligt eftersom solen passade på att vårskina så mycket att jag tänker ha klänning på mig imorgon.
Men ändå känns livet lite ledsamt på något vis. Jag vet inte vad det är. Men jag känner mig lite tom liksom, som om något fattades. Jag är avundsjuk på alla andra, jag vill ha helg, jag vill ha ett annat liv.

Och så slår det mig.
Herr C är borta över helgen.
Är det månne därför livet är grått, fast det borde vara vårigt?

I april ska vi vi alla fall till England, och eftersom vi ska till den södra delen ska vi ta en tur över till Frankrike. Äntligen!

God natt!

Mittemellan

Det här var en...konstig helg. En sådär inatt-finns-ingen-väg-tillbaks-helg, såna som inte riktigt borde få finnas, i alla fall inte för två tonåriga flickor som inte riktigt har hunnit dit än. Men jag antar att det måste ske, som alltid, för att de där tonåriga flickorna ska bli kvinnor med det där eftersträvansvärda skinnet på näsan.

Jag försöker hitta på roliga övningar till veckans lektioner, dock utan alla böcker hemma, så det blir lite som det blir. Några timmars förtroendetid kommer jag i alla fall upp i. Jag har i alla fall en del lektioner klara för veckan, och hey, på onsdag är det faktiskt studiedag!

För övrigt hade jag min första dröm om en elev i natt. Jag fattade aldrig om han var min son eller min dotters (!) pojkvän i drömmen, det var i alla fall något i förälderväg. Jag antar att det kommer komma fler såna drömmar, med tanke på att jag i princip alltid drömmer jobb, i alla fall i peridoer.

Snart är älskade Jamie på tv, det är en ganska fin avslutning på helgen, helgen som började väldigt, väldigt nu-finns-ingen-väg-tillbaks i fredags vid kvart i två.

Usch och fy och blä

Det värsta med skoljobbet so far är inte eleverna, långt ifrån, utan kollegorna. Kollegorna som vet bäst och ska ge råd, men som bara pressar och stressar utan att hjälpa det minsta.

Ta mig långt härifrån!

För dig

För ett år sedan var jag i Wolverhampton och hade det fint, som ni ju säkert kommer ihåg. Jag önskar alla den perioden i livet, då man känner sig så älskad och omhädertagen att man törs försvinna ett tag och pröva sina vingar (som en albatross ungefär).
Därför är det tråkigt när det inte funkar för alla. Nog för du är älskad, men folk hemma klarade sig inte utan dig, tydligen. Det är klart att du gör rätt, även om det är svårt! Jag önskar bara att du fått stanna mer på din älskade Ö. Och även om jag tänker på dig när jag lyssnar på den här låten så vet jag att det inte är över, din och Den Gröna Öns lilla historia ihop.

Ikväll äter vi indiskt, för dig på något sätt. Bra va?


Två

Jag vill också!
Jag vill inte alls.

Jag hatar när det blir såhär.

Kul för Falkenberg

Igår ladde jag på fel kort på mobilen. Grattis David Olof Alexander Tobjörck i Falkenberg som fick 100 kronor av mig igår. Jag funderar faktiskt på att messa honom och be han ladda på 100 kronor på mitt kort. Jag är så trött och less och arg och sur nu att jag vet inte vad.
Nästa vecka är det då jag som byter operatör och abonnemang, no more kontantkort for me.

Jag tror det var dammsugaren

Vi är väl en sisidår två-trehundra studenter som bor på Lomas Street, och det är ju trevligt och så, men det finns ett stort MEN. Vi delar på två (möjligen en nu, det verkar som att den jag hade just gick sönder) dammsugare. Jävligt smidigt. De dammsugarna är dessutom från 1970-talet. Trevligt.
Jag lämnar (antagligen) mitt rum halvt dammigt och lite orent på golvet.

(Okej, jag väntar och är lätt uttråkad, därför hetsbloggar jag.)

Inatt finns ingen väg tillbaks

Nu har jag ingen kvar.

Farfar
dog när jag var ett år eller så. Det finns typ en bild på mig och honom ihop.
Morfar dog när jag var en sisådär 10-12 år. Jag kommer ihåg det mesta av det, men inte i något sammhang. Just när och var jag fick veta det minns jag inte, men en av de första som jag kramade var min kusin CC.
Kvällen Mormor dog var en av de värsta i mitt liv. Hon blev sjuk på tisdagen eller så och fick åka in till Sjukhuset. Jag hann inte hälsa på henne där, det kanske inte spelar så stor roll, hjärtat är ändå fullt av minnen. Hon dog på lördagen, tror jag det var. Herr C var på konsert och jag gjorde nog hans kväll lite sorgsnare. Mamma&pappa var på firmafest och fick hetsköra. Bara min moster&morbror hann fram. Jag kom in med bästa moster&morbror. När jag såg mamma&pappa komma i korridoren var det som på film, det kändes helt overkligt. Vår mormor?! Jag vet att hon inte ångrade något, och att hon levde länge nog, men det är ändå ledsamt, fortfarande. Efteråt drack vi te och åt mackor i herr och fru Es nya hus. Vi visste inte då att en liten Elsa redan fanns till på sitt sätt, vi sörjde bara Mormor, utan att veta att Irene allt hann viska det till Mormor innan hon dog. Jag tror mormor dog lycklig - alla hennes barn hade klarat sig fint, och hennes flickor (de tre som fanns kvar av hennes barnbarn) hade det också bra. Nu är Elsa snart två år, kusin C ska få tvillingar, kusin CC är en stjärna på sin pratik fast mormor ifårgasatte hur hon egentligen skulle kunna bli lärare, och jag... Ja, jag är nog ganska lycklig&lyckad jag också.
Farmor dog inatt. Av henne och mig finns få foton, och få glada minnen. Jag är lättad att hon fick dö fint, och att pappa fick vara där. Jag är lättad för att pappa nu är fri från henne, och förhoppningsvis från resten av hans kvävande familj.

Märks det vem som betydde mest?
(Jag älskade min morfar, men hann trots allt få bäst kontakt med mormor, fast hon var nästintill döv. Morfar tog oss på äventyr, som en morfar ska göra, men mormor var den som tog hand om oss, vår extra mamma. Jag saknar henne varje dag.

747

Min dator sjunger på sista versen. (Och på tal om det! Hur var första Melodifetivaltjohejet? Vem var bäst? Vem var sämst? Vem var mest känd? Kom på nu att det ju började ikväll, tyckte väl jag kände en saknad mitt i alla chinese food!)
Vi (jag, migsjälv, herr C och fröken J) tror att den är slutkörd och kanske aldrig mer kommer vakna upp. Det kan hända närsomhelst nu. Den provtränar redan inför livet i datorhimlen. Ibland vill den vakna, ibland inte. Det är som ett spel, som ett lotteri.
Jag kommer sakna min fula Acer. Den har varit med om mycket! Massa tågresor, en Thailandsresa, många ljudböcker, många mp3-spelare, en del flyttar, till och med en utomlands, och en himla massa annat skoj. Jag minns så väl vår första tid ihop, hur lyckliga jag var, och hur villig den var att göra allt jag bad den om! Det är sorgligt att den ska dö just här, här där vi ska vara som lyckligast, men vi ska se till att den får komma hem en sista tid, dö i hemmet så att säga.

Det kanske låter äckligt makabert att prata om en dator på det sättet, men jag behöver det, annars kommer jag inte klara mig utan den. För trorts att det är en ful Acer så är det min, och det är den bästa datorn någonsin!

Herr C ska inhandla en ny dator, och förhoppningsvis fixa iordning den, och det är jag väldigt tacksam för!
De senaste dagarna har jag insett att han är så mycket mer än bara min pojkvän, han är verkligen en del av mig, någon jag alltid kommer vilja vara med, prata med, tänka med och känna. En av de franska tjejorna har skaffat ragg (pojkvän? hardly!) här, trots att hon har en pojkvän hemma i le France. Jag förstår henne inte alls. Hur kan hon? Men så tänker jag; hon har inte sin egen herr C därhemma, hon har bara en Pojke/Man. Hon har inte träffat den som gör henne hel än, så måste det vara.
Alla kanske inte träffar någon som gör dem hela, eller extra starka extra allt, alla tanter har inte sin egen farbror, och det kanske det är därför det finns otrohet och sådant jag som hel/extra allt inte förstår. Så är det nog.

Det stora fråga just nu är om jag ska våga stänga av min dator inatt... Det vore kul att ha den här hos mig imorgon. Fröken J, som är min mesta dataexpert här, föreslog viloläge. Jag tror jag ska pröva det.
Så om vi inte hörs, om jag inte skrivs, så vet ni varför.

England är också exotiskt...

Jag insåg just att en gammal bekanting åkt på utbytesstudier i vår, precis som jag. Jag valde Wolverhampton, han valde Sydafrika. Behöver jag säga att jag inte aaaaalls är avundsjuk eller bitter. Han har havet apnära, inte utsikt, men nära på. Jag har utsikt mot The Office. Typ. Men ingen David Brent i sikte än, tyvärr. Han fick välja lägenhet (lägenhet!), jag hamnade i ett rum med en halv heltäckningsmatta. Han har i och för sig problem med den afrikanska mentaliteten (tydligen visste han inte att afrikaner har sin egen speciella tidsupfattning), medan jag charmat receptionsgubbarna och får hjälp med allt.
Men ändå. Jag är avundsjuk. Jag vill också till Sydafrika! Det står ganska högt på topp-tio-listan över önskeresemål (kanske till och med högt på topp-fem när jag tänker efter), även om hela Afrika såklart lockar så är det ändå något speciellt med just Sydafrika. När jag läser hans resdagboksinlägg blir jag sjukt sugen på att i alla fall byta rum, till ett i en mindre korridor. Men hjälper det? Bara en flytt till ett mer exotiskt land skulle kanske hjälpa...
Behöver jag säga att jag MÅSTE handla något idag för att bli på bättre humör? Bara en lite...dagbok eller vadsomhelst, typ.

Tidigare inlägg
RSS 2.0