Fröken Wallenlöv

Jag har sån tur. Jag har verkligen världens bästa vänner. Jag insåg det någon gång igår, och nog för jag vetat det länge, men det slog mig verkligen med sådan kraft.
Jag har två flickor som jag vet att jag var menad att vara bästis för evigt (BFF) med. Båda träffade jag någon gång på lekis, den där hösten när jag var sex år. En av dem, fröken P, flyttade till andra sidan stan (jättelångt bort för en sexåring) lite innan jul, och efter jul var det min tur. Där träffade jag nya vänner, och blev ännu närmare min kusin CC, men ödet ville ändå att det skulle vara jag, fröken P och fröken J till slut.
P och jag gick i olika klasser i lågstaidet, hamnade i samma klass i mellanstadiet, och valde verkligen varandra våren i sexan. På högstadiet var vi nära, och då kom J tillbaka till oss, med två andra finingar i baggaget. Vi blev nära, umgicks varje dag, varje helg, och kunde inte sluta prata. Herr S och stronge herr R var också med, och trots att de är pojkar och vi inte riktigt kunde hålla oss borta ifrån varandra så blev vi ett gäng. Dat fanns andra också, men det var vi som var nära.

 Finaste! Så nära kommer ingen annan.

Men sen då? Vi skiljdes åt prdentligt i gymnasiet, även om vi gått i olika klasser och lite olika skolor så var det ändå gymnasiet då vil delade på oss. Ja, inte själsligt, aldrig att det kommer hända, utan bara rent fysiskt. Två flyttade till L-köping, en gjorde lumpen, en till USA och senare Island, och så jag till Skottland.

Men det kom andra. Jag vet att vi tre, och herr S och stronger herr R, är BFF, även om vi på vägen hittat andra vänner som känner oss nästan lika bra.
Jag har träffat mina genom skolan. Jag bodde i princip ihop med fröken M under mitt första år på Örebro Universitet. Tiden där hör ihop med henne, och om vi någon gång ses på riktigt igen så tror jag att allt kan bli som förr.
En under första tiden på lärarutbildningen; vi pratade om allt varje dag, och jag tror hon kände mig lika väl som någon annan. Nu pratar vi inte ofta, och det är synd.
Men, mina finaste kommer senare, kommer nu. Det är två speceilla flickor, så himlans olika mig, och det är så himla fint!
Fröken T, Toffs, och jag kanske inte hängde varje dag, men det hindarade oss inte att få til len briljant vänskap, mycket tack vare kära gamla msn. Hon och jag kommer nog alltid kunna prata, det hoppas och tror jag i alla fall.
Sen, till sist, upp till nu, har vi kära fröken J. Eller Ingmar Bergman. Eller Grodan Boll. Hon och jag är väldans herrans olika, men vad gör det när man kan ha så mycket kul ihop?

Jag ville egentligen inte berätta historien om mina vänner, jag ville nog mer säga: tänk vad ödet verkar ha det uträknat för mig! Förken P, fröken J och jag må ha skiljts innan vi ens hann börja fördjupa vår vänskap, men sedan tog Ödet oss tillbaka till varandra. Kanske var det Slumpen som förde mig till Toffs och Ingmar Bergman, men är inte Slumpen egentligen bara en sidekick, en fin medhjälpare, till Ödet?
Jag tror det.
Så idag tänker jag på mina vänner och är glad. Mycket glad.

(Ursäkta stavfelen om det är några, jag orkar då rakt inte läsa igenom det där långa inlägget!)