Fröken Wallenlöv

Okej, efter gårdagens frosseri (grekisk meze = en miljard rätter = vi åt upp alla) är jag rastlös och hungrig. Typ.
Jag har förvisso skrivit klart Blake, fuskade ner några rader om att hans tema är människans oskyldighet innan vi blir erfarna, och han visar det genom att låta barnen vara fulla av glödje och förundran. Blabla.
Jag får ta tag i allt annat imorn istället. En söndag. Den heliga vilodagen. ?.

Jag borde:
Ta reda på lite om Byron, Keats och Shelly inför tisdag.
Skriva ett "välj mig"-brev till Nottingham.
Börja ta tag i nästa veckas plugg.

Men. Who am I kidding? Det är lördag, 17.15. It ain't gonna happen. Jag tänker leva efter devisen "imorgon är en annan dag" och gå och störa frabror C en stund.

Vad kan man göra en sömnig lördag som denna?
Jag känner för en massa saker, samtidigt som det vore skönt att gå och lägga sig och vakna upp...lagom till första advent?

Varför kan jag inte vara inspirerad till att plugga oavbrutet? Ständigt och jämt? Eller i alla fall de där åtta timmarn om dagen. (So far: fem timmar kanske? Och då är klockan snart fem = tid att gå hem för dagen?)
Varför kan inte viss människor få den där orienterarförkylningen så att rösten försvinner så de inte kan svära mera?
Varför kan ingen svara på alla frågor?

Jag orkar inte gör en hel dagens, till vilken nytta liksom?, så jag nöjer mig med ett Dagens Tack: Tack fröken T, för att du guidar mig i utbildningsdjugeln, det är så sjukt skönt att ha träffat någon som är på precis samma plats som jag! Och du, jag ser fram emot Melodikryssetlördagen fröken T föreslog sist vi åt lunch! Jag röstar för att den blir av. Lätt.

Nu ska jag fundera på språk och kön. Eller, language and gender, som vi säger i vår lilla värld.

So long!

Tur att Rix MorronZoo sändes lite på tv idag, så jag kunde muntras upp.
Tur att jag inte är så förkyld längre, och därmed ganska pigg.
Tur att jag behöver öva på sånt här...

Sånt här är alltså att låta andra läsa mina tankar. Inte här, förstås, men på Högskolans hemsida Forum, där vi ska posta analyserna av veckan texter. I hate. Tänk om jag tänkt fel...
Sånt här är också lite det jag ska göra snart, prata om mig själv och sånt jag förmodas kunna inför en massa vuxna studenter. Det är mycket roligare när de är lite yngre och lite mer okritiska. Faktiskt.
Nu måste jag åka, men innan det posta mina tankar om 1700-tals texter. Huvaligen!

Eftersom jag nu är klar med uppgiften till imorgon och straxt ska påbörja uppgiften/rna till fredag och måndag tog jag mig en bloggstund. Det förtjänar man om man är så duktig som jag.
Men, det kommer med all sannolikhet att slå tillbaka till mig. Om någon vecka eller så komme rjag säkerligen inte ha tid för något annat än att göra uppgifter. Jag har hört att det är så, tack kusin C och fröken A! Det känns tungt, men det underlättar att att veta hur landet ligger.
(Det blir i alla fall lätt 40 timmar denna vecka, jag är nog redan uppe i 18, minst. Minus den timmen idag, med den blir det 19. På en höft sådär.)

I överigt längtar jag efter Filip. Han känns liksom mer och mer som en vän faktiskt. Det var längesen jag träffade hans mamma också, hon är en trevlig prick hon med.

---

Ibland önskar jag att jag var lite mer cyniskt rolig, som denne grabb, men jag nöjer mig med att vara...jag. Änsålänge. Tills jag gått en kurs, tror jag bestämt.

Jag är så nervös.
Så nervös att jag snart, snart kräks. Fast jag borde äta något lunchigt och förbereda mig mer, på annat vis än bara gå igenom allt han kan tänkas säga.
Usch, ska man behöva må såhär dåligt? Det är värre än första dagen med ettan ju...

Jag är just nu lite som ett barn på julafton, eller som mig själv på julafton helt enkelt.
Jag är rastlös, har ingen ro i kroppen, vill göra allt och ingenting, har tusen idéer och måsten, men ingenting blir av. Jag väntar, vankar, traskar, fixar och pysslar i det lilla.
Men skillnaden är förstås att jag inte väntar på julklappar. Jahg väntar på ett brev som ska ta mig vidare, ut i sommarlovet och bort från all jobbig hjärnaktivitet.

Nu skulle jag sitta på ett personalmöte, om önskningen slog in och jag slapp de två kommande åren. Men det är klart, jag vill det inte helt heller. Mycket hinner hända på två år. På ett år också. Jag är säkrare nu och det känns bra. Såklart.

Muffins.
Cykeltur med frimärksinköp.
Pill&fix.
Springrunda.

Jag har nog världens bedrövligaste (åh vilket bra ord!) beslutsångest. Mest kommer den fram i den lilla vardagen, i de små besluten.

Plinga till då! Post eller telefon, det gör mig samma, bara jag får veeeeetaaaaaa.

Det är i alla fall nära på.
Jag sitter i skolan och skriver omdömen. (Betyg på mitt språk!)
Jag har hållt på i snart fyra timmar, eller ja, tre och en halv om man räknar noga.
Och jag är helt slut!
Hur ska detta gå??

Jag skyller stenhårt på att jag var med på en lektion innan det som gav mig så många nya intryck och tankar att jag var trött redan efter det.
Jag kommer inte bli klar idag, tur att det finns a day after tomorrow... Eller efter idag menar jag. Ni ser!

Kaffet kallnar, min hjärna likaså.

Just det.
Häromdagen var det killar på mitt hjärta, idag är det männen som får lite uppmärksamhet.
Herr (fabror!) C har sin gode vän J här, men han kallas som ett vattenglatt djur, så vi kallar honom här...herr...S. För det är ungefär så han heter.
I alla fall, just nu tittar de, efter att ha fått inspiration från en av mina bästa böcker antar jag, på Allram Ests Julkalender, med tillhörande Höjdare. Jag hör både farbror C och herr S skratta högt då och då, och vem kan klandra dem?

Jag däremot pluggar.
Eller, det är ju verkligen inte sant!
Jag borde plugga. Jag ska plugga. Jag har ju för bövelen till och med intagit pluggposition med massa papper och pärmar och block och pennor kring datorn som för tillfället huserar i köket.
Men, det är trögstartat. Jag har helt tappat det! Det blir nog klurigt att inta den engelska delen av högskolan till hösten. Och om inte klurigt och svårt så väldigt segt.

Usch.
Och inte vet jag vad som händer ikväll...
Det är verkligen inte min dag idag.
Oh le pooh.

Detta, mina vänner, är allt jag har att säga till er.
Jag är så förbenat lycklig!
Jag är faktiskt en blivande lärare, verkar det som.
I alla fall om jag får ha sådana klasser som de jag har nu. De är underbara. Struliga som attan, men i det stora hela helt underbara.

Jag är faktiskt bra!
Var är demonerna när jag är stark? Var är de när jag är såhär lycklig? Jag kan ta alla demoner nu och besegra dem, lätt!
När man får pojkar som de att faktiskt svara på en fråga, att läsa och hålla käften, då har man vinden i ryggen.
Eller talang.
HAHA!

Nu ska jag jobba. (Lunchen är över men det är helt okej.)
Over and out.

Nu är jag nervös.
På riktigt.
Om en timme och 25 minuter börjar min första riktiga lektion. Den jag har planerat själv och hoppas kunna genomföra själv.
Det är stort men ändå något jag förväntas klara.

Kommer det att gå vägen?

Varför blir man (JAG) så nervös? Det är den stora frågan.
Jag vill ju det här, tror jag, så varför är det så läskigt i min kropp just nu?

Heja mig, jag måste peppa mig att äta lunch.
Hua.

Den kortklippande frisören berättade att de hade haft en kund som pluggade till socionom samtidigt som hon var tvåbarnsmamma. Ämnet kom upp när vi frisörpratade om vad jag pysslar med om dagarna.
Hon sade i alla fall att den här kunden hade ett strängt schema att följa, för att helt enkelt hinna med allt pluggande. Hon hade en förmiddagsrast (15 min), lunch (30 min) och en eftermiddagsrast (15 min). Däremellan pluggade hon duktigt, till och med när hon var hos frisören läste hon alltså. Hon kunde då ta ledigt vissa dagar, barnens studiedagar och så vidare.
Suck.
Sådan är alltså inte jag.
Förvisso har jag inga barn, och kan då plugga lite när jag vill, men jag har ändå en obehaglig känsla av att hon pluggade betydligt mycket mer än vad jag gör.
Detta irriterar mig, samtidigt kan jag inte förmå mig att göra mer än vad jag redan gör.

Jag vet på ett ungefär vad jag ska prata om nästa vecka. Inte ord för ord, ännu har inte ens ett stoplmanus växt fram. Men jag har en stadig grund att stå på!
Därför tar jag en låååång pluggpaus tills ikväll, då jag ska försöka lägga upp scheman.
Imorgon blir det fortsatt jobb med scheman på förmiddagen, sedan fika och sedan blir det anatgligen helg.
Förhoppningsvis tar jag med mig plugget in i helgen.

Suck. Igen.

Bengt Jävla Magnusson sitter i vår väldans stora TV och pratar om att våldet i skolan ökat. Så oerhört upplyftande. Tur jag ska hålla mig hemma med tre böcker imorn då.
Men jag längtar, som jag längtar!
Efter flickan som verkar nyfiken och vill att jag ska gissa deras namn, av flickan som verkade så trött men kan så mycket, om flickan som inte är precis som oss men ändå så lik oss, pojken som vill men kanske inte törs, flickorna som kommer att ta tid och plats och självklart alla de andra.
Jag hoppas vid Hoppet att jag klarar det, med eller utan hjälp från den riktiga Fröken. Hon verkade nöjd, vi får väl se när hon läser igenom mina, enligt mig, väldigt utförliga beskrivningar.
Jag längtar! Inte till slutet, utan till början.
You'll see.

---

Cyklandet idag var inte lika lätt&fokuserat som i måndags, svetten rann mycket mer och jag hittade inte rätt takt.
Jag hade takten till My cool i bblodet, då är det svårt att trampa till gammalt minstream jag aldrig gillat.

Nu ska jag sova. Inte själv, och jag är så lycklig över det!
Jag trodde aldrig att jag skulle kunna tycka om någon så mycket efter snart (mycket snart!) två år (igen). Jag trodde nog framförallt inte att jag skulle tycka att han är så snygg. Jag är nöjd. Jag är faktiskt lycklig.
So sue me.

För Johanna på hennes födelsedag!

---

Ja, jag lever. Trots att det var granitsvart igår.
Snö, sol och ett seminarie som inte gick åt skogen gjorde mig lite ljusare i sinnet. Jag har börjat komma in i den nya gruppen, jag sa som vanligt det självklara som alla pratade runt. Det kanske är en bra egenskap? I'm a hell of a sammanfattare. Till och med herr Läskig nickade engagerat när jag lade min replik, och jag fick igång honom totalt (även om det inte alls är svårt).

Det blev en tupplur, den första på ganska länge faktiskt, också. Det behövdes, men jag har en känsla av att fler behövs.

Ikväll blir det nog ännu en kopp överbliven glögg (glöögen heter Blooooossaaaaaa), lite tjockisprogram, OCH! Som utlovat sedan länge, en historia om mina andra två babes, två pojkar som ligger mig varmare om hjärtat än några andra.
Jag ska bara, först.

Eller ja. Egentligen är jag väl klar, så det är mer "slut för idag, tack för idag" än paus faktiskt.
Jag har läst litteraturen till morgondagens seminarium; svenskämnets historia. Heja. Det var faktiskt inte så upphetsande som det kanske låter.
Egentligen borde jag maila min kära handledare och kolla läget. Men jag har så dåligt med ord nu. Alla gick åt när jag försökte omformulera all text jag läst i några timmar nu. (Läste tom under den mycket trista men skapligt näringsnyttiga lunchen, men det "förtjänade" jag efter lång msnpaus med fröken A, som jag redan saknar!)

Jag vet inte ens varför jag försöker skriva nu, jag har ju inget roligt eller fyndigt eller spännande att skriva. Bara trista saker om skapligt trista böcker.

Nej, om ett litet, litet mail bestämmer jag att jag minsann får kolla lite på The Office (den engelska versionen såklart!) och ladda för eventuell spinning ikväll.
Jag älskar The Office. Jag älskar Gareth, jag älskar David Brent och jag är upp över öronen förälskad i Tim. Såklart! Alla andra figurer i den bästa engelska komediserien någonsin är nästan lika bra, men de är framförallt den först- och sistnämnda jag avgudar.
Så. Back to the hotmail and sen till stora tvn med två katter i knät.

 Gareth! Tim!


(För övrigt är skådespelarna bakom min favvosar bra också; se Pirates 1, 2 &3 med den något hålögda, enögda piraten som spelas av mr Mackenzie Crook, Love Actually och Liftarens Guide där Martin Freeman är någon slags skådespelare repsektive själve mr Huvudroll, Arthur Dent.)

Jag älskar det svenska språket!
Det är så vackert, så flytande, så skiftande och busigt - logiskt!
Det är så logiskt, alla fattar utom du! Eller gör du det?

Mina bästa ord (just nu):
  Elljusspår
  Hälsning
  Himmelssfär
  Snöoväder
  Septembermorgon

Det var bara några av de ord jag tycker om just nu. Precis just nu, i detta tillfälle.
Om man - du och jag och vi - rannsakar sig själv kan man - du och jag och vi - säkert hitta de ord som betyder mest för oss, på alla sätt och vis, ganska lätt. Just nu har jag dem inte här med mig, men de är i mig nånstans.

En vän, som är oehört poetisk av sig, ställde en dag frågan i sitt korridorskök var kärleken sitter? Är det verkligen i hjärtat, eller är det kanske någon helt annanstans? Hon (för det är en hon) fick såklart många olika svar, alla känner olika, men det är inte alls svaren som attraherar mig - utan just frågan:
Var blir du kär någonstans?
Jag tycker det är ganska vackert. Eller med, hrm, mina egna ord; var sitter kärleken?

Det går att göra så mycket! Det går att bygga oändligt många sorters meningar, att säta ihop nya och få ett helt nytt fanatstiskt ord (molnflödeslycka), på ett sätt som inte är så vanligt i andra språk, i alla fall inte engelskan som är det vi ofta jämför med.
Och så tycker svenskalärare att det är ett jobbigt och krångligt och tungt ämne. Vad ska det bli av mig då? Kommer jag också att tröttna? Tröttna av elever som tycker att det är trist att läsa, för jobbigt att skriva och absolut på tok för ansträngade att lyssna? Det enda de orkar är kanske att tala, nej mera tomprata?, med varandra eller ännu hellre om varandra? Varför ska de bry sig om svenskan? Den finns ju där ändå...

Nej, jag hoppas att jag lyckas få dem att förstå att vårt språk är värsta språket, det är inte så tamt och träligt som det kan tyckas först.
Jag tror jag ska ge dem i uppgift att skriva blogg där de varje dag måste testa nya ord eller ordkonstruktioner. Meningar de inte är vana vid.
Jag tror att svenskämnet är till för att vi ska hitta alla vägar vi kan till kommunikation - för det är det vi tycks vara till för. Får vi inte kontakt med andra människor blir vi inte människor, då blir vi en ofullständig djurart.

Eller?

Vad ska det bli av allt pluggande?
Allt jag vill är ju egentligen att resa! Åka vidare! Men när, var, hur? Nästa vår?
Min C kanske kan bli så bra och duktig att vi kan flytta ifrån mitt språk ett tag. Vem vet, jag kanske skulle kunna börja älska ett annat språk lika högt. Gärna ett jag redan har förkunskaper i...

---

Men glöm inte. Jag är hemma nu. Jag har dig, det är ändå det som räknas. Du ger mig så mycket! Just nu har du gett mig en viss fröken Norlin/H Saferide/Säkert!. Kan det bli tydligare?

Jaha. Jag ska alltså egentligen plugga nu. Plugga är just nu lika med "skriva ner några funderingar om några frågor om brittisk och amerikansk kultur". Jag citerar: "make clear and consise notes as you will then be required to give in your written responses"...
Tjena.
Tjenare Kungen, till och med.
Vi ska dessutom analyse och andra läskiga ord. I "clear and conise notes"...!
Jag har så här långt skrivit tretton rader om absolut ingeting. Rader jag, bör tilläggas, är mycket nöjd över.
Därav tjenare.

Jag är dessutom ensam hemma, vilket gör det hela ännu lite svårare eftersom jag inte har någon att ta raster med/på.
Herr C fick ett av sina vanliga brutala infall och åkte därmed på snabbvisit till Gävle med broder M för att gå på hockey. Äckligt spontant om ni frågar mig.
Sååå, jag bloggar istället för att växla några ord med honom.

Jag ska för övrigt vara med och rätta de nationella proven i svenska (B). Wuhu!!
Men. Hur ska det gå? Klarar jag det?
(Jippie, den glada nyheten ger upphov till ännu en sömnlös kväll som går över i natt. Utan att jag somnat, alltså. Just great.)

För övrigt; hur ofta kan man äta popcorn?
En gång om dagen borde väl vara lagom?
Trots att jag inte spinnat, inte ens lite. Men, jag har sprungit i trappor. Och cyklat fram och tillbaka. Då kanske det är legitimt?

---

 Ett fint minne från det sista grammatik seminariet vi hade. Skönt men ändå sorgligt...

---

Internet, med tillhörande datorer, är mycket märkligt. Plötsligt började en massa nya flikar öppna sig, precis när jag hade lagt upp bilden på termosen. Jag fick såklart inte bort dem, och hela datorn hängde sig. Då tryckte jag av den.
Och! Hör och häpna! När jag loggade in här igen, efter lite om och men med uppstarten av kära gamla Acer (jo, det är en sådan fuling jag har), fanns allt jag skrivit kvar!
Sådant är lustigt. Som om jag råkat spilla kaffe över alla mina papper (om detta vore en pappersdagbok), och sedan när jag väl torkat bort den bruna sörja, fanns orden kvar. I nyskick.
Det skulle väl aldrig hända??

Undrens tid är inte förbi, go vänner!

(Nu måste jag skriva om det skottska folkets historia. Clear and consise. Det är mitt motto.)
GUD FÖRBJUDE!

Usch.
Jag har bestämt...
Ja, visst är det väl så?
Man kan väl ha träningsvärk i hjärnan?
Tror bestämt jag hört det uttrycket nånstans, någon vis liten människa har sagt det till mig.

Och det är vad jag har fått.
Allt tack vare ett tre timmar långt grammatikmaratonlopp.

---

Farväl, Jupiter!
(Gud vad den är fin.)