Fröken Wallenlöv

För tio år sen gick jag sista terminen på Högstadiet.
Lite kul att jag såhär tio år senare går sista terminen på Högskolan, men mest är det bara sorgligt förstås.

För fem år sen var jag i typ Brasilien (möjligen redan Argentina) nu och levde livet på en Rosa Buss med alla mina prylar i en jättestor resväska som jag alltid tappade bort grejer i.
Såhär fem år senare är det sjukt längesen jag var långt bort, för England är ju som ett andra hem. Och det är fantastiskt trevligt.

För tre år sen var jag nästan nyinflyttad i Falun, och firade i dagarna ettårsdag med herr C.
Nu tre år senare är jag snart, snart helt permanent dalkulla med vovve, villa och sambo med Saab (Spyker?).

För ett år sen var jag i Wolverhampton och levde rövare med fröken Ingmar Boll. Och herr C, från time to time. (Han var där just nu, för ett år sen alltså.)
Nu ett år senare saknar jag Wolves och min fina Grodan Bergman, men jag gillar att vara nära herr C.

Livet har levt ganska bra med mig sen jag gick ut från Transtensskolans dörrar då för tio år sedan, det känns fint. (Egentligen har jag för mig att jag hoppade på kryckor ut ur den där dörren, men det är en helt annan historia.)

Jamendåså. Jag tror att vår hund snart kommer vara en sån som sover i sängen med oss.
Kanske inte jättebra, men väldigt mysigt.

Okej, vi håller på att växa upp, jag och herr C. Det blir inga barn än på ett tag, men på torsdag (om han inte blir sjuk) ska vi hämta hem vår nya familjemedlem, Chewbacca. Han är en pytteliten blandning av bichon, shi tzu och toypudel, svart och superlockig och helt underbar! Hoppas vi kan bli en lycklig familj i en sisådär 15 år. Han gillar tydligen att tänka, så det blir nog en och annan kurs för oss i framtiden, så äntligen har jag en ny bästa kompis och en hobby! Jag kan inte sluta tänka på honom såklart, och längtar ihjäl mig efter torsdag.

För övrigt är jag miniförkyld, och passar därför på att köra ett par Vänner-maraton. Och! och idag ska jag hämta Fille från dagis! Heja tant H!

Vi hade bara med herr Cs kamera till Peace&Love i år, eftersom m in inte klarar av lika snygg zoom som hans lilla kompakta nästandigitalkamera. Men det gick ju bra det med!



  

  

---

Nu flyr vi från lägenheten, till vår herr M och hans gräsmatta.

Min utgångsdagar är nog förbi. Tyvärr. Eller inte tyvärr. Jag vet inte så noga!
Min bästa danspartner alla tider är faktiskt min fina engelsman herr A (jaa, han har fått stå för sitt namn förut, just för att han är en anonym engelsman, men han får nog bli herr A nu), och trots att han är pojke så är han den jag dansar mest och bäst med. Massa love till honom, fast han ju inte läser detta.

Snart kommer herr C och hämtar mig, precis som den prins han är!

Rapport till mormor: Kusin CE och hennes R har alltså en två år gammal dotter, hon är helt adorable och på många vis tänker jag på dig när jag ser henne. Det kan vara för att hon trots sin ringa ålder ibland ser ut som en pytteliten tant!
Kusin Millan ska snart, snart få sina tvillingar! Jag tänker nästan varje dag på om det kan vara pojkar eller flickor, samma är det ju eftersom det är sånda där likasomkörsbärtvillingar. Alla har köpt kläder och ungarna kommer bli lika vackra och fashionabla som sin mamma!
Igår skickade mamma B, ditt mellanbarn, ett mess från Barcelona hit till Wolverhampton med nyheten att kusin CE, och R!,  nu väntar sitt andra barn, förhoppningsvis kommer det lagom till jul, eller möjligtvis nyår. Vi hoppas att allt går bra, och saknar i samma stund lille Alfred som bara fick leva en endaste liten dag.
Så ligger det till mormor, hoppas du har det bra vart du än är! Kanske lever en bit av dig kvar i Elsa, så gammal som hon ser ut. Eller förresten, många bitar av dig lever kvar i alla oss, kära mormor, inget snack om saken!

Om någon undrar så har min fascination/besatthet av The Beatles inte riktigt släppt än, trots att det nu var längesen vi hängde i Liverpool. Men är det så konstigt eller, de är ju så bra att man nästan kräks.

 
Get back från the rooftop concert

Okej, nytt forslag till brollopsresa: Wales! Har ar det fantastiskt!
Nu orkar jag inte skriva mer eftersom det ar ett engelsk bakomoframvant tangentbord... Dessutom ska vi bege oss till spritaffaren (helt olika Systemet dock) for att inhandla Eurovisiondricka!
Tjenare! fran Swansea!

Imorgon får jag äntligen träffa en av mina topp fem killar någonsin igen. Jag ger er ingen rangordnad lista, men själva top five består av herr C, herr M (herr Cs bror, faktiskt), Andy, stronge herr R och herr S, såklart. Det finns en speciell lista över män, bara för att pappa, mina morbröder och en lärare från Liverpooltrakten ska få vara med på ett hörn. Men nu är det alltså en av killarna från topp fem jag ska träffa. En hint är att han är rödhårig, inte från Sverige och världens bästa låtsaswalesare.


Ett extra tips; det är inte Daffyd jag ska hänga med i helgen, men jag räknar med att träffa några only gays in the village.

Nu ska jag packa. Schlagerkjolen är förstås nedpackad, vi måste ju heja på England&Sverige som de patrioter är med, men resten är oklart. Det blir en sen packning framför ett avsnitt ett två av Frasier.

Schlagerkjolen, £10.87 på älskade Primark

Om man vill se en riktigt knasig (och skapligt knarkig) film så ska man se Beatles Help!. Den är så konstig att den är rolig. Bäst är såklart Ringo som är allmänt utsatt i filmen, han ramlar genom luckor och har de bästa replikerna. Vi tror att de drev lite med bilden av Ringo som den "onödiga" medlemmen ("we're risking our lives for a useless member!"), om det någonsin var så, för han är lite lätt utstött samtidigt som han är själva huvudrollen.
Som ni märker har jag snöat in helt på The Beatles. Värre kunde det vart!


Trailer till Help! från 1965

Favoritrepliker:
John: What are you doing on the floor?
Ringo: I'm tired...

Ringo: I thought she was a sandwich...

Om Paul eller Ringo skulle komma struttandes och röva bort mig skulle det gå bra, i alla fall en liten stund...

Dagen må ha börjat lite bittert och allmänt surt, men den slutar med ett fånleende.
Eftersom vädret var toppen ville jag inte sitta inne efter min väldigt försiktiga joggingrunda, därför övertalade jag fröken Ingmar Groda att följa med på en långsam fototurne längs kanalen. Herregud vilka fina timmar det blev! Att fula Wolverhampton kan vara så trevligt! Sedan, som grädde på tårtan (nej, moset kanske det är, men fy så äckligt), träffade vi Ania som vi inte sett på år och dar! Eller ja, kanske månader och dar snarare.
Jag är för trött för att skriva, så idag får några bilder säga mer än några hundra ord.






Jag är lite nyförälskad i Wolverhampton efter idag

Oh crap. Alla vi barn i Bullerbyn finns på youtube. Jag är fast.

 
Kolla in ljuset i skogsscenerna! Är det konstigt att man älskar Sverige på sommaren? Och är det konstigt att man älskar Astrid Lindgren?

Jag tror jag har feber i halsen.
Eller kanske är det galna kräksjukan.
Men det gör ingenting!


Vid 2.30 blir det extra kul med Lipton&Sylvia!


Här är ett annat TOPPENBRA avsnitt:

Alltid isär! Stackars stackars Lipton&Sylvia!

Jag har sån tur. Jag har verkligen världens bästa vänner. Jag insåg det någon gång igår, och nog för jag vetat det länge, men det slog mig verkligen med sådan kraft.
Jag har två flickor som jag vet att jag var menad att vara bästis för evigt (BFF) med. Båda träffade jag någon gång på lekis, den där hösten när jag var sex år. En av dem, fröken P, flyttade till andra sidan stan (jättelångt bort för en sexåring) lite innan jul, och efter jul var det min tur. Där träffade jag nya vänner, och blev ännu närmare min kusin CC, men ödet ville ändå att det skulle vara jag, fröken P och fröken J till slut.
P och jag gick i olika klasser i lågstaidet, hamnade i samma klass i mellanstadiet, och valde verkligen varandra våren i sexan. På högstadiet var vi nära, och då kom J tillbaka till oss, med två andra finingar i baggaget. Vi blev nära, umgicks varje dag, varje helg, och kunde inte sluta prata. Herr S och stronge herr R var också med, och trots att de är pojkar och vi inte riktigt kunde hålla oss borta ifrån varandra så blev vi ett gäng. Dat fanns andra också, men det var vi som var nära.

 Finaste! Så nära kommer ingen annan.

Men sen då? Vi skiljdes åt prdentligt i gymnasiet, även om vi gått i olika klasser och lite olika skolor så var det ändå gymnasiet då vil delade på oss. Ja, inte själsligt, aldrig att det kommer hända, utan bara rent fysiskt. Två flyttade till L-köping, en gjorde lumpen, en till USA och senare Island, och så jag till Skottland.

Men det kom andra. Jag vet att vi tre, och herr S och stronger herr R, är BFF, även om vi på vägen hittat andra vänner som känner oss nästan lika bra.
Jag har träffat mina genom skolan. Jag bodde i princip ihop med fröken M under mitt första år på Örebro Universitet. Tiden där hör ihop med henne, och om vi någon gång ses på riktigt igen så tror jag att allt kan bli som förr.
En under första tiden på lärarutbildningen; vi pratade om allt varje dag, och jag tror hon kände mig lika väl som någon annan. Nu pratar vi inte ofta, och det är synd.
Men, mina finaste kommer senare, kommer nu. Det är två speceilla flickor, så himlans olika mig, och det är så himla fint!
Fröken T, Toffs, och jag kanske inte hängde varje dag, men det hindarade oss inte att få til len briljant vänskap, mycket tack vare kära gamla msn. Hon och jag kommer nog alltid kunna prata, det hoppas och tror jag i alla fall.
Sen, till sist, upp till nu, har vi kära fröken J. Eller Ingmar Bergman. Eller Grodan Boll. Hon och jag är väldans herrans olika, men vad gör det när man kan ha så mycket kul ihop?

Jag ville egentligen inte berätta historien om mina vänner, jag ville nog mer säga: tänk vad ödet verkar ha det uträknat för mig! Förken P, fröken J och jag må ha skiljts innan vi ens hann börja fördjupa vår vänskap, men sedan tog Ödet oss tillbaka till varandra. Kanske var det Slumpen som förde mig till Toffs och Ingmar Bergman, men är inte Slumpen egentligen bara en sidekick, en fin medhjälpare, till Ödet?
Jag tror det.
Så idag tänker jag på mina vänner och är glad. Mycket glad.

(Ursäkta stavfelen om det är några, jag orkar då rakt inte läsa igenom det där långa inlägget!)

Det spöregnar här idag, ibland tar det pauser och andas, sen kommer det igång igen. Men det är okej, för jag är gald efter igår, inatt och imorse.
Har jag berättat att jag har min egen Ron?

 
En av mina finaste vänner Andy, som jag tycker mycket om

Ett tag var det bloggträsket. Ett ganska långt tag. Nu är jag tillbaka där jag smygsstartade i vintras; fanfictionträsket. Det är helt underbart, är man en seriös Harry Potterälskare går det liksom inte att låta bli.
Nu vet ni i alla fall. Jag försökte hålla mitt beroende hemligt men det gick visst inte. Oh well...

Men kolla in kläderna!! (klicka!) Det är så snyggt att jag får gåshud!

Jag vill officellt ha sommar nu. Inte för att jag längtar hem. Inte för att jag vill ha värme. Inte för att jag vill jobba på kära gamla mataffären... Nej, för att i sommar ska vi anatgligen på Peace&Love, såklart, det är ju så nära! Lasse W ska spela x antal gånger (haha!), Håkan H kommer tillbaka efter många önskemål och så kommer knasige Pete Doherty (jag älskar honom i The Libertines, så han vill jag se!).  Hoppas bara vädret är fint så jag får flanera där precis så mycket som jag önskar utan att bli tokblöt.
Sedan ska vi snartsnart boka resa till Bejing. Jag älskade den staden, mer än jag älskade London, och hoppas att jag kommer fortsätta älska den när vi träffas igen. Shoppa som en galning ska jag göra, och titta på tusenåriga farbröder i en grav tänker jag också se till att göra. (Googla det om ni inte förstå vilken armé jag talar om.)

Men back till nuet. Jag måste skriva en uppsats om grekiska gudar. Är det konstigt att man längtar bort nån gång...?

Idag har jag treatat mig själv. Fröken Ingmar Bergman skulle köpa en bok till skolan, och eftersom Waterstone's har sån skön deal på böcker (ta 3 betala för 2) och efftersom jag ville ha en ny Sophie Kinsella-bok så köpte jag tre böcker. (Remember me? av ovan nämda Kinsella, Revolutionary Road av Richard Yates och The End of Mr. Y av Scarlett Thomas, helt enkelt för att den hade svarta kanter liksom.)
Jag blir glad i hjärtat av bokköp och känner mig som en äkta nörd, vilket passar utmärkt till mina Camden market-brillor!

    
Jag i nerdy Camden-brillor och min nya bok med svarta kanter

---

Till Toffs och C, angånde inlägget "Mr. Longbottom": Det var kanske inte riktiga kändisar, de var kanske mest bara lika, och jag gick inte ut för att spana efter dem, de bara dök upp ju!