Det är så logiskt
Jag älskar det svenska språket!
Det är så vackert, så flytande, så skiftande och busigt - logiskt!
Det är så logiskt, alla fattar utom du! Eller gör du det?
Mina bästa ord (just nu):
Elljusspår
Hälsning
Himmelssfär
Snöoväder
Septembermorgon
Det var bara några av de ord jag tycker om just nu. Precis just nu, i detta tillfälle.
Om man - du och jag och vi - rannsakar sig själv kan man - du och jag och vi - säkert hitta de ord som betyder mest för oss, på alla sätt och vis, ganska lätt. Just nu har jag dem inte här med mig, men de är i mig nånstans.
En vän, som är oehört poetisk av sig, ställde en dag frågan i sitt korridorskök var kärleken sitter? Är det verkligen i hjärtat, eller är det kanske någon helt annanstans? Hon (för det är en hon) fick såklart många olika svar, alla känner olika, men det är inte alls svaren som attraherar mig - utan just frågan:
Var blir du kär någonstans?
Jag tycker det är ganska vackert. Eller med, hrm, mina egna ord; var sitter kärleken?
Det går att göra så mycket! Det går att bygga oändligt många sorters meningar, att säta ihop nya och få ett helt nytt fanatstiskt ord (molnflödeslycka), på ett sätt som inte är så vanligt i andra språk, i alla fall inte engelskan som är det vi ofta jämför med.
Och så tycker svenskalärare att det är ett jobbigt och krångligt och tungt ämne. Vad ska det bli av mig då? Kommer jag också att tröttna? Tröttna av elever som tycker att det är trist att läsa, för jobbigt att skriva och absolut på tok för ansträngade att lyssna? Det enda de orkar är kanske att tala, nej mera tomprata?, med varandra eller ännu hellre om varandra? Varför ska de bry sig om svenskan? Den finns ju där ändå...
Nej, jag hoppas att jag lyckas få dem att förstå att vårt språk är värsta språket, det är inte så tamt och träligt som det kan tyckas först.
Jag tror jag ska ge dem i uppgift att skriva blogg där de varje dag måste testa nya ord eller ordkonstruktioner. Meningar de inte är vana vid.
Jag tror att svenskämnet är till för att vi ska hitta alla vägar vi kan till kommunikation - för det är det vi tycks vara till för. Får vi inte kontakt med andra människor blir vi inte människor, då blir vi en ofullständig djurart.
Eller?
Vad ska det bli av allt pluggande?
Allt jag vill är ju egentligen att resa! Åka vidare! Men när, var, hur? Nästa vår?
Min C kanske kan bli så bra och duktig att vi kan flytta ifrån mitt språk ett tag. Vem vet, jag kanske skulle kunna börja älska ett annat språk lika högt. Gärna ett jag redan har förkunskaper i...
Men glöm inte. Jag är hemma nu. Jag har dig, det är ändå det som räknas. Du ger mig så mycket! Just nu har du gett mig en viss fröken Norlin/H Saferide/Säkert!. Kan det bli tydligare?
Det är så vackert, så flytande, så skiftande och busigt - logiskt!
Det är så logiskt, alla fattar utom du! Eller gör du det?
Mina bästa ord (just nu):
Elljusspår
Hälsning
Himmelssfär
Snöoväder
Septembermorgon
Det var bara några av de ord jag tycker om just nu. Precis just nu, i detta tillfälle.
Om man - du och jag och vi - rannsakar sig själv kan man - du och jag och vi - säkert hitta de ord som betyder mest för oss, på alla sätt och vis, ganska lätt. Just nu har jag dem inte här med mig, men de är i mig nånstans.
En vän, som är oehört poetisk av sig, ställde en dag frågan i sitt korridorskök var kärleken sitter? Är det verkligen i hjärtat, eller är det kanske någon helt annanstans? Hon (för det är en hon) fick såklart många olika svar, alla känner olika, men det är inte alls svaren som attraherar mig - utan just frågan:
Var blir du kär någonstans?
Jag tycker det är ganska vackert. Eller med, hrm, mina egna ord; var sitter kärleken?
Det går att göra så mycket! Det går att bygga oändligt många sorters meningar, att säta ihop nya och få ett helt nytt fanatstiskt ord (molnflödeslycka), på ett sätt som inte är så vanligt i andra språk, i alla fall inte engelskan som är det vi ofta jämför med.
Och så tycker svenskalärare att det är ett jobbigt och krångligt och tungt ämne. Vad ska det bli av mig då? Kommer jag också att tröttna? Tröttna av elever som tycker att det är trist att läsa, för jobbigt att skriva och absolut på tok för ansträngade att lyssna? Det enda de orkar är kanske att tala, nej mera tomprata?, med varandra eller ännu hellre om varandra? Varför ska de bry sig om svenskan? Den finns ju där ändå...
Nej, jag hoppas att jag lyckas få dem att förstå att vårt språk är värsta språket, det är inte så tamt och träligt som det kan tyckas först.
Jag tror jag ska ge dem i uppgift att skriva blogg där de varje dag måste testa nya ord eller ordkonstruktioner. Meningar de inte är vana vid.
Jag tror att svenskämnet är till för att vi ska hitta alla vägar vi kan till kommunikation - för det är det vi tycks vara till för. Får vi inte kontakt med andra människor blir vi inte människor, då blir vi en ofullständig djurart.
Eller?
Vad ska det bli av allt pluggande?
Allt jag vill är ju egentligen att resa! Åka vidare! Men när, var, hur? Nästa vår?
Min C kanske kan bli så bra och duktig att vi kan flytta ifrån mitt språk ett tag. Vem vet, jag kanske skulle kunna börja älska ett annat språk lika högt. Gärna ett jag redan har förkunskaper i...
Men glöm inte. Jag är hemma nu. Jag har dig, det är ändå det som räknas. Du ger mig så mycket! Just nu har du gett mig en viss fröken Norlin/H Saferide/Säkert!. Kan det bli tydligare?
Kommentarer
Postat av: Hedentös
Jag Älskar din skrift, eller att läsa den, å att höra den med för den delen! Jag gillar Lindas ord på mig: Hedentös!
Trackback
