Fröken Wallenlöv

Jag är så trött att jag egentligen bara vill lägga mig i min för tillfället C-smutsiga vita soffa och slumra in till Vänner. Helst ett avsnitt där Pheebes sjunger. Eller Chandler dansar. (Gud vad min sammanboende är lik mr Bing, kom jag just på!)
Jag är så trött att hjärnan har passerat stadiet där den känns som gelé.
Min hjärna är mer som sockervadd just nu...

Imorgon åker vi till Rom. Eller ja, vi åker till Hallsberg för att därefter, på torsdag morgon vid sjutiden åka till Roma.
Hoppas att jag inte är liak trött då.
Det blir underbart. Bellisima! (eller så.)

Nu ska jag tvinga herr C att packa.

Jag har exakt 294 kort att göra av med. Och ungefär lika många euros.
Over and out.

Som jag sa, få saker har gett mig gåshud på riktigt.
Jesus och en väldigt gammal mur är två av dem, de jag minns bäst.


  I dimman.  Mäktigare än jag anande.


  Gåshud och vördnad.  Nästan ensamma, få förunnat.

---

Det är resorna i mitt liv - mitt livs resor!
Edinburgh var inte en resa, det var livet. Början av livet kan man säga. Tack kära fröken X!

Förut, för några timmar sen när jag lärarraskt promenerade till bokförrådet (eller var det från? ja, från indeed var det) hördes den fina gamla Cashlåten A boy named Sue nerifrån cafeterian. Det är mys det!
Och när jag promenerade till bokförrådet var det visst någon som spelade boom-boom-boom-boom-boom-boom-ooh-vad-det-låter-bra!-Det-är-boomet-i-ordet-som-gör-det!.
Mysigt värre har vi det på vår skola!

Nu är det biblioteksgång innan hemgång. Jag är helt färdig.
Spinning, någon? (Oh hua.)

Säg till om ni (damer vänder jag mig främst till nu) tänkte fria idag. Det vore spännande att veta.
Jag misstänker ingen, närmast till ligger väl fröken A då möjligen.

Jag gör det inte. Jag spar mig i fyra i år. Jag laddar.

Jajemänsan!
Så, ska jag drop the question i morgon tro?
Nog vore det lattjo, men konsekvenserna blir dyra fröstås...

Mamma är min bakir och fixar jättemassa ränta på lägenhetspengarna. Hon får dem alltså tillbaka, bara för att om en sisiådär tre år ge dem till mig igen. Antagligen. Om inte ICA går i konkurs. (Haha! Som om, jag har sett Netto och det är nog ingen risk...)

Livet är bättre, jag har vant mig vid håret, men det kittlar fortfarande obehagligt mycket i halsen. Hua. Tror jag ska noskapina lite mer innan det blir en tur till Högis. (Högskolan alltså, tyvärr.)

 Så försöker jag oxå få till mitt hår... Resultatet? Sådär.

Jag är i desperat behov av vettiga frisyrtips känner jag.
Jag letar och letar, men det mäktiga Intrenet tycks vara FÖR stort. Jag hittar inga vettiga sido, inga "seriösa källor" så att säga.
Det är mycket frustrerande då mitt hår är så kort, och något tantingt?, att jag inte vet vad jag ska göra med det.

Kanske hjälper det att helt enkelt duscha.
Eftermiddagen får se.

Just nu:
* Tänker jag på Stronge herr R, ni vet?, som har pratat med allehanda folk om att få utbilda sig
* Är jag djupt försjunken i modernism, den följer mig överallt! (Lyckat, faktiskt)
* Vill jag handla massa kläder för de där 250 riksdalerna Det Stora Klädföretaget (nä! frår jag inga pengar för att nämna dem vid namn tänker jag baskemig inte göra det heller!) skickade till oss
* Hostar jag en hel del men kurerar mig desto mer
* Väntar jag på att bordet ska torka efter min oomsorgsfulla avtorkning, därför skriver jag

Dessutom vill jag alltså ha en hel hög frisyrtips för korthåriga.
(Visst kan korta frisyrer vara bra, men man bör som sagt ha en sjujäkla ansikte för att vara riktigt snygg i dem. Anser jag alltså.)

Varför är det så innihelvetessvårt att hitt motivation?
Kan det beor på halsen? Hjärnan? Den överhängande tröttheten?
Att göra något vettigt, det kan jag för mitt liv inte motiverasom mig till....

Boknörd och förhoppningsvis blivande svensklärare som jag är, vill jag hellre gräva ner mig i mina nya böcker. En om Afghanistan, en om Turkiet, en om polacker i Sverige och en om ett välkänt rött öga som tydligen genomskådat allt.
Det blev mycket utlandstema i år. Jag har förvisso spanat in en redan hörd bok om ett par italienska skor, men eftersom författaren mer hör hemma i Afrika än i Ystad nuförtiden kanske han räknas dit istället....?

Att skriva overheads och stolpmanus till det jag ska prata om känns inte alls lockande. Egentligen vill jag bara lägga mig i soffan under en filt och titta på Micke och Molle igen. Eller, idag skulle det nog bli The Fox and the Hound. Samma film, andra röster. Lika mycket tårar oavsett antagligen. Se den idag!

Jag kom just på att Carina Berg gott kan bli ihop med den där oäkta Björn Gustavsson (man heter inte samma som Alfons pappa, Dynamit-Harry och alla de andra skojarna, så är det bara), så kan mr Luuk få sjunga om/för mig istället.
Det vore lajbans!
I och för sig har jag redan en man som är snyggare än sin namne och bra mycket roligare än Björnen.
Men om jag var tvungen att välja menade jag.

Jag är äckligt förkyld, vi ska skaffa separata sovrum lite snabbt så vi inte smittar ner varandra ännu mer.

Demonerna är överallt. De kanske är osynliga, och ingen vet någonting, men de är där.
Räknar, sparkar neråt, hotar och slår tillbaka.

Ingen tjock flicka passar i kort hår; hon har bara övergett sin längtandrömförhoppning om att bli en kvinna, en svaaaan. Det vet jag, för demornerna säger det åt mig.

Jag räknar De Räknebara. Kanske hade en gammal version av mig struntat i att räkna, kanske hade hon mått bättre. Men demonerna är där, kalkylerar och säger att jag inte ska. Absolut inte de räknebara.

Jag tänker att det blir bra, jag har ändå tur, det vet jag trots att demonerna hånskrattar och springer vidare - de är alltid ett steg före trots att jag tror att jag lämnat dem bakom mig för gott.
Jag kan skratta trots att halsen svinder och river. Jag kan gå fort, för min hjärnstam är kopplad till benen och kan tvinga dem, trots korset på min rygg. Jag kan tala, trots att rösten stockar sig och ögoen fylls av Det Som Alltid Kommer Olägligt Fast Det Inte Får. Jag är ingen fjäril, demonerna skriker mina öron blodiga att jag endast är en tung kropp som inte klarar Det.

Jag kämpar emot; bevisar att JAG KAN! Jag kan själv. Men allt gör till slut så ont att jag bara vill ge upp. Jag vil  följa med honom, vara på spåret och släppa allt.
"Inte ens det klarar du!" gastar demonerna vidare.
Nej, inte ens detta...
Jag vet varför, men det säger jag inte till det onda som bara förföljer mig. Jag viskar tyst till mig själv att utan Honom skulle det inte gå.
Han som bara får det onda, inget gott fint sött vackert, inget av Allt det Han vill ha.
Han får bara mig.

Jag står utan det jag behöver som mest i den här boxningsringen. Jag behöver De Som Inte Vet. Som kanske gått för sig att jag njuter av deras framgångar på avstånd, som inte behöver Dem.
De har fel.
Nu hänger allt mitt hopp på tre blonda yrväder, så olika på alla sätt och vis, men ändå Pojkarna i Mitt Liv.
En som jag offrar allt för, mer än gårna mig själv om jag bara visste hur.
En som gav mig det goda i mig.
En som är den fasta fyr i mörkret jag behöver när alla gamla och nya prickar på sjökortet inte räcker till.

Hjälp mig någon?

Musiken är Död. Inget hjälper, jag behöver musik som räddar!

Natten är Dagens elaka styvmor, Kaos är granne med Kärleken.

För att han ska få något av Mig måste jag smyga tyst tyst ut i köket och ta de minsta Räknebara jag känner till, de som sväller mest. Demonerna får inget veta, misstänker de något blir kvällen sämre än dagen någonsin kunnat bli.

Det gör ont, de märker ingenting, och jag vet att det blir värre framåt natten.

---

Jag spillde för mycket, klarar inte av att torka upp.
Det gör inget så länge allt är på noll, nära minusstrecket.

Att blogga är lite som att kissa.
Man tänker bättre när man gör det, och efteråt!
Det lättar på trycket.
Efteråt, när behovet är över, känns det så mycket bättre.

Det kan även liknas med terapi, förstås.

Är det för att jag vill bli lärare eller är det bara för att jag är jag som jag älskar den serien, den känslan?
Alla, Ala!, griper tag i mig. Han är så... Han är en sådan pojke man vill ha men ändå inte ha i en klass.

Varför inte?
Det är för många blattar i klassen. Alltså du tänker det inne i huvudet men du vågar inte säga det. Du vet det, han vet det. Så är det.

Orden gör mig iskall och jättehet; inte för att han säger blatte, men för att någon ju måste ha sagt det, visat det, för att han ska tro att det är så.
Eller? Lyssnade någon på dem, såsom vissa av mina gamla lärare lyssnade på mig? Vart finns de här högskolelärareldsjälarna när de behövs - på landets mellanstadie- och högstadieskolor? I vilket fikarum är de då? Jag lyssnar även om någon är supertråkig och inte lyssnar på mig, men hur lätt är det att göra så när man är 10-11-12-13-14-15-16? Jag vet inte om jag egentligen klarade det, jag antar att jag enbart hade ren och skär tur.

Har ni, Ni som är studenter alltså, tänkt på att alla böcker från förlaget Studentlitteratur passar perfekt i systemetpåsar? Helst de lila, men det är inget krav. Visst är det lite lustigt, rentav komiskt?
De böcker jag fått från min handledare passar tyvärr bara i min supersnygga förbundsryggsäck, så jag kommer mycket snart att bli en ryggsäckare, en backpacker så att säga.

Annars har det inte hänt mycket uppe i hjärnans mörkaste skrymslen sedan sist.
Sa jag förresten att jag fick förklara vad en bisats är, två gånger, idag? Inte illa! Och de fattade påstod de. Ännu mindre illa!
Jag tycker om dem.

Ett halvt kollage av Sälenbilder får det bli, orken att plugga finns inte när jag vet att förmiddagen får jag göra som jag vill med imorgon, och jag måste lugna mig innan nästa matlagningsgren går av stapeln. (Först lasagne, som jag inte är bra på, och nu blir det chokladsås i min ensamhet. Inte så mycket matlagning kanske vissa säger, men det får duga, såhär efter killerdag med dammsugning.)

   
    
    

Höjden av snö, Om vintern (är Sverige som vackrast) x 2, Tuggmonstret får tänder, En sjuttiotalsbild, Farbror C tränar, Jag siktar och skjuter!, Släktens raring!, På väg upp (men det går för långsamt), Ocensurerat, På fjället, Resterna av The Gang samlat.

Det blev mycket Elsa, och mycket snö, men det är ju det jag gillar allra bäst!

Sådär ja, nu försvann det lite tid också.
På återläsande, tills dess må bäst!

Sitter på den ena Skolan. Har varit nere på skolan hela dagen.
Visst är eleverna de raraste som finns, men tjena vad högljudda de är! Huvudvärk efter tio minuter med den första klassen, sen bara fortsatte det.
Och hur sträng ska jag vara innan det är jag som är Läraren? Jag är rätt soft i största allmänhet så jag har svårt att gå in i rollen innan det är helt dags.
Men nu är det snart dags. Jag laddar för fullt med planeringar hit och dit, och en del läsning. Har mina förhoppningar på bokrean, men jag tror nog att mina älskade Litteraturhistorieböcker tar mig långt.

Hey-oh, listen what I say-oh...
Vissa låtar måste dö i kommersialismen innan jag kan ta dem till mig.
 
Nu ska jag visst till Det Stora Lugnet och snurra och hälsa på herr TT. Mycket spännande, indeed.
Och på tal om det, nu har jag mitt betyg i Engelska. VG bidde det. HAHA!!!

För övrigt har väl ingen missat att ÅRETS HÄNDELSE snart går av stapeln.
Just det, bokrean. Det tog mig fyrtio minuter idag att läsa igenom alla bokreareklampapper och ringa in årets kanske-inköp. Och som jag njöt.
Mmmmm bokrea.
Undrar vad alla andra ska köpa. Inte samma som jag hoppas jag förstås. Som jag längtar!

Nu blir det usch-spinning. Med usch-instruktör. Men det är i alla fall bra för hjärtat.
Tjo och tjimm!

I backarna alltså. Och alltid tillbaka hit. Dit mina tankar får ro.
Helgen i Sälen blev bra, trots att alla ramlade omkull minst en gång och trots att jag brände en popcornpåse (förbannade micropoppepåsar, helt värdelösa, och ganska flottiga!). Herr C var en gud i backarna och jag fick gå i Mammas skidskola. Jag blev lite bättre och säkrare, men nog sjutton var väl ändå pjäxorna (heter det så?) för små? Annars får man väl inte blodbrist i knäna?
Nejdå, nästa gång i Sälen är det jag som beställer jättepjäxor (återigen, heter det verkligen så?) och blir ett monster bland alla troll i backarna.

Veckan har börjat skapligt med som planerat inledd VFU. Det känns bra änsålänge. En klass av två är pratad med, och visst finns det distans, men det ska nog gå. Jag är ju inte farlig.
Efter lite slit med böcker och planering är det dags för träning snart, trots en del vadångest och frambensstrejk.

För övrigt såg jag ingen alls kändis i backen. Mycket tråkigt. Och HC fick klara sig utan vårt eminenta sällskap denna vår.

Inget ordskoj, inga bilder. Jag är nämligen trött och hungrig. Och då är jag inte helt mitt rätta jag, så är det.

Efter en ensam liten fråga därute i bloggvärlden (som herr C säger håller på att dö, det hoppas jag verkligen inte; jag ÄLSKAR att snoka runt i andra människors tankar!) tänkte jag göra en lite så kallad reality-check uppdatering:

Jag...
...är för till fället frisk men magontet hälsar på ibland.
...är lite orolig för att min handledare L ska tro att jag har tio veckors lektionsplanering för två klasser klar på måndag, för det har jag då rakt inte.
...längtar otroligt mycket till den korta Romresan som dyker upp i mars.
...tycker att det ska bli väldigt mysigt att bara hänga med den vuxna delen (plus den yngstaste biten, så att säga) av släkten i helgen, även om världens två sötaste kusiner fattas.
...tycker att jag och herr C ska fira att jag klarar min pedbellertvåellervaddetnuheter (som jag allstå är änna lite nervös över) med att åka till älskade Edinburgh. Som jag saknar den staden!
...är inne i en ganska asocial period just nu, även om Erikorna verkar lovande och en viss fröken Vit ska förhöras över en efterlängtad fika imorn.
...är shoppingsugen till max och inhandlade idag helt onödigt en söt klänning a la städrock.
...är rätt orolig i största allmänhet just nu och önskar att det fanns ännu mer tid till att sova och än mer tid till koncentration.
...har en ny diskbalja (äntligen!) och önskar mig mest av allt snygga diskhandskar på Alla Hjärtans Dag (blink blink).

...tycker att det här blev en väldigt tråkig bloggning, som dessutom är ganska självupptagen, men även väldigt renande för själen.
...misstänker att jag återkommer med något mer matnyttigt antingen före eller efter Grey's, som ikväll självfallet medför en stor hink popcorn.

Strunta i alla Självkänsloböcker, och så-finner-du-dig-själv-och-världen!-böcker.
Jag menar även; strunta i alla tisdagar och klockslag i Thailand.
Självklart är även de viktiga, men vill Ni läsa en bok som handlar om livet, döden och de små detaljerna; läs om den franske fjärilen istället. Han som är både arg och glad, som var framgångsrik och lycklig, men kanske inte stannade upp.
Jag vet inte än om det är ett mästerverk eller bättre än allt annat.
Men.
Hans ord väger så tungt därför att han tänkt över dem så många gånger. Varje bokstav i det frekventaste alabetet har han tänkt noga på, för allt tar tid när man är instängd som han.

Jag får gråt i halsen och en glaskupa speglar mig när jag tänker på honom, läser hans ord.

Vem vill du vara?

 Nu även som film


Psst! För Er som inte listat ut den är den väldigt lättläst också. Det blir så när man skriver med blinkningar.