Fröken Wallenlöv

Jag har slutat, enligt schemat alltså, men är ändå kvar på jobbet. Jag är kvar eftersom det känns fel att gå hem före någon annan.
Så har det alltid varit. Jag vill helst vara först på plats och siste man som stämplar ut. Inte så nyttigt kanske.
Jag är konstant stressad också. Dock är det något jag är så van vid att jag inte reflekterar över. Jag har inte högt blodtryck eller något, jag är ganska frisk. Men stressad, som sagt.
Jag hatar tat ha mindre att göra än någon annan. Om en lärare i ett helt annat ämne har tre prov (läs: tre klassers prov, 60-70 stycken) att rätta så tycker jag att "det borde ju jag också ha".
Jag har för mycket av den där lutherska arbetsmoralen som vi svenskar i största allmänhet redan har rätt mycket av.

Men nu. Nu är det fredag. Jag ska bara surfa runt lite och eventuellt lyssna på en pepplåt på gamla youtube. Dylan eller Saade, det är frågan.

Jag önskar att jag hade den där viljan, den där beslutsamheten som gör att man (=andra) bestämmer sig för saker och sedan genomför dem. Jag kan visst'e genomföra saker, men jag är ruskigt dålig på att bestämma mig.
Ofta handlar detta om att förändra utseendet eller beteendemönstret hos mig själv.

Fast just nu handlar det bara om att resa sig ur soffan, gå ut med lilleman och sedan somna.
Varför kan jag inte bara besluta mig för att genomföra detta?
Helst nu.
Ännu hellre för en halvtimme sedan.

Over and out.

Jag letar bland gamla papper, gamla ord och olika texter och hittade ett gammalt blogginlägg (på words). Jag skrev att jag drömde om framtida parmiddagar för oss alla, i ett stort hus någonstans kanske i närheten av Göteborg, på Närkeslätten eller varför inte den andra slätten vid en stor domkyrka? Men mest önskade jag att det skulle vara i ett sånt där vindpinat vitt hus på en skärgårdsdoktornö. Tänk er; vi alla, tolv skulle vi vara, i ett stort hus en hel helg, eller i alla fall en sån där perfekt kväll som man alltid bär med sig. En kväll som börjar med spotify-och-vin-matlagning i jätteköket (ute regnar det, därför eldar vi en miljon värmeljus), fortsätter med mat i mängder, maränger och glass och hemmagjord chokladsås till efterrätt, sedan en hel massa vin, onödiga drinkar, prat som övergår till glada rop och dans om man vill. Kvällen vill aldrig sluta, så därför somnar vi sådär som vi gjorde en gång i Josses och Stefans säng; alla tillsammans.

Vi är inte där än. Alla har inte hittat sin plats i världen än, så än vet vi inte vart det där huset kommer ligga.
Men. Vi har ett matbord för tolv och sovplats för hur många som helst. Nu fattas bara regnet, ljusen och ni.

Jag förstår inte varför jag blir så otroligt ledsen när saker och tider är över. När något har tagit slut, då dör mitt hjärta en smula.
Kanske är det helt mänskligt, men jag undrar om det är vanligt att folk blir så ledsna att de bara vill lägga sig ner och gråta när en helg med föräldrabesök närmar sig sitt slut.

Klockan är kvart över fyra, mamma och pappa åkte för en halvtimme sedan, och jag vill mest bara lägga mig ner och sova tills nästa helg med föräldrabesök kommer. Jag drömmer mig tillbaka till fredag eftermiddag kvart över fyra, minns hur fint det var, hur känslan var, och förbannar mig själv att jag är så himla onödigt nostalgisk och dum.

Kanske hjälper det om det blir vår.

Jag undrar om de där finfina flickorna där ute känner att jag alltid bär dem med mig? Att jag har dem på en speciell plats i hjärtat, att jag alltid har dem i tankarna, "undrar hur hon den där finingen har det?". Känner ni det? Känner ni det i era hjärtan?

Till
KH, hon jag delade min första riktiga vuxentid med, hon och EO.
SA, hon jag pluggade mina ALLRA första termin med, hon jag hör på radion ibland.
MDL, hon den där virvelvinden som var så mycket äldre än jag, fast ändå inte.
AN, hon jag pluggade mina första RIKTIGA termin med.
JL vet det säkert, för hon är min groda.

Alla ni älskade brudar, känner ni det på er?

Eventuellt blev det bättre efter ganska lång sovning i soffan, soppa och en smula lakrits blev det något bättre. Jag får helt enkelt ta att jag inte är världens bästa mentor just nu, att jag inte har full koll och inte kan hjälpa elever med alla deras, well, sociala grejer. Men det är tungt. Det är svintungt såhär den första tiden innan man har koll på mentorsrollen.

Men så ibland, ibland gör eleverna små grejer som inte känns som så mycket, men som sådär i efterhand värmer och piggar upp. En tjej stannade kvar efter lektionen för att skriva klart uppgiften, några grabbar stannade kvar för att prata om liv efter döden, spöken, bloggar och smileysar. Dessutom funderade en annan grupp elever på om jag är en gråtare, och hur man kan få en lärare att gråta (på ett bra sätt såklart). Jag fick dessutom den muslimska trosbekännelsen bara sådär, vilket naturligtvis livar upp vilken dag som helst.

Vad blir slutsatsen? Jag kanske överlever imorgon också, och kanske, kanske ungefär resten av mitt liv också.


Eventuellt piggar denne man också upp mitt liv.

Jag hatar när julen är över. Det har jag alltid gjort, kanske av olika anledningar, men jag har alltid hatat tiden efter julafton. Dock har tiden för när hatet infinner sig flyttats. Förr i tiden var juldagen en plåga, sen, när julklappar inte längre var det viktigaste i världen och perspektiven flyttades, har tiden efter nyår blivit en plåga. Jag älskar december, hela advent faktiskt, och sörjer med själ&hjärta när den finaste tiden av året är över. Nu har jag bara herr Cs födelsedag att längta till... 

Vintern 2007 var rätt fin, för då började ett nytt liv.
Vintern 2008 är lite suddig, men nog började jag pedagogikkurs två av tre då?, och jag kommer ihåg att jag var sjukligt deppig innan den kursen drog igång.
Vintern 2009 bestod av förberedelser innan finafula Wolves.
Vintern 2010, förra året, tror jag att jag skrev klart en C-uppsats och laddade för nästa, samt den sista terminen som student typ ever!
Den här vintern, (2011 haha!) vilar jag på min första betalda semester NÅGONISIN. Samt tänker en hel massa på terminen som komma skall. Jag lärde mig massor om mig själv och små elever i mellantonåren och jag ska föröskla ta mig med mig några av de lärdomarna. Möjligen vågar jag prova mig fram ännu mer under den här terminen.
 (Engelskan flyter ju på bra, en elev sa att hon lärt sig mer den här terminen än hon gjort förut - och då hade hon sin nogranna mentor. Även om hon bara fjäskade tar jag med mig det! dessutom vågar jag så mycket mer i engelskan, kanske för att jag inte har så mycket stöd där? Fast svenskan är roligare, konstigt det där...)

---

Mycket tankar i knasigt inlägg. Det är därför jag har bloggen, tror jag. Det är alltid skönt att veta att den finns där, som en egen personlig coach där ute i cyberrymden.

För övrigt är jag och min käre C något sockerberoende efter julen. Haha vilken surpirse, liksom.

Lurar på att köra den där där 30 (31?) ämnen som cirkulerade omkring i bloggvärlden i slutet av förra året... Verkar som en bra skriva-av-sig-lista.
Men tills dess, må bäst!

Jag pratade med rektor nr Två idag, och han sort of bekräftade att jag får fortsätta jobba i vår. Jag funderar starkt på att ge dem, rektor Ett och Två alltså, Merci i julklapp. Dessutom trixade han in en väldigt trevlig mening mitt upp i allt, vi får se hur det ligger till till hösten. Skolan må vara kass, men fasiken vad jag gillar mitt jobb!

Jag vill handla. Massor. Igen. Helst tröjor. As always.

Om jag finge skulle jag lyssna på Harry Potter hela tiden. Det måste vara något fel på mig, så som jag omläser och omlyssnar böcker.

Jag är världsbäst på att frosta av frysar. Booyaa!

Jag kommer inte ihåg vad jag pysslade med den här tiden förra året. Mycket skrämmande. Var jag på väg till Wolves? Nej, det måste ha varit året innan... Som sagt, skrämmande.

"Tänk att få vara ung igen och känns kärleken svida." Fast det är rätt fint att vara förlovad också, förstås!

Varför kan inte alla föräldrar se sina barns starka sidor och våga tro på dem? Varför kan inte alla föräldrar uttrycka att de alltid är stolta, istället för att skriva brev?

Helger är bland det finaste som finns när man hat en massa att göra, hösten är sådär brandgul och hunden gosig. Typ. Men det gör inget att de går fort, åh så fort, för måndagar är inte så farliga. Jag har (änsålänge) världens bästa jobb, så det är okej att klockan snart är läggdags såhär en söndag efter en snabb men fin helg.

För övrigt var Chelsea med i en biroll i ett Two and a half men-avsnitt just, det där när Charlie ber om ursäkt till alla sina ragg. Sånt gillar jag, när karaktärer går igen en smula.

Jag är inne i Harry Potter-lyssning igen. Jag hoppas att jag lyssnar klart på sista boken någon gång i mellandagarna, det vore fint. Tänk att det snart är två år sedan jag började åka till fina fula Wolverhampton. Men vänta, två år? Stämmer det? Tydligen.

Nästa år gifter sig vår fina fina Andy med sin Autumn Rainwater, vi har redan bjudit in oss på ett av bröllopen såklart. Jag längtar råmycket, och hoppas i mitt high school/collegefilmshjärta att jag fångar buketten. Såklart.

Jag dör innombords, och kanske en smula utombords. Hur ska jag mörka det imorgon på första lektionen? Det går nog inte, och jag kommer inte kunna vara opartisk.
Ja, jag är mittengrön, lite åt alla håll. Jag är inte extrem åt något håll. Schyman säger att FI är SDs motpol, men då är jag det också, trots att jag inte är extremist åt något håll. Jag askyr detta puckade, lismande, felciterande och feltolkande parti. Faktiskt.

I natt finns ingen väg tillbaks, ingen alls.

Jag är så vuxen, så vuxen att det nästan gör ont ibland.

Jag saknar inte att träna, men när han är borta saknar jag de promenader jag och Chewbacca tvingar oss ut på.
Jag saknar inte alla festnätter, jag gillar att rediga kalas då och då. (Bäst är fyrtioårskalas då man helt ofrivilligt får lyssna på älskade tonåringars problem.)
Jag saknar inte att bo på stan, nära alla fik och affärer, det är mycket finare att bo nära sopsorteringen.
Jag saknar inte ens lite vår gamla lägenhet, där man inte behövde bry sig om trädgården alls, jag gillar att se ut över vår numera rätt nedklippta tomt.
Jag saknar inte icke-ansvaret jag hade för några år sedan, jag saknar min finaste lillkille när han är på kollo hos mormor.

Antagligen är vi alla gjorda för att vara vuxna, även om det ibland känns väldigt, väldigt långt bort.


Hundra år sedan

Jag har börjat mitt första RIKTIGA job idag. Alltså ett jobb jag valt för dess innehåll helt och hållet. Ett jobb jag är utbildad till, inte bara något jag växt upp i.
Det här jobbet kräver ständig hjärnnärvaro, ändå har jag föröskt sy ihop en termins grovplanering för niorna (svenska plus engelska) såhär på kvällskvisten. Vi får se imorgon om beslutsamhetens friska hy går över i eftertankens kranka blekhet... (ÅH GUD vad jag älskar Shakespeare!)

Toffs listade böcker hon läst i sommar. Jag kan nämna att jag läst fler, men jag fuskade för jag har läst dem alla förrut... Någonstans mellan midsommarveckan och veckan då jag avslutade målandet av trappen plöjde jag fyra snortjocka Auelböcker, men det var så mycket snusk ibland att jag nog nästan hoppade över en halv bok eller så. Sedan hetsläste jag lite Homandeckare, bara för miljöerna, och myset! Under tiden lyssnade jag på två Wallander, två Kallentoft och Ture Sventon tre gånger. Nu är jag inne på Danslärarens återkomst igen, bara för att jag älskar Mankells tragiska och trasiga figurer (fast birollerna är ofta någorlunda glada!), som Boråsstefan med dödsskräck på grund av cancer i tungan.
Tragikomsikt ändå, på något sätt.
Precis som livet i stort, antar jag.

Over and out!

Jag och farbror C kommer att ha svårt att slå din mamma och pappa! Först föddes brorsan din, farmor och farfars första barnbarn, på typ tre timmar. Han är högt älskad och nog ganska hett efterlängtad, och sen kom du! Och du slog brollan din, med över två timmar! Att födas på cirka 37 minuter är nästan inte okej, lilla V*, men vi gillar dig ändå. Storebror F var vår första hjärtesten, men jag tror minsann du blir lika populär, trots att vi aldrig kommer kunna toppa dig! Innan jag ens träffat dig vet jag att jag kommer älska dig sönder och samman, och jag hoppas att du, liksom min kusin gjorde med min mamma, kommer dela det mesta med mig. Kom till mig när storebror F är dum, när han får som han vill men inte du. Kom till mig när mamma&pappa är dumma, när de inte låter dig vara ute länge och träffa den där killen som egentligen är för gammal för dig, eller när de inte låter dig gå på den där festivalen fast alla tjejer i din klass minsann ska dit.
I'll be there, lilla V*.

Och trots att du och din bror alltid kommer ha en speciell plats i farmor&farfars hjärtan ska vi, jag och din farbror C, försöka tävla, på något sätt. Chewbie är vår kille, och ni är våra finaste ungrackare, men kanske kommer det fler, hundar, katter, kaniner eller barn, vem vet. Jag vet i alla fall att du lilla V är den finaste tjejen som nånsin kommit hit till oss.

---

 *Vi får se om det blir en lilla V eller någon annan bokstav, men du kommer nog alltid vara lilla V i mitt hjärta, eftersom det var så jag först tänkte på dig.


  En favorit från mig till dig, lilla V

Men varför varför varför är jag så insnöad på Afrika?? Jag fattar det inte... Mest intresserad är jag alltså av östkusten, av någon anledning. Jag känner att det inte passar sig, jag är vit och längtar till kontinenten som dragit till sig vita kolonisatörer i århundranden (och fortfarande gör det, fast på helt andra sätt än förr naturligtvis). Jag tillhör den delen av världens befolkning som traditionellt sett kommit dit och tagit, utan att se några fel i det. Men så vill ju inte jag dit! Jag vill dit som om jag hör hemma, som om att det är naturligt och rätt. Något som känns omöjligt.
Men ändå inte. Jag vet att det är ett (flera?!) besök bara, det är inte mitt, det är deras, allas. (Tankarna snurrar bara jag tänker på det.)

Ändå.
Jag vill dit.
Herr C och jag har börjat planera, i tankarna.
Vi har tänkt ihop ett sparkonto, ett Afrikakonto?
Ett äventyrskonto?
Ett drömkonto.

Varför?

Just nu känns det ganska mycket som att livet bara springer iväg, långt bort från mig. Jag är för långsam och hinner inte alls ikapp, orkar inte heller anstränga mig för att göra det.
Jag har ingen koll på vart sköna maj tog vägen. Vad gjorde jag? Pratade jag med någon? Hände nåt kul?
Jag såg inte SATC-filmen. Jag tränade inte ikapp allt jag missade i april. Jag började inte springa regelbundet. Jag fixade inte klart hela köket.
Jag vikarierade. Jag skrev uppsats. Jag städade nog en hel massa. Jag lät Chewbie springa på baksidan medan jag fixade (pluggade/jobbade/städade) på altanen. Jag planterade två rosbuskar. Jag försökte rensa landet.
Kanske var maj fin ändå? Utan att jag märkte det, där i min dvala.

Ibland drömmer jag för mycket och missar att livet är ganska trevligt ändå, precis just så som det är.

(Gud vad jag älskar språk!)

Jag är inte mitt roligaste jag just nu. Det är tydligen ingen som skriver C-uppsats. Dock har ju jag tränat, på engelska till och med, så om det inte vore för vikarierandet så vore det lugna bananer här. Dock tar det där finfina lilla extraknäcket det mesta av min energi och skiter fullständigt i att det inte blir någon energi över efter det att jag pillat klart med högskoletjaffs. Så nån energi att träna, äta, vara social och fixa klart köket finns inte. Jag lever på mackor och hoppas att det går.
Jag är så trött att jag inte vet vad jag heter, som Abbe skulle ha sagt.

Nog om detta.
Back to uppsatsläsning.

Näe förresten, nu ska jag hänga tvätt sedan gå ut med min finaste kompis just nu - hunden såklart!

Jag blir trött på män.
Och jag blir trött på såna ultrafeminister som inte förstår att varje litet steg är ett steg.
Sex and the City 2 tilltalar inte alla. Det förstår jag. Men, fatta att det är på tiden att man massproducerar grejer för oss tjejer, gör något som åtminstone vi förväntas gilla! Männen har alla sina Die hard 1, 2, 3 och 4.0 (ja, jag har sett den, skitkass), Rocky, Rambo (don't get me started!) och så finns det nån film som heter Heat som alla på ett visst morgonprogram äääälskar. Nu är det dags att vi får SATC 1, 2, 3, 4 och 5 - bara döden skiljer oss åt. Vi har visserligen redan en massa chick flicks, och Bridget Jones fick ju en uppföljare, men det var nog mest bara för att boken fanns. Jag tycker det är dags att filmmakarna börjar tjäna pengar på oss också, vi är precis lika köpstarka. Låt oss drömma om ytligheter, dregla över filmer utan handling och slippa alla jävla happy endings (som ju SATC ifrågasätter bara genom att göra en tvåa). Livet är inte som...Under Toscans sol, Pretty Woman och alla andra flicka-söker-kärlek-hittar-den-tillfälligt-och-blir-lite-hjärtekrossad-för-att-sedan-räddas-av-prince-Charming. Jag är less på de filmerna, jag vill ha något nytt där inte kärleken alltid är i centrum, utan just flickvännerna (tjejkompisarna), lite skönhet (vilket faktiskt alla tjejer drömmer om, på något sätt, på grund av det samhälle/förtryck vi formats av) och kanske kanske kanske en hel del verklighetsflykt. Eftersom det inte finns ett lyckligt sätt.

(Hans Wiklund hyllar just nu George Clooney, men kallade Kim Cattralls rollfigur åldrad slampa. Gud förbjude att kvinnor ser bra ut och är åtråvärda när de är över 50, det är ju bara MÄN som kan vara sådär silvrigt sexiga. Eller?)
(Personligen tycker jag att George Clooney är överskattad, han spelar alltid en Danny Ocean-typ, lite lagom distanserad och överlägsen, precis såna figurer jag hatar.)

Jag borde nog skapa en (post)feminist-kategori.

Jag längtar till:

Fredag eftermiddag då uppsasten är insickad för FÖRHOPPNINGSVIS sista gången.
Ventileringsseminariet är över, om jag överlevt alltså.
Avslutningscermonin är avklarad och jag står med examensbeviset i handen.
Jag fått jobb. Helst ett vettigt nånstans i närheten (som till exempel Sandviken, Gävle eller Ludvika).
En av semesterveckorna jag faktiskt får.
Höstlov, om jag har jobb det vill säga.
England, när det nu blir. Helst en stad i East eller West Midland eller uppåt.
Chrille kommer hem så vi kan planera in nästa mattajm. (Han kommer om cirka 8 minuter.)

I helgen är det antagligen sista helgen jag säger till herr C "jag måste bara plugga lite också". (Sen måste jag bergis jobba lite också på helgerna, men det är en annan sak.)
Snart har jag min sista handledarträff för den här kursen, för den här terminen, för den här studietiden. Helt sjukt. Jag vet inte hur många handledarträffar jag varit på genom åren, en hel drös är det i alla fall (från Litteraturvetenskap B på min andra termin till min allra sista, varje kurs har bidragit till fina, skumma, roliga handledarträffar). Man tycker att jag borde vara van nu, van och härdard och därmed onervös. Men nej då, jag sitter här och kallsvettas för att jag vill så gärna att han ska ha något bra att säga så jag aldrig mer behöver gå på en handledarträff.

Om det går bra om en halvtimme ska jag lista mina bästa handledarträffar genom dessa fem fina fantastiska pluggår. Annars går jag och drar något gammalt över mig.
Höjt!