Kontakt?

Min nya säng är inte vidare värst skön, alla stålgrejer känns och den är mer än knölig - ändå låg jag i den i huuuuur många timmar som helst (typ 10?). Jag sov dock inte hela tiden. För det var ju som det alltid är; när man är sjukligt trött, alltså inte fysiskt utan psyktiskt, då är det som svårast att somna. Därför tog det några timmar att varva ner. Och när jag väl gjort det började människorna som bor i de andra lägenheterna vakna till liv. De var inte så högljudda, men jag hörde dem, och de räckte för att jag skulle ligga vaken.
Därför, trots tio-elva timmars sänghäng har jag inte sovit mycket. Tyvärr. Jag gissar på att det hade behövts, för nu är jag inte ett dugg peppad för att gå ut och möta mina nya medmänniskor. De skulle nog räcka att gå ut i köket för att få till en första träff, men jag orkar inte.
Imorgon kanske blir en bättre dag. Hoppas. Och hoppas att nattens drömmar blir bättre nästa gång.


Dagens läxa

- Jag kan inte skiljas från saker.

- Mina bästa filmer är (bland andra, I must add) Änglagård och Stolthet & fördom (jaaa, den korta med Kiera, även om serien är förträfflig också!).

- Jag skulle, likt denna dam, övgre land & rike för 2005 års version av Mr. Darcy. Kanske även för skådespelaren bakom det vackra ansiktet, men bara kanske.

 
Mr. Darcy, precis som J. Austen tänkte sig honom, skulle jag tro.

Avslut

Nästnästsista dagen på året. En utvärdering någon?
En födelse, två besked om cancer,  ett dödsfall, ett besked om en ny födelse under 2009. Två små resor, minst en ny riktigt bra vän, en viktig kurs avslutad och klarad galant. Ett viktigt beslut, ett till år med vackre herr C, en otroligt fin återförening mellan två fina vänner och ett tredje hjul som kommer bli en lika viktig vän.
Det var det mesta. Även om det funnits superbra stunder så blir det skönt att lägga 2008 till arkivet, eller hur man nu säger.
Så, vad väntar 2009? En miniflytt till ett land nära oss, minst tre glada besök då lille Fille ska flyga för första gången, två 60årsresor, kanske en till resa med Den Lilla Familjen, kanske en resa till Det Stora Landet i Öst, en förhoppningsvis lugn höst med en läskig C-uppsats efter en fartfylld vår, och till slut en lika bra juldag som den som var för inte alls många dagar sedan.

Jag pratade nyss med stronge herr R, utvärdering av juldagen, om svårigheterna med hans framtida jobb, problemet med singlar och livet i största allmänhet, och vi kan inte nog prata oss lyriska över juldagen. Kanske var den så rolig för att jag inte alls var peppad, kanske var den så rolig för att jag skulle orka tycka att juldagen fortfarande är en fin dag, fast det var herr Js sista dag hos oss. Kanske var det för att fulla människor ibland kan vara mycket lyckligare och snällare än de är i vanliga fall. Kusin M gjorde min natt när han rånade sin egen bank ofrivilligt, och herr S var som vanligt fruktansvärt okänslig i sin framfart, något som alltid är underhållande!

Nu ska jag lägga sista orden till essayn, sedan gå och handla blåbärssoppa åt herr C. Eftersom han är tvilling så har hans tvillingbror självklart också magsjuka. De är allt bra lika, de där två herrarna F, fast de egentligen inte vill.

Nervvrak

Om någon ska klaga på sina nerver så är det jag.
Varför? Jo, jag blir rädd och nervös och skraj för det mesta. Nämn något så kan jag slå vad om att jag varit nervös för just det. Jobb? Check. Flyga? Check. Skola? Check. Dejt? Check. Möte? Check. Ofarligheter? Check.
Jag går igenom livet rädd. Det känns ju bra.

Ja just det ja, vi har tenta idag. 500 års litterturhistoria ska avhandlas. Sex frågor, fem timmar, en nervös fröken Wallenlöv.
Vi kanske ses. Om jag inte dör av akut nervöshet innan det förstås.

Aaaaaahhrrrrggggg

Jag är så hopplöst less just nu. Så overkligt, obeskrivligt trött.
Jag gör ett försök att defragmentera (som i beydlesen: att inte skriva framentariskt, inte det där man gör med datorn ibland).
Min cykel är paj, igen. Den hämtades från cykellagarmannen igår, och är alltså paj idag. Behöver jag säga att jag är väldigt okär i min cykel?
Det är PO-dag på skolan imorgon, en dag jag VERKLIGEN (skrik!) inte planerat in, eftersom jag inte fått ett endaste mejl om det. Men, jag fejkar och ler och låtsas se fram emot det. (Hej då pluggochslappdag!)
Första utkastet ska in i morgon, jag är visserligen "klar" men det gör mig ändå på sjukt dåligt humör.
Innan vi åker till Sthlm (hörde jag Beyond retro?!) måste jag skriva en låååång, plågsamt tröttsam tenta. Ye-fucking-hey.

Jag har ingen video, ingen låt som kan pigga upp.
I've got nothing, absolutley nothing...

Au revoir.

Upp&ner

Okej.
Just nu är jag mitt i världens känslostorm.
Visst är det irriterande när man är totalt inställd på en sak, sedan ändras det liksom bara en smula, och så känns det som om hela världen går under? Som när tåget är tio minuter sent, det börjar regna lagom till man kommer fram, och är man dyngsur när man kommer hem.
Okej, så är det väl inte, men nästan. Det känns som att det ösregnar på mig, fast jag vet att jag kommer komma hem, och jag kommer torka. Men ändå...

Äh.
Nu skulle jag behöva en rejälv kaffe- och shoppingrunda med...vemsomhelst. Trots att fikat och minishoppingen med fröken Burce var bra idag.
Men. Jag hade behövt den nu.

Svar på tal

Eftersom stronge herr R inte har blogg, inte vad jag vet i alla fdall, svarar jag såhär här:

Nej, jag förstår inte att du blev underkänd på etikdelen i en praktisk examination. Det övergår mitt förstånd, och jag skulle bra gärna vilja se hur de där tomtarna på P-högskolan tänker och bedömmer. Men vad jag vet är att ibland är högskolelärare helt knasiga och faktiskt en smula inkomptenta. Och vad jag vet är att stronge herr R kommer bli en av de bästa utövarna av de yrket, faktiskt någonsin tror jag. Han passar liksom. Och skulle han ändra sig, och tycka att P-yrket är dumt, kan han alltid bli lärare tycker jag. Kanske i historia, kanske i skogshuggeri, han skulle passa som båda tror jag. Fortsätter han på den bana han gett sig in på har han nog mycket kvar att lära, och något av det han måste behärska är att ibland anpassa sig efter vad lärare tycker och tror och känner, även om det inte följer den egna övertygelsen. Det gör jag ofta, även om jag skriker emot innombords och får skit för det lilla som syns igenom.

Men detta är bara vad jag tror.
Vad jag vet är att jag ska cykla till Högskolan och lämna in en ansökan om en helt annan framtid. Hur ska det gå?
 

Feminist, javisst!

Om ni har missat det så läser vi alltså Jane Eyre nu. Den är väl bra och sådär, men tyvärr är den från en tid då kvinnor skulle vara perfekta. De skulle kunna mycket, men inte vara för välutbildade. De skulle helst gå på en sjukt religiös internatskola där de inte fick ha något som helst kul, men sedan skulle de vara superfeminina  och gärna lite skojiga så att männen skulle vilja ha dem. De skulle vara blyga och söta och rara, men samtidigt behaga männen (genom att flörta såklart!). De skulle vara the angels of the houses och få männen att drömma våta drömmar, men de skulle inte förvänta sig något tillbaka. Nåde den kvinna som bröt detta! Nåde den kvinna som inte gjorde allt i sin makt för att behaga Mannen. Mannen var Gud, kvinnan knappt ens betjänt. Och skulle man (kvinna for crying out loud!) som kvinna hitta en någorlunda väluppfostrad, helst rik, karlslok att gänga sig med, och det sedan visade sig att han var otrogen, slogs och levde allmänt rövare kunde man (kvinna) kaaaanske få skilja sig. Fast då fick man (kvinna) inte behålla sina barn, de var ju mannens ägodelar. Kanske ville han sälja dem till någon fabrik där de fick sitta i ett mörkt rum och öppna och stänga ventilationsluckor sexton timmar om dagen...
Och ooooom, jag säger ooooom, man (kvinna) inte skulle vilja allt det där (plugga franska fraser att svänga sig med, lära sig måla lite, sjunga och spela piano och se allmänt förtjusande ut) så ansågs man galen. I princip. I Jane Eyre finns en kvinna som går emot det idealet. Och hon är spritt språngande. The mad women in the attic. Allt på grund av mannens förtryck av kvinnan.
Nu är det ju fiktion, säger ni och viftar bort min ilska, men då säger jag: författarna på den tiden strävade efter att visa verkligheten. Och verkligheten var att kvinnor antingen framställdes som just männens ägodel, helt värdelösa och utan eget intellekt, eller också som helt galna. Det fanns inget mellanting. Kvinnor är försynta, förtjusande, tysta varelser, eller skrikande, rivande, bitande och skogstokiga. I "verkligheten" fanns såklart starka flickor, tjejer, kvinnor, damer, som kunde mer än männen, som var mer än ägodeler, men det, det ville man (männen!) inte låtsas om.
Nej, jag säger tvi vale åt alla dem, er, som inte är det minsta feministiska i era hjärtan! För visst har det gått framåt, och jag är så sjukt nöjd att vi kan göra så mycket vi faktiskt kan idag, men bara genom att kolla på hur det var för 150, 100, 50 år sedan får mig att spy på män, och på hur kvinnor faktiskt blivit behandlade. (Dessutom finns det än idag förtryck mot kvinnor att kämpa för!) Så go ahead, get a little feminist, javisst!

Underbaraclara håller med, och tar upp ett mer nutida exempel.  

Guuuud vad skönt det är att lätta på trycket ibland!

 
Till min kära fröken Toffs: Vi läste också Himlens hemlighet, och vår lärare sa något liknande! Inte ville vi ta livet av oss direkt, men vi drömde om dansande dvärgar i minst sju veckor efter den... Vi tyckte för övrigt att Pär Lagerkvist var helt genialisk, mest för att han var så koko.

Lunchdags

Fy för den lea (le-e? ett mamma-uttryck som jag tydligen inte alls kan stava till...) vad det är jobbigt med mattider! Jag hatar avskyr ogillar! att laga mat. Det är så tråkigt att jag funderar på att sälja min ena njure på svarta marknaden för att ha råd att köpa en egen privat luchnkock. Han kan få ledigt till middag för då tycker jag man kan skoja till det och bara äta mackor eller fil eller gröt eller popcorn eller något annat exotiskt. Men det förstås, lyckas jag skära ut njurhe-vetet så är den väl inte värdefull nog att köpa mig en kock för... Kanske en gammal McDonken-vända-på-pommisarna-i-fristösen-veteran, men knappast en hel riktig egen kockis.
Just nu är livet jättejobbigt, för jag är ju huingrig, men jag vet inte vad jag ska laga för mat.
Ägg i alla dess former är ju bra har jag hört, men det har jag inga hemma.
Makaroner (fullkorn jojo!) är jag sjuuuukt trött på.
Mackor känns inte helt rätt idag, tror jag i alla fall... (Men det kommer sluta med att jag sitter här med två knäckisar i väntan på inspirationen som aldrig kommer komma.)

Vad ska en stackars flicka göra?

Imorgon har jag i alla fall blivit lovad en tur till tidigare nämnda McD för att äta där istället för att "sitta på Högskolan och häcka", som hon så fint uttryckte det, fröken T.

På elefantben

Ibland känner jag att jag klampar runt som en elefantskördetröska i ett glashus. I en glaskupa. En kupa där balansen finns, men som jag med mina tunga fötter förstör. Jag klampar ihjäl en fjäril, en något outvecklad kanske som inte hunnit pröva sina vingar?, i min väg mot självbekräftelse.
Kanske kallas det bara att lära sig livets hårda läxa, kanske är det en av mina brister.
Det är dags att snöra på sog ballerinaskorna, såhär i vårvärmen.



Och det har egentligen ingenting med bloggar att göra. Bloggen är min bästa vän, oftast, och andra bloggar är spegelbilder av människor jag aldrig kommer men ändå skulle vilja möta i verkliga verkligheten. Bloggarna kan ge frihet, som att läsa någon annans tankar och förstå ännu lite mer hur alla ni runtomkring mig fungerar.
Det jag kan önska, att jag vore mer som hon, hon eller han, har mest av allt att göra med att livet ibland är så krångligt, oförutsägbart och spännande att det skulle vara skönt att vara en sådan typ som vet vad man är för en typ.
Förstår ni?
Är jag blommig, prickig, turkos eller smårandig?
Har jag kjol, tajts eller jeans?
Är jag brunett, eldigt rödhårig eller blondinbella?
Alla de andra tycks veta, de som bloggar sådär som jag önskar jag kunde göra, veta vem de är och vad de gör här i livet.
Jag däremot, vet inte. Jag klampar runt på mina elefanttungaben och hoppas på det bästa. Hoppas på att passa in i glaskupan, för det är där jag nog mest av allt hör hemma.

(Allra, allra mest av allt hör jag hemma i Cs trygga famn. Såklart. Han är min giraffprins som ser ut över alla problem jag har med sin långa hals och sina extraögoon. Slutsats: alla elefanter borde ha en giraff vid sin sida. Då kommer deras elefantliv gå bra, det är jag helt övertygad om!)



Någon dagens outfit blir det förstås inte, inte ens en dagens bild.
Elefanter som jag hålls inte med sådant. Vi är glada om vi lyckas få på oss en omatchande outfit överhuvudtaget i vår framfart genom livet.

Nyare inlägg
RSS 2.0