Fröken Wallenlöv

Årets julkalender är faktiskt ganska bra. Okej, den har inget juljuligt tema som Sunes Jul eller förra årets där Mira och Elfrid jagade runt, men den är banne mig den roligaste på länge! Kanske inte för de små, små barnen som inte har lärt sig tjusningen med Anders&Måns, Sverigest nästroligaste komikerpar (1: Ander&Johan, Hipphipp-killarna ni vet, 2: Anders&Måns, julkalendern, Så funkar det; 3 (delad): Mia&Klara; 3 (delad): Filip&Fredrik, har varit med i det mesta, gjort det mesta.), men för de lite äldre är den superskoj!
Idag var de ytklädda till läkare/sjuksystrar. Det var såklart kul, eftersom att de inte är det "på rikigt" i kalendern, men det bästa är att de helt bryter upp rollerna! René, som är den smartaste och hör och häpna tjej!, fick vara nånslags översyster eller läkare. Lage, den lite dumme (och ack så charmige! Spelad av Anders med dialekten) fick vara kirurg. En patient hann han operera klart, och en patient  hann börja lite smått på (levertransplantation). Sen har vi Klas (Måns, den lille, han som är den bossige i "verkligheten"), som ansers sig vara bäst i största allmänhet. Han var utklädd till sjuksyster. Med betoning på syster. Han hade strumpbyxor och nån slags klänning. Det såg inte alls konstigt ut, han var riktigt fin, men hade nån annan, kostymnisse eller i allmänhet traditionell, hade nog det påpekats att Klas hade "tjejkläder" på sig. Klas hade säkert fått protestera och klaga högljutt, om inte Anders&Måns fått bestämma alltså. Men Klas klagade inte. Han hade sina strumpbyxor och var ganska nöjd med det. 
Therefore, I like the julkalender this year! 

Njut av Lage och de andra HÄR.

(Toffs: Checka out mina sjukt snygga topic och conclusion sentences!)

Man blir smart av att skriva essay. Kanske inte bara om det man skriver, tyvärr, utan alltför ofta trillar en massa sidospår ner i knät på mig.
Som detta: Harold Blooms kanonlista, alltså det han tycker är värt att läsa. Jo tjena.
Jag hittade den via en mycket spännande blogg som ska utforskas mera (denna).

Kom ihåg: om vissa ord ser skumt fetmarkerad ut så är de förmodligen länkar. Detta är ingen länk, men detta, och så det här. Ni förstår, jag är insnöad.

Det hetssnöar ute. Jag borde skriva essay, men lyssnar på kära Krister H som läser Harry Potter och Fången från Azkaban och hoppar runt i etern.
Men nu ska jag ta tag i saken, tända advenstljusstaken och fortsätta skriva. Brilliant ska det blir, precis som Rowling och hennes bästa skapelse Snape förtjänar.
Om man blir uttråkad: Julkalendern Stjärnfall och Vinterkyssar.

Igår skrev jag ett inlägg som jag inte publicerade. Men det vill ut! Det är inget om mig, eller jo, visst är det väl ändå det, fast på ett speciellt sätt.
Var gör man av en nästan-historia om inte här? Här, där ingen är; där, där alla är. Eller?
Vi får se. Inläggt är döpt till 1 december, så vi får väl se.

Allt har gått bra idag.
Tentan gick bra.
Svensksnacket med herr Land gick bra. Han stryr som vanligt upp varje students spretiga idéer. Och som vanligt läser lärare mig som en öppen bok; "ska vi gå och kika på tentan? det kan vi göra, så kanske det känns bättre?". Jag som inte ens var orolig eller nervös. (Men gör jag lika bra på den brittiska delen blir det klart godkänt, kanske lite mer. Yey!)
Eftermiddagens plugg med bok och redovisningsövning gick finfint.
Vi hittade en present till helgens kalasande.
Gardiner är sydda, dock för långa, men vad gör det när det finns mirakelband? Tänk om det kunde användas till allt!
Nu ska bara boken läsas ut, sen sänker sig lugnet här, på riktigt. Men visst, lugnet är snart över, i helgen och nästa vecka väntas essay-frossa. Igen.
Vill du ses imorn och samla krafter ihop? Och kanske dela en kopp fniss?

Idag är jag lycklig. Glad. Tacksam. Lättad.
Kanske mest av allt lättad. För idag gick det bra! Även om klantjaget i mig kom fram och smartjaget i mig var tvungen att fika hos fröken T därför att klantjaget lämnat plånboken med busspengar hemma. Tack fröken T!
Ungarna var bra idag, och jag behöver inte plocka med stenar i en butik. Strong herr R satte ord på det och spädde på min lycka: "Jag är övertygad om att du passar som lärare! Och jag vill fan inte se dig plocka med stenar i nån presentbutik.." Det var fint sgat tycker jag! Jag spar det och lägger det närmast hjärtat. Tack stronge herr R!
Eftersom jag är såhär lycklig idag kan man ju undra hur det ska bli imorgon?

Man skulle kunna tro att efter liten morgons nervös väntan, med nästan-kräks och en hel del grubblerier, är jag förberedd inför morgondagen.
Man skulle kunna tro att efter en halv helvetesdags slit är jag beredd inför det lite minder helvetet som väntar imorgon.
Man skulle kunna tro att med dagens erfarenheter är jag trygg i mig själv, i rollen och på golvet.
Men tji fick man! För jag är nervös, obreedd och otrygg. Tjenare. Tjenare kungen tillochmed.
Det enda som hjälper nu, tror jag, är tidig sänggång med lite extra Harry Potter. Det, och kanske, kanske en extra laddning huvudvärkstabletter nerpackade inför imorn, kan hjälp.
Annars ska jag nog starkt fundera på att byta jobb. Då ska jag göra något simplare, som att ta hand om stenar i en presentbutik, eller något likande.

Ingen dages video, ingen dagens lista, aboslut ingen dagens outfit då den är avkastade för längesen till förmån för mjukisar och myströja.

God natt.



Harry Potter and the Half-blood Prince trailer
(Den med mest Ron, såklart!)

Jag försökte börja titta på serien Lost en gång, men jag fattad ingenting. Jag tror de hade varit på den där ön i typ tre år när jag ramlade in i serien, så det kanske inte var så smart. Men jag är överhuvudtaget inget fan av sånadära oändlighetssreier, där ett problem bara fortsätter och forstätter.... (Tänk: Prison break där de rymmer eller försöker rymma eller vad-de-nu-gör i tre säsonger, minst.)
Men det var inte detta jag skulle prata om. Jag kom bara in på det därför att jag känner mig lost, lite förvirrad och borttappad eftersom skolan så plötsligt slagit av på farten. Därför spontanbloggar jag utan något vidare ämne alls.
En nyhetsuppdatering kanske? Herr M (Filips pappa) har skrivit upp mig på hans skolas vikarielista nu, så snart kanske jag får träna på mina lärarkunskaper på de små barnen. För små är de; låg- och mellanstadiebarn. Men det ska nog gå! Jag tränade massor på attt vara sträng men rättvis förra terminen, det tänker jag plocka med mig.
Det var allt i dagens nyhetssänding.

Ett axplock bilder från förr och nu:

       

     

Jul i örebrolägenheten, Elsa för några veckor sedan, fröken M&jag för evigheter sedan, jag i ICAs lunchrum, fröken As bästa kort!, en nyfödd alienElsa, herr C på sin 25årsfest, Ebba&pontus och mamma ritar för några helger sedan.

Man skulle kunna tro att dagen varit all good, med fröken Ps födelsedag och allt. Men nej då:
Ingen essay tillbaka. Jag börjar blir orolig.
Inget uppslag till nästa essay, och det är dålig med ideer och tidigare skrivet.
Det känns verkligen väldigt mycket såhär:

 

Rolling Stones - Paint it black

Det finns såklart en version av den låten inspelad typ fyrtio år senare, men ingen av dem är lika cool då, det måste erkännas.
Nåväl, den där låten blir jag inte uppiggad av, men The Beach Boys gör mig alltid lite fredagssmajlig.

För övrigt; tillhör vi den postiva Bamsegenerationen? Vi som tror att många små tillsammans kan göra mycket, precis som i alla Bamsetidningar vi läste om och om igen när vi var små, vi som tror att om alla tar sitt lilla ansvar kan vi rädda världen? Vi som suckar åt den äldre non-Bamsefierade generationen som tror att individer inte kan göra någon nytta alls. Kan vi rädda världen? Om vi cyklar istället för att ta bilen, sorterar, skänker pengar till WWF och är allmänt miljövänliga - kan vi rädda världen då? Eller har sjuttioplusaren rätt; spelar det ingen roll vad vi enskilda, små individer gör?
Hm.

Jag funderar på barn.
Jag funderar på varför man hetsar upp sig över saker i förväg.
Jag funderar på "om" och "då" och "imorgon".
Jag funderar på hur saker ständigt och jämt förändras.

Jag funderar på om allt hänger ihop.

Kan någon komma och tänka åt mig? Ta mina beslut och fundera ut min rätta väg. Berätta för mig vart jag ska gå, vilket håll jag ska vända åt nu. Kanske hjälpa mig att överleva, slåss mot det som motstånd kräver, och älska det som älskas bör. Se till att jag uppnår alla fysiska behov, som Maslow sa, och inte gå under superegot? Låt inte fel komma in, låt den rätte komma in, och se till att demonerna stannar utanför. Se till att kag stannar där jag bör vara.
Kan någon tänkas ta det ansvaret? Vemsomhelstnästan, någon med fin initiativförmåga, utan beslutsångest och en extra uppsättning velknappar, kanske?
Jag vill lämna in min hjärna på service, men vem ska då tänka åt mig? Någon? Du kanske.

Nog med dravel: ska jag spinna ikväll, eller ska jag sitta hemma och ångesta över tentan?

---

 Toffs: eftersom du vägrar vara online samtidigt som mig så pratar jag med dig här: en liten fika tar jag gärna, tyvärr inte längre än till tio i elva, för elva ska jag träffa fröken B på bibblan och sistaminutenplugga. Vill du med en sväng då? Men gärna lite tid efter lektionen som sagt! En kaffe och femtiominuters snickesnack.

Jag kommenterade på en av mina bästa bloggar, en nyfavorit kan man säga, häromnyss, men jag fegade ur och signerade bara med mitt riktiga namn. Inget bloggjag ute i etern ännu alltså.
Men jag fick ett tack för att jag är gullig, och det värmer, vare sig man är hemlig eller inte.
(Här är bloggen jag menar.)
Det där med bloggidentitet ger mig prestationsångest.

I december ska tvillingpojkarna M och C iväg på galej i El stockholmo, jag är halvpeppad och fröken (snart fru månne?) E ska iväg och äta julbord med jobbet. Nu är det så att Filip är son till herr M (en av tvillingpojkarna alltså) och fröken E, men han är lite för liten för att vara hemma själv, därför har jag påtänkt mig själv som barnvakt. Herr M är med på noterna, också fröken E verkar anse att det är en skapligt bra lösning. Jag har dock aldrig tagit hand om ett barn helt själv förut... (Men lugn, tanken är att han ska sova hela tiden, så jag kan nog inte skada honom för livet, om någon är orolig.)
Det där med barnvakteri ger mig nästan lite prestationsångest.

1726. Så många ord har jag skrivit totalt. Vi ska skriva 1500-2000. Det är inte någon fara med att inte komma upp dit, mer att begränsa mig. Som vanligt. Jag är verkligen en kvinna med många ord.
Men, jag fuskar för mig själv och räknar bara de viktiga orden (1653).
Det där med ordbegränsningar och att hålla dem ger mig prestationsångest.

Något som inte ger mig prestationsångest är popcorn och Sex and the city.

Det känns som att någon slags tidspolis snart knackar mig på axeln och mydigt säger något i stil med "Hallå där! Och vad tror du att du håller på med? Det är faktiskt bara vecka 39, och här går du och beter dig som om det redan är november...."
Veckorna går bara fortare och fortare. Visst hänger jag med, klarar skivan och överlever, men jag förstår inte vart hösten tog vägen. Någonstans bland alla föreläsningar, uppgifter och tänkande försvann den väl, antar jag. Nog är det skönt, för detta var inte en efterlängtad höst, mest på grund av Kursen från helvetet såklart, men det känns lite skumt att den snart redan är slut.
Men, ingen tidspolis har haffat mig, jag springer löst och härjar, därfår får jag (och alla som vill) njuta av denna nu:
 

 Band Aid - Do they know it's christmas?

Jag kan ha haft med den här förut, jag har ingen koll, men det är en av mina absoluta favorit jullåtar.
Ennan annan, med skrämmande lika buskap?, är såklart X-mas låten, med den gamla Beatlesen och hans fruga (som kanske, kanske splittrade gruppen?).

Nu, efter lite efterlängtad julfrossa, kanske jag kan njuta av den här fredagen (med plugg och fika och allt möjligt annat jobbigt). Om inte en och annan tidspessimist kommer i vägen då förstås.

Eftersom att jag verkligen är extremt dålig på att plugga just nu, det är helt enkelt lite för mycket gymnasiekänsla på mig nu, så kan jag lika gärna uppdatera en smula.
Eftersom att uppdatera här är i alla fall att skriva, och det är ju det jag borde göra nu.
Eftersom att kära fröken M (har nog nämnt henne vid annat namn förut, möjligen fröken MC eftersom det är så jag ser hennes namn) har hittat hit tänkte jag skriva.
Eftersom att min hjärna behöver motioneras och bantas ner från alla onödiga tankar.

Eftersom allt det skriver jag ännu ett tomt, halvtrasigt inlägg utan egentliget syfte.
Men det kanske inte gör något?

---

För övrigt hörde, eller snarare läste, jag någonstans att Darin och Nina Persson är MQs julhuvudpersoner i år. Jag vet inte hur de pusslade ihop det pusslet, vart de fick tag i de bitarna, men jag tycker det är ganska coolt. Tror jag. Jag menar, Nina Persson är cool, så det måste ju kunna smitta av sig på herr D. Eller?
För övrigt gillar jag att han bara är Darin. Lite som en tjej. (Madonna är väl det tydligaste exemplet på detta, men ofta får alla damer vi nämner bara vara ett förnamn, medan männen kallas vid efternamn. Dumt och nedvärderande tycker jag!)
För övrigt funderar jag på att börja säga vem jag blogg-är när jag kommenterar. Men jag har inte bestämt mig än.

Jag är klar med Boken nu. Och den var faktiskt riktigt bra. Jag älskar slut som den. Nu väntar bara filmen då, kanske kan locka med någon skräckälskande person. För det är klart den ska ses! Även om boken alltid är bättre vore det skoj att se hur herr Alfredsson tolkat den, av trailern att döma ungeför likadant som mig. Jag har i och för sig för mig att jag sett trailern förut, så kanske fanns den med någonstans i bakhuvudet när jag läste.

Nåja, imorgon ska jag tröffa föken A på stan, precis som vi så ofta gjorde förr, innan vi började läsa olika kurser, plugga för mycket och vara hängävna sambos. Det blir mysigt, och jag har blivit utlovad julklappsprat (vad nu det innebär).
Till henne, dagens video:



Troll - Jimmy Dean

Jag älskar gladpop, även om det är från nittonhundraaldrig.

Varför i hela världen är det så svårt att sätta fart? Att göra något man kan, man vet ska göras? Varför är det så mycket lättare att fundera ut bra formuleringar, tankar, än att skriva ner dem på papper? Varför?

Jag är hemma hos mamma&pappa.
Jag har lekt och pratat hela helgen.
Jag har lämnat in uppgiften.
Imorgon får jag ha mamma för mig själv.

Kan livet bli bättre?

PS. En viss medstudent och favoritbloggare är tillbaka från smålandsskogarna. Sådant känns alltid bra.

Det är så konstigt att vem man än är så vill man alltid, eller i alla fall ibland, vara någon annan. Kanske inte helt och hållet, men en liten bit.
En liten bit en annan.

(Fast idag skulle en liten bit achebeboll gå ner utan besvär också.)

Jag skulle så hemskt gärna någon gång i mitt liv gå till en spådam. Helst till en sådan som huserar på ett sånt där riktigt filmtivoli (typ som det i Carneval), i ett randig litet tält, med en äkta spåkula. Jag ska inte säga vilken...nationalitet?...hon borde ha, för det kommer säkert låta nedvärderande/rasistiskt. (Hon ska vara en sådan där uråldrig zigenargumma såklart.) Hon skulle titta mig i ögonen och sedan se mitt förflutna och min framtid i den där mystiska spåkulan.
Sjävklart skulle hon lura av mig pengar, men det vore det värt!

Men. Den enda spåtant som kan läsa mina tankar jag får besöka är youtube. Youtube fyller i mina meningar, ser in i den närmsta framtiden för att skynda före och berätta vad jag vill se.
Idag ville jag se det här:



Fleet Foxes - White Winter Hymnal

Är inte stämmorna underbara så säg?! Och allt tack vare kära gamla trogna SVT, och deras sköna nya sitta-klistrad-vid- program Dom kallar oss artiser. (Inte att förväxla med Kentas klassiker Dom kallar oss mods.)

Pole pole på er alla därute i etern.
(And God bless ya'll, såhär i presidentväljartider!)

När man inte har något att säga, då ska man bara vara tyst. Väl?

(Synd att det inte funkar i pluggsammanhang. Även om jag vill lämna in en uppgift där det står ungefär "I have nothing to day, therefore I will not say it" så törs jag inte. Även om jag säkert kan bevisa att det är postmodernistiskt.)

Det mest irriterande idag gäller såklart Högskolan. Utbytesmänniskan svarar inte på mail, och jag vet inte hur våren blir.
Det mest bästa idag är att jag ÄNTLIGEN ska klippa mig imorgon. Jag vet knappt var, eller vem som får äran, men skönt ska det bli. Till och med jag ser att nederdelen av håret är en enda röra.