Sjukligt.
Det är riktigt otrevligt faktiskt. Jag hade nästan glömt hur illa det är.
Förvisso har febern släppt, den är bara en spillra av sitt forna jag, men jag är så trött i kroppen att jag gärna skulle byta bort den.
Dessutom är jag förvirrad, kan inte prata ordentligt och det är ett mindre helvete att träffa tangenterna.
Back to the medicinskåp!
Vavadenuigendå...
Så var alla tankar som bortblåsta, bara för att jag råkade sätta mig ner här.
Nåväl.
Mr Mora sa häromdagen att studenter studerar alldeles för lite, har en undersökning visat. Mindre än trettio timmar i veckan ägnar vi oss åt våra heltidsstudier! Skandal!
Eller? Igår kväll låg jag och lektionsplanerade i säkert en timme innan jag somnade. Herr C lyckades följa med John Blund (eller vad man nu gör med den karl, man vet ju inte så noga, man sover ju alltid) bara fint, och tur det då han skulle upp sådär rysligt tidigt bara för att hinna åka till Karlstad (och tillbaka) och äta semlor. (Nåja, de gjorde väl mer än bara det, men inte mycket, lät det som på telefunken alldelse nyss.) I alla fall, att somna fast jag bara kan tänka på plugget är inte min stil, därför hann jag både planera och avverka minst tio lektioner igår, dock i snabbspoleformat. Jag låg alltså inte vaken i sju timmar innan jag somnade.
Och idag, imorse, ganska tidigt faktiskt, tänkte jag enbart på hur ettornas lektioner kan tänkas bli heeeela vägen till bibblan för att sno till mig några böcker, heeeeela vägen till gymmet, heeeela tiden på gymmet och slutligen heeeeela vägen hem från gymmet. Sedan dess har jag roat mig med lite fonetik och brödbak. Men mest lektionsplanering alltså.
Så, om man får räkna in tankarna pluggar jag bergis fyrtio timmar i veckan. Annars är det tveksamt.
Bloggar däremot, det gör jag lätt...tio timmar i veckan?
I eftermiddag/kväll kommer handlare Wallenlöv med fru hit.
Det är mindre läskigt än det låter; det är ju bara gamla pappa och mamma som kommer och hälsar på vetja! Men handlare är han alltid. Ut i fingerspetsarna!
ICA-StigNär jag var liten fanns det en gubbe som skulle vara någon slags symbol, frontfigur, för ICA. Han var en lagom tjock man i sina bästa år, han hade mörkt hår och en fru som också var ICA-handlare i sina bästa år med mörkt hår. Jag trodde länge att det var min pappa. Eller jag menar, att min pappa var förebild för den gubben. Det gick över sen, men jag börjar tro att det ligger mycket av honom i ICA-Stig, eller snarare; ICA-Stig är ett ihopkok av alla ICA-handlare i vårt avlånga land. Han jobbar mycket, är perfektionist och ganska sur på sin personal. Sådan är min pappa också, och jag har träffat en drös andra handlare som är lite likadana.
Nu borde jag plugga lite innan sällskapet anländer. Men motivationen finns inte, pressen är inte alls närvarande. Allt är lungt och stilla, så att säga.
Kanske blir kalas imorgon, kanske inte. I så fall blir det nog ett litet kalas. Men små kalas är naggande goda de också!
På återseende.
PS. Om man har miljöångest vid datorn och behöver googla på lite visdomsord om enegrisparande: testa nya google! Kanske inte lika bra, men sjukt mycket snyggare, och så spar det lite elekticitet. Eller nåt. DS.
Koko!
Det var länge sedan, minsann!
Eller var det inte det? Dagarna börjar visst glida in i varandra, gammal som gatan som jag nu är.
Egentligen har jag faktiskt inte alls något speciellt på hjärtat idag, kanske är det alzheimern (?) som kommit in i mitt liv lite för tidigt. En sak är dock säker! Jag kommer bli en utmärkt strålande pensionärstant. Jag hejar redan på varenda kotte jag möter (eller alltså, inte sådana jag möter på öppen gata bland sjutttiotvå andra människor, a la stadvandring, utan mer på mina promenader runt tallbakshökden), och jag smyger väldigt mycket på grannarna för att inte vara i sjuttiofemårsåldern. Jag kommer ha så kul på mitt framtida äldreboende!
För så känns det idag minsann; jag är fylld gammal och ska snart ut i det riktiga livet. Önska mig mycket månnga lycka till!
Idag gillar jag: lång sammansatta ord och ovanligt många adverb. basta!
För övrigt; såg ni vad många ! (utropstecken för Er som har svårt att läsa tecken...) det var i texten En helt Annan historia? Särskilt i delen om fröken A. Jag verkade sjukt peppad. Och det är jag också. Idag, nyss, fick jag reda på att hon ska gå och se sitt favoritgubb-band (jag vill inte ta bort ett "b", som tydligen är ett av de mindre frekventa tecknen i det franska alfabetet, därför bidde det ett bindestreck istället) någon gång i vår. Jag är fullständigt ypperligt glad för hennes och alla andra fantasters skull, men lik förbannat oförstående.
En viss herr Nalle sa för övrigt på seminariet idag att herr Winnerbäck verkar deppad. Det skiter jag i, bara han gör fler skivor i Daugava stil. Sådeså.
Nu ska vi slösufra på eniro.se.
Får jag pengar för att nämna dem tro?
Missa inte fredagsfräckis från Åre imorn!
PS.
Somebody to love är nog inte så mycket i valstakt, men nog är väl Jessys Dancing in the dark det? Den borde vi väl kunna valsa in oss i äktenskapet till? Nog för att ingen av oss kan dansa ens lite, men det är ju en helt annan historia.
Jag har nog altid tänkt att jag ska dansa till Av längtan till dig, ni vet; den där finfina Cajsa-Stina och Åsa Jinder-låten? Den dansade helgens brudpar till, så då kändes det helt plötligt mindre rätt.
baby you and me
convinced we were each others destiny
[...]
I believe we'll make it through
if you stand by me
we can weather any storm
and keep each other warm
as long as there's love
never enough
love
Visst är den nog egentligen litegranna sorglig, men den är ju väldigt fin också.
Efter den tänkte jag att djn kan köra igång Brucans (Springsteen) version. Det måste ju lätta upp stämningen.
Som om det skulle behövas.
Somebody save me.
Bröllopsplaner
Igår resulterade det i en hel hög med kort och bara några funderingar, av vilka inga egentligen handlade om det jag tänkt ut. Så efter en mycket orolig natt försöker jag härmed städa min hjärna så att jag ska kunna lyckas lite bättre med den här dagen än vad jag lyckades med gårdagen.
På mitt, VÅRT, bröllop ska vi ha en massa braig musik som har med oss att göra. Såklart. Det kommer därför att bli:
En hel del The Ark,
Kanske några låtar från Säkert!
The Hellacopters, passande eller ej.
Antagligen min Lovelåt med Mika.
Lite odansbar Staffan Hellstrand.
Många, många Winnerbäckslagdängor!
(Har jag glömt några, skruttplutt?)
Men bröllopsvalsen då? Tjaa, om inte Thåström får för sig att göra något i valstakt snart så vill jag nog helst dansa Vår Första Riktiga Dans till Somebody to love, men inte i orginaltappning, utan i Happy Feet-tappning. Skönare musik för själen finns inte.
För övrigt är det skottår i år. Det, som ni alla säkert redan vet, betyder att damerna får lov att fria om de så önskar. Det har C sagt själv några gånger nu. Undrar om det är en sådan där osedvanligt ovanlig manlig pik?
Vi har klartecken från svärfar A, "det är ju brudens far som ska stå för det!" myser han. Herr Pappa får börja spara sina slantar. Jag vet i alla fall att jag har börjat; min myntsamling bara växer och växer! Än så länge räcker den till ett paket bröllopskaffe. Knappt.
Det kan alltså ta ett tag innan vi gängar oss, även om C alltså menar att det vore trevligt att hinna före sin lillebror i något.
(På tal om det, inatt drömde jag att den lilla flickan hade kommit. Det var ingen pojke i drömmen, men väldigt välutvecklad ändå för att vara född fyra månader för tidigt.)
Mer semlor åt folket idag?
Antagligen inte för mig, det är rätt äckligt med semlor. Kanske blir morotskaka, eller varför inte en-miljard-kalorier-per-bit-chokladkakan istället?
Vi får se. Efter gårdagens galna och mycket varma cykelpass får jag unna mig det mesta.
Faktum kvarstår efter hjärnresning. Jag vet inte alls vad jag ska plugga idag. Mycket läskigt. Jag återkommer antagligen.
Mer bröllop åt folket!
Alltså, mer bröllop åt mig. Det är så roligt att jag skulle kunna gå på bröllop vareviga helg! Jag kanske ska sadla om och bli en sådan däringa bröllops krossare?
Pernilla och Markus bröllop var helt galet fint och tjusigt och roligt! Bruden var strålande, både i kyrkan och på dansgolvet.
En glad brud dansar loss
Maten var galet god, så där värmande vintrigt som behövdes efter snöfallet utanför kyrkan.
Nygifta! 
Jag och C underhöll oss kungligt nästan, jag fick till och med ett hedersuppdrag som involverade mycket vit bröllopskjol och en mycket trång toalett.
Inget gick speciellt mycket sönder, men en av brudtärnorna (som jag hängde med på damernas ett tag) spillde lite rödvin över sig efter att ha börjat firandet.
Det bästa var såklart vickningen efter mycket dans och några drinkar (mycket white wedding blev det!).
En hungirg liten tärna
Jag och C försökte faktiskt kasta oss in i valsen, men det slutade med att jag förde, så då gick v till baren istället och inväntade discodansen.
Tänk alla famnar jag lämnat av längtan till dig... 
Vi lallade hotellåt ganska tidigt, om man jämför med en viss kusins bröllop, men kände att inte var någon idé att stanna efter brudparets hemgång till den beryktade Natten.
Just nu är de på väg till Hawaii, nygifta och lyckliga, och vi är otroligt stolta att ha varit med på deras Dag!
Någon som tänkte gänga sig snart? Jag kommer gärna! Jag kan till och med hålla tal.
Hör av Er om det tränger på!
En helt Annan historia
Fyra av dem har Ni redan läst om, men det finns två flickor till, två jag träffat nyss och ännu nyssare, båda när jag började plugga på diverse (okej, bara två olika) ställen.
Om dessa två flickor, en M och en A, kan jag inte berätta vårt livs historia. Men! Jag kan berätta för Er vad vi brukade och ibland brukar göra när vi ses.
Fröken M, som har flyttat runt som ett jihu och nu bor i Trollywood, med särbo eller sambo har jag tyvärr inte helt klart för mig. Hon och jag träffades via en isländska med mycket äventyr i sig, och vår första dejt var på buss nummer 14, då hon pratade om exet och Australien i undegär 22 minuter. Det blev mer av de varorna under våra tv+kladdkaka och inför-Kåren-kvällar. Det var det vi gjorde. Och pratade på msn, gärna direkt före eller efter vi sågs. Den här flickan gillade att liveblogga på msn, alltså berätta i kommentarsfältet vad hon pysslade med, därför hade vi alltid stenkoll på varandra. Söndsgamiddagarna ihop var ofta falafel, jag försökte febrilt ta över hennes grönskasätargrej. Vi roade oss med att prata och peppa och reta och internskämta, vi var Sveriges coolaste brudar med flera gemensamma sånger, känn ingen sorg för oss Örebro!
Fröken M hittade tillslut the Utbildning för henne och drog till Borgen vid Vänern, och efter ett tag fick hon alltså sin tågförande Hallsbergsgrabb, som visar sig vara något av hennes själsfrände har jag förstått. Vi ses sälla, men hör på olika sätt då och då, och ibland på ett ICA nära där jag växte upp. Snart ska jag göra slag i saken och hälsa på!
Ett och ett halvt år efter det att jag träffade fröken M trädde en riktig fröken in i mitt liv, en tjej vi kan kalla A, det är lättast så eftersom jag redan pratat om henne som A.
Hon satt där på vårt första seminarie och låtsades inte alls om att hon skulle bli den roligaste gamla tanten jag känt på länge! För gammal tant är hon, hela två år äldre än jag som hon är. Efter några trevande försök insåg vi, i framsätet av Cs bil för övrigt, att det här var ju en bra matchmaking av Högskolan Dalarna! Det började med en fest och fortsatte med en mängd kaffe, plugg, skvaller och stön. Tyvärr inte så trevliga stön utan mest suckar över lata så kallade seminariekamrater och diverse störiga andra blivande lärare. Jag tycket faktiskt att hon var såå trevlig att jag valde att forsätta läsa engelska med henne terminen efter, och det var nog ett av de bättre valen jag gjort! Hon är diktarens Albert Einstein och analysens August Strindberg, kalla det vad Ni vill, en hejare på litteratur är hon, och som vi alla vet; sådana typer diggar jag hårt! Alla minnen av henne är bra minnen, och trots att vi inte hinner ses så ofta då jag gick vidare till läskigare pluggmarker så är jag så glad för henne; hon tycks ha funnit sin själsfrände, på samma sätt som fröken M och jag. Han heter naturligtvis herr N, och är till min förtjusning (dialekter och accenter är fantastiskt!) och förskräckelse (människor från öar nära Finland verkar vara lite speciella....) inte infödd dalabo. Det betyder pendling av stora mått, och jag hoppas det går bra, men hoppas ännu mer at han ska ta sitt pick och pack och flytta in till fröken A så hon håller sig hemma konstant, trots att han nog aldrig kommer göra det.
Fröken A betyder massor, likaså fröken M, och om jag fick välja skulle förra året alltid vara som det var då, med henne i min kaffenärhet. Om jag någon gång skriver en bok ska jag ha henne i tankarna, och det första exemplaret får A, för hon är min bästa kritiker och härligaste peppare! En sådan tjej önskar jag att alla finge ha i sin närhet. Grattis Falun, grattis Bojsen, för A livar upp varje omgivning hon rör sig i!
Fröken M och jag 
Nämnde jag att hon är en hejare på att dansa?
En våra finaste bilder, enligt min ringa åsikt
Lite blondare, lite snyggareNu måste jag plugga. Bläh. Läst och antecknat ett helt kapitel idag (woho!...) så bäst att köra igång med nästa.
Har i alla fall mailat nödvändigheter hit och dit innan jag fastnade här. Lyckat det i alla fall.
För övrigt tror jag att jag är lätt deprimerad. Onsdag kanske kan ändra på detta.
Chokladkaka med en miljard kaloroier per bit är väl ett rimligt mellanmål?
Little Sweden
Dust, anyone, dust? No, dust? Dust, no?
Yeah I know!
Helt hysteriskt bra!
Av "misstag" köpte jag två fristående dvds till C, när det finns en hel box med tre säsonger. Min vanliga otur. Men, jag antar att det bara betyder att det finns ännu en säsong att se fram emot!
Ikväll ska vi äta kräftor.
Ett halvår försent eller ett halvår för tidigt, det beror lite på hur man ser det.
Sedan har unge herr C betsämt att vi ska ha varsinn godispåse. Moget, men väldigt gott! Men det borde vara frukt i min, så mycket som vi kommer äta i helgen:
Bröllop - massa mat och DEFINITIVT tårta
Födelsedag - en chokladtårtekaka och kanske en surprisetårta från bagaremästare Farfar.
Add some wine and there's my weekend!
Kakan, som jag ska svänga ihop imorn, innehåller massa mörk choklad, grädde, Marabou Daim och så en hel drös socker och en näve madlar. Nästan inget smör i alla fall, det är ju tur...
Idag har jag pluggat hela tjugo minuter.
Men till mitt försvar; tänkt väldigt mycket, minst flera timmar, på framtida (en snar framtida alltså!) lektionsplanering.
Ska jag plugga lite till, månne?
Eller fortsätta fredagsmyset... Det lutar åt det senare.
På spåret + Robins + Hjälp! + utröstningen i Let's dance + godis?
För tio år sedan
Jag pratade med en av mina herrar nu ikväll, för inte alls så länge sen; han meddelade det jag väntat så på - Han ska vidare! Till farbror hjärnskrynklare som ska testa om han är the right man för the job. Och det är han, det vet jag. Vi vet det!
Jag kom då på, eller vi tillsammans, att vi har känt varandra i över tio år. Hujedamej!
Och så.
De två herrarna. En betyder mer än den andre, på sitt eget lilla vis. Det blir så när det blir en romans mellan två unga tonåringar, som lyckas hålla fast vid varandra.
Jag kan inte göra dem rättvisa, precis som jag inte kunde med de två flickorna, jag kommer glömma något, men det här är mina pojkar.
De träffade varandra för längesen, många år innan jag gjorde deras bekantskaper. De var som ler och långhalm på säkerligen mer än en skolresa, en skolresa som duktigt dokumenterades av Gunnargubben. Just den filmen ligger på i alla fall min topp-tio-lista!
Som ni förstr visste jag inte vilka de här två herrarna var, jag bodde på andra sidan stan på den tiden, tillsammans med fröken P.
Men, för tio år sedan, då fem små barn (och självklart en hel drös andra osnutna ungar) började ta lektioner på den ena av de sjunkade skolorna, träffade jag dem. Först var de bara i periferin, men efterhand blev det vi. Pojken med piggarna och pojken med migränen, och så tjejerna! Vi var ett oslagbart popcorn-och-film-på-fredagarna-team. Ingen alkohol, den kom in först senare, väluppfostrade och may I add smarta som vi var. En stark, men samtidigt sval eftersom vi var så olika, vänskap växte fram. Tonårsflickor med diverse bekymmer delar inte gärna med sig hursomhelst till tonårspojkar med sina diverse bekymmer, eftersom som vi alla vet är lite olika. Men vi tyckte om att vara med varandra!
Så slutade vi den ena skolan, och fyra av oss flyttade bara ett stenkast, medan den femte ville utbilda sig till professionell (?) skogsmulle. Och någonstans där blev jag kär. För allra första gången. I just det, stronge herr R! Det var the story of my life visade det sig sedan; det var ett ungt förhållande på distans. Men väluppfostrad som pojken var flyttade han hem till skogen, och oj vad många cykelturer och julkalendrar det blev!
Ett år senare, ungefär, en nyårsafton, slog kärlekn till för den andre pojken. Dock på nära håll, fröken J besvarade såklart känslorna och de blev det nya ler och långhalm.
Vi växte ihop, blev lite vuxnare. Runt frihetsdagen, 18!, festade vi till i en somrig stuga, och min herr R kräktes våldsamt utan att minnas. Herr S insåg att han ofta fick en hög topp och sedan en djup bott på villan, något som verkligen syntes på den glada studentaftonen, en mycket minnesvärd kväll!
Sedan, ännu en splittring. Två flyttade till ett Köping, en for till en stor ö, en över Atlanten och en stannade och blev militär.
Mycket hann hända, en kärlek tog slut, en fortsatte och livet i skogen gick trots allt vidare.
Kärlekar kom och gick, länder och städer kom och gick, men vänskapen bestod, med båda herrarna.
Nu är vi framme vid nutid. Jag har missat mycket i våra tillsammansliv, men jag tror jag täckt det bästa. En herre är snart klar ingenjör, datatekniker, och en ska snart börja sin riktiga bana, den som beskyddare av mig, av hela samhället faktiskt!
En har ett nytt blont yrväder (som jag inte träffat än, skäms på oss!), en är nybliven singel, för första gången i sitt vuxan liv. En är kvar i en annan del av Köping, en vet inte var han har rötterna än, just nu misstänker jag att han hjärta är i krokarna av le moulin rouge, hos sin fröken L.
Båda ligger mig så varmt om hjärtat, en hetsig och pratar-utan-att-tänka, och en så snäll att jag bara vill behålla honom och ge bort honom!
Jag struntar blankt i om de tycker att jag är fysiskt tilldragande eller inte, jag älskar dem av hela mitt hjärta!
Here's my boys!
Sa jag att de älskar varandra också?
Him and me and him 
Den här bjuder jag på!
Att lära sig av misstag, och allt det där
Jag kom såklart på vad jag skulle svarat när jag var på väg hem.
"Jaha, då har jag en annan bok på lut, också väldigt bra, Kamalas bok av Inger Edelfeldt. Det är så vitt jag vet inte så många ungdomar som upptäckt henne, men hon har ett fantastiskt språk."
Nåja, PO hade varit nöjd, jag har tagit åt mig av kritiken och lärt mig. Nu vet jag.
Men det är störande när man (jag) kommer på svar precis en liten halvtimme efteråt.
Skruva tillbaka tiden någon?
Som sagt, den här våren, de här ynka 30hp, sen får vi se. Helt enkelt.
Jag har ju klagat över att orden är slut, så jag stjäl lite från en gammal bästis:
I'm so scared about the future and I wanna talk to you
Oh I wanna talk to you
(...)
Well I feel like they're talking in a language I don't speak
And they're talking it to me
(...)
So you don't know where you're going and you wanna talk
And you feel like you're going where you've been before
You tell anyone who'll listen but you feel ignored
Nothing's really making any sense at all, let's talk
Coldplay, "Talk", X & Y (2005)
'Cause every time I see your bubbly face,
I get the tingles in a silly place.
It starts in my toes,
And I crinkle my nose.
Wherever it goes I'll always know,
That you make me smile.
Please stay for a while now.
Just take your time,
Wherever you go.
(...)
You give me feelings that I adore.
(...)
It starts in my soul,
And I lose all control.
When you kiss my nose,
The feeling shows.
'Cause you make me smile.
Baby just take your time now,
Holding me tight.
Colbie Caillat, "Bubbly", Coco (2007)
(You know how you are honey!)
Vad duktig jag är med källförteckning och allt.
So sue me.
Tvivel
Jag tvivlar. På min utbildning men mest på mig själv.
Jag passar inte in, och den värld jag försöker slå mig in i vill nog inte ha mig där. Aboslut inte.
Men. Jag får ta mig i kragen och överleva våren. Sen får vi se. Det enklaste vore såklart en solklar väg ut; ett U i kursen som betyder ALLT. Ett totalt misslyckande. Men hur överlever man något sådant? Hur överlever JAG något sådant? Jag med mina många bräckliga kilon under en skör glashud?
Jag säger som fröken A; jag längtar till sommaren, vill bara att våren ska vara till ända.
Det är den 30:e januari och mitt liv känns som det just ska sluta. Precis som den här ruttna månaden.
(Varför jag skriver allt detta här?
Jag har inget papper som är torrt nog, och jag vill inte ha någon som helst respons i telefon.
"Allt blir bra, du är ju så duktigt."
Jag vill bara sörja att allt är fel.
Ifred-)
Bra, bättre...
Ska snart iväg på seminarie, tror att jag ska ha med en bok jag skulle kunna tänkas använda, men hittar inga uppgifter om det förutom lösa munrykten. Menmen, en bok mer eller mindre.
Tröttheten är överhängande, men jag vet att jag inte får sova förrän sent ikväll. Om jag inte går på spinningen kommer jahg inte klara att äta något idag, och då blir jag ännu tröttare och gnälligare. Trots Cs alla sånger.
Svensklärarna på skolan kan varken stava eller skriva meningsfulla meningar, bara ord de förväntar sig att vi ska lyckas pussla ihop. Dåligt! Det gör mig ännu tröttare.
Inga mer förkylningstecken i alla fall.
OCH.
Det snöar.
Hjälp så underbart!
Nu: Mycket kläder, mycket böcker, ipod med mysmusik och snööööööö. Äntligen.
Sjukdomstider
Jag har tagit alvedon, echinagard, extratabletter och ska nu trycka lite grapefrukt innan stärkande promenad till den gamla Högskolan. Spinningen hoppar jag.
Dessa åtgärder borde väl om något hålla mig frisk?!
Eller...?
Gott (ont) och Blandat
Allt är ganska jobbigt och trögt just nu, dels på grund av en person jag inte orkar nämna, dels på grund av...allt annat.
Betygen verkar inte komma in men jag saknar förmågan att maila en enkel fråga.
Min handledare verkar inte oförstående att Det händer snart, trots att jag tjatat om att det är dags hela hösten, plus fyllt i lappar hit och dit till alla möjliga människor. Jag kommer säkert inte få göra praktiken i vår, pessimist som jag är.
Jag matvägrar men är konstant hungrig. Alltså; jag vill inte äta trots att jag är hungrig som vanlig. Allt är äckligt och inspiration till matlagning finns knappast.
Jag är så trött att jag håller på att...gå i ide. Jag har aldrig kännt mig så överhängande trött, så less och sömning jämt och ständigt. Det är mycket påfrestande.
Just nu är livet ganska mörkt, trots att herr C försöker muntra upp med diverse sånger och skojerier.
Jag är vårdeprimerad redan alltså. Den brukar komma i mars någon gång, nu är den alltså en månad för tidig.
Hör dessutom att Fjärilen i glaskupan gått up nu, men självklart inte i Falun... Hade vi däremot i Örebro hade vi kunnat sett den NU om vi velat. Eller ikväll i alla fall.
Livet suger verkligen.
Det enda någorlunda småljusa i tillvaron är att C ska bli farbror i sommar.
På riktigt, alltså.
Grattis, vi har väntat!
Äh va fan...
Jag kan lika gärna skriva en gång till idag. Trots att jag har nada zero zipp att skriva, egentligen.
Det mest upppiggande (det kan väl ändå aldrig stavas med tre P?) var att träffa fröken Vit bara sådär, utanför mina gamla kvarter.
Någon gång, när inspirationsandan ligger på, ska jag lägga ut hennes recept på den kalori- och chokladspäckade Måndagstårtan hon hade med sig en grå oktoberdag och bjöd oss på. Mmmm...
Men inte idag.
Jag är...tom. Som vanligt? Jag som vill ha en massa ord att spilla ut!
För övrigt har katterna åkt. Ledsamt.
Bröderna Bros för någon lägenhet sen.
Jag tror att jag kan vara beroende av The Office (DEN ENGELSKA VERSIONEN SÅKLART!). Jag tror bestämt att jag rodnar varje gång David Brent yttrar sig.
Äh va fan. Nu räcker det.
God natt och sov gott och allt det där.
Och kom ihåg, ta inte för många sömntabletter!
Jokern
Det är så konstigt när någon dör, någon man bara vet vem det är. När man - jag - känner människan blir det mycket lättare, då är det bara att sörja.
Men nu.
Kollade runt, och en av mina bästa bloggare tar också upp honom. Fröken Jonson hade tydligen sett honom när han var som djupast, och visst har vi hört att han mådde dåligt, dels på grund av arbetet och dels på grund av skilsmässan med Michelle Williams.
Jag ska i alla fall gå och se Batman som ung del två, eller vad den nu kan heta, när den går upp på bio. Som en slags heder. (Han spelat Jokern, inte alls som gamle herr Nicholson, utan mörkt, riktigt mörkt, sådär som vi älskar våra birollsinnehavare.)
Men visst är det svårt när någon inte riktigt anhörig dör?
Jag har i och för sig varit med om lite alla möjliga bortgångar, som de älskade nära (kusin Claes, morfar och mormor, plus en högt älskad hund och en lika älskad katt), en tjej som kunde ha blivit en mycket fin vän och så de här jag inte kände men sörjde ändå.
Kristina hette en flicka som gick i min parallellklass några år. Om jag hade varit en sådan flicka som trotsade mina föräldrar och gick på fest och drack fulköpt alkohol hade vi säkert festat ihop i vår tidiga ungdom. Vi umgicks aldrig, men när hon dog, under en rundresa i Australien, kändes det märkligt tomt. (Och kanske är det därför jag har ett visst motstånd mot att åka just till det landet.)
Det är henne jag tänker på. Och flicka och pojken som förlorade båda sina föräldrar innan de ens var i närheten av att fylla 25, innan föräldrarna fick se sina framtida barnbarn, eller ens gå på bröllop.
De är borta nu, precis som många andra, precis som Heath är de i himmelen.
En himel jag tror på då och då.
En riddares historias slut
Jag hörde nyheten imorse, på radion.
Heath Ledger är död.
Han var väl inte en av mina allra bästa favoriter, men jag gillade honom. Främst för alla tjejers bästa film såklart; 10 orsaker att hata dig. Jag vet inte hur många gånger jag sett den, och jag tänker alltid på fröken P när jag gör det, vilket ju alltid är trevligt!
Tydligen vart livet för jobbigt, och visst kan jagförstå honom, men varför knapra massa sömntabletter? Helt onödigt.
Tillslut hade han ju vunnit en oscar, eller fler, och det måste väl ha vartit en belöning för allt slit?
Ikväll ska jag nog hedra honom och se Brokeback Mountain. Lite för han, lite för Michelle Williams och en smula för Jake Gyllenhaal.
En av mina favoritförfattare, Annie Prolux, har skrivit novellen om de två vilsna cowboysarna.
I alla fall, rest in peace och allt det. Här forsätter allt som vanligt.
Skrivkramp/klåda
Men hela tiden kommer det något i vägen. CSN, hunger, pojke.
För bara en liten stund sen, efter den väldigt lågintensiva träningen, var det CSN som pockade på uppmärksamhet - och det var ett helt projekt i sig! Hoppas vid...inte Gud direkt...stjärnorna? solen?...att jag får några slantar snart, trots alla mina påhitt. (Jag vet inte, jag bara hittar på.)
OCH NU: nu är jag såklart! hungrig. Lika hungrig som det är Säkert! att fröken Norlin är ganska cool.
Jag ger mig i kast med järnrik mat nu för övrigt, har försökt luska ut vad det är egentligen. Det sägs att man kan få järnbrist, och då blir man säkert (!) trött.
Och vem är inte trött nu?
Efter lunch borde jag naturligtvis råplugga (exam imorgon) men kommer nog hamna här i krokarna istället.
Usch vilket oviigt inlägg det blev. Nästan så jag får sudda ut det.
I like to rock rock. I like to rock!
Så sant att det gör ont
Jag skriver inte ner alla mina tankar här.
Jag skriver sällan ner en tanke första gången den kommer till mig. Jag väntar och ser, om den kommer igen.
ur Doktor Glas, Hjalmar Söderberg 1905
De orden träffade mig rakt i hjärtat. Så vackert!
Jag ska ge mig på boken om prästen, Gregorius, nu också tänkte jag mig.
Nu ska jag snart sova och låta tankarna komma till mig, kanske för att återvända, kanske för att aldrig tänkas igen.
Puck! Här vare' Puck!
Då vet jag en som kommer att bli nöjd!
Världens raraste lilla mamma.