Fröken Wallenlöv

Jag pratade med en av mina herrar nu ikväll, för inte alls så länge sen; han meddelade det jag väntat så på - Han ska vidare! Till farbror hjärnskrynklare som ska testa om han är the right man för the job. Och det är han, det vet jag. Vi vet det!
Jag kom då på, eller vi tillsammans, att vi har känt varandra i över tio år. Hujedamej!

Och så.
De två herrarna. En betyder mer än den andre, på sitt eget lilla vis. Det blir så när det blir en romans mellan två unga tonåringar, som lyckas hålla fast vid varandra.
Jag kan inte göra dem rättvisa, precis som jag inte kunde med de två flickorna, jag kommer glömma något, men det här är mina pojkar.
De träffade varandra för längesen, många år innan jag gjorde deras bekantskaper. De var som ler och långhalm på säkerligen mer än en skolresa, en skolresa som duktigt dokumenterades av Gunnargubben. Just den filmen ligger på i alla fall min topp-tio-lista!
Som ni förstr visste jag inte vilka de här två herrarna var, jag bodde på andra sidan stan på den tiden, tillsammans med fröken P.
Men, för tio år sedan, då fem små barn (och självklart en hel drös andra osnutna ungar) började ta lektioner på den ena av de sjunkade skolorna, träffade jag dem. Först var de bara i periferin, men efterhand blev det vi. Pojken med piggarna och pojken med migränen, och så tjejerna! Vi var ett oslagbart popcorn-och-film-på-fredagarna-team. Ingen alkohol, den kom in först senare, väluppfostrade och may I add smarta som vi var. En stark, men samtidigt sval eftersom vi var så olika, vänskap växte fram. Tonårsflickor med diverse bekymmer delar inte gärna med sig hursomhelst till tonårspojkar med sina diverse bekymmer, eftersom som vi alla vet är lite olika. Men vi tyckte om att vara med varandra!
Så slutade vi den ena skolan, och fyra av oss flyttade bara ett stenkast, medan den femte ville utbilda sig till professionell (?) skogsmulle. Och någonstans där blev jag kär. För allra första gången. I just det, stronge herr R! Det var the story of my life visade det sig sedan; det var ett ungt förhållande på distans. Men väluppfostrad som pojken var flyttade han hem till skogen, och oj vad många cykelturer och julkalendrar det blev!
Ett år senare, ungefär, en nyårsafton, slog kärlekn till för den andre pojken. Dock på nära håll, fröken J besvarade såklart känslorna och de blev det nya ler och långhalm.
Vi växte ihop, blev lite vuxnare. Runt frihetsdagen, 18!, festade vi till i en somrig stuga, och min herr R kräktes våldsamt utan att minnas. Herr S insåg att han ofta fick en hög topp och sedan en djup bott på villan, något som verkligen syntes på den glada studentaftonen, en mycket minnesvärd kväll!
Sedan, ännu en splittring. Två flyttade till ett Köping, en for till en stor ö, en över Atlanten och en stannade och blev militär.
Mycket hann hända, en kärlek tog slut, en fortsatte och livet i skogen gick trots allt vidare.
Kärlekar kom och gick, länder och städer kom och gick, men vänskapen bestod, med båda herrarna.

Nu är vi framme vid nutid. Jag har missat mycket i våra tillsammansliv, men jag tror jag täckt det bästa. En herre är snart klar ingenjör, datatekniker, och en ska snart börja sin riktiga bana, den som beskyddare av mig, av hela samhället faktiskt!
En har ett nytt blont yrväder (som jag inte träffat än, skäms på oss!), en är nybliven singel, för första gången i sitt vuxan liv. En är kvar i en annan del av Köping, en vet inte var han har rötterna än, just nu misstänker jag att han hjärta är i krokarna av le moulin rouge, hos sin fröken L.
Båda ligger mig så varmt om hjärtat, en hetsig och pratar-utan-att-tänka, och en så snäll att jag bara vill behålla honom och ge bort honom!
Jag struntar blankt i om de tycker att jag är fysiskt tilldragande eller inte, jag älskar dem av hela mitt hjärta!
Here's my boys!

Sa jag att de älskar varandra också?

  Him and me and him 

Den här bjuder jag på!

Jag kom såklart på vad jag skulle svarat när jag var på väg hem.
"Jaha, då har jag en annan bok på lut, också väldigt bra, Kamalas bok av Inger Edelfeldt. Det är så vitt jag vet inte så många ungdomar som upptäckt henne, men hon har ett fantastiskt språk."
Nåja, PO hade varit nöjd, jag har tagit åt mig av kritiken och lärt mig. Nu vet jag.
Men det är störande när man (jag) kommer på svar precis en liten halvtimme efteråt.
Skruva tillbaka tiden någon?

Som sagt, den här våren, de här ynka 30hp, sen får vi se. Helt enkelt.

Jag har ju klagat över att orden är slut, så jag stjäl lite från en gammal bästis:

I'm so scared about the future and I wanna talk to you
Oh I wanna talk to you
(...)

Well I feel like they're talking in a language I don't speak
And they're talking it to me
(...)
So you don't know where you're going and you wanna talk
And you feel like you're going where you've been before
You tell anyone who'll listen but you feel ignored
Nothing's really making any sense at all, let's talk

Coldplay, "Talk", X & Y (2005)

Jag kan lika gärna skriva en gång till idag. Trots att jag har nada zero zipp att skriva, egentligen.
Det mest upppiggande (det kan väl ändå aldrig stavas med tre P?) var att träffa fröken Vit bara sådär, utanför mina gamla kvarter.
Någon gång, när inspirationsandan ligger på, ska jag lägga ut hennes recept på den kalori- och chokladspäckade Måndagstårtan hon hade med sig en grå oktoberdag och bjöd oss på. Mmmm...

Men inte idag.
Jag är...tom. Som vanligt? Jag som vill ha en massa ord att spilla ut!

För övrigt har katterna åkt. Ledsamt.

Bröderna Bros för någon lägenhet sen.

Jag tror att jag kan vara beroende av The Office (DEN ENGELSKA VERSIONEN SÅKLART!). Jag tror bestämt att jag rodnar varje gång David Brent yttrar sig. 

Äh va fan. Nu räcker det.
God natt och sov gott och allt det där.

Och kom ihåg, ta inte för många sömntabletter!

Jag hörde nyheten imorse, på radion.
Heath Ledger är död.
Han var väl inte en av mina allra bästa favoriter, men jag gillade honom. Främst för alla tjejers bästa film såklart; 10 orsaker att hata dig. Jag vet inte hur många gånger jag sett den, och jag tänker alltid på fröken P när jag gör det, vilket ju alltid är trevligt!
Tydligen vart livet för jobbigt, och visst kan jagförstå honom, men varför knapra massa sömntabletter? Helt onödigt.
Tillslut hade han ju vunnit en oscar, eller fler, och det måste väl ha vartit en belöning för allt slit?
Ikväll ska jag nog hedra honom och se Brokeback Mountain. Lite för han, lite för Michelle Williams och en smula för Jake Gyllenhaal.

 
En av mina favoritförfattare, Annie Prolux, har skrivit novellen om de två vilsna cowboysarna.


I alla fall, rest in peace och allt det. Här forsätter allt som vanligt.

Först och främst:
Gud vad många stavfel jag hade slarvat ihop i förra skriften! Det var illa, men nu är det självfallet tillrättat.

Jag läste just en annan frökens blogg, bara för att slippa traska bort till Högskolan för att försöka förnya mitt lånekort ännu en stund, och hon hade ett så hjärtligt inlägg om en av hennes flickor, den som tycks vara den bästa.
Jag insåg då till min egen största lycka att jag har två sådana flickor. Tyvärr inte på gångavstånd, ingen liten Studentgata skiljer oss åt, utan ett gäng landskap, sjöar och motorvägar. De bor båda i ett Köping med prefix, inte samma, men inte heller speciellt långt ifrån varandra. Detta är jag tacksam för; den ena flickan har alltid varit bosatt i sitt Köping (ja, alltså i hela sitt "vuxna" liv, sen sommaren efter studenten), medan den andra har flängit och farit så jag har blivit nästan vimmelkantig. Först The New World bortom Atlanten en stund, sedan hittade hon halvvägs hem och hamnade på världens trädfattigaste ö. Det dög inte hela livet, även om hon nog trivdes som fisken i vattnet utanför Island (det var familjen det var fel på för övrigt), utan hon hamnade i Sverige, på ett ställe där det inte heller finns så mycket träd, mest fjäll. Där bodde hon i en del omgångar, tills hon hamnde på kusten, i en stad långt, långt borta. Den var väl nog så charmig, men inte utbildningen! Så till sist, eller ja, i alla fall just nu, är hon alltså bosatt i den högre delen av Köping, den lite närmare fjällen om man så säger. Inte alls långt ifrån den andra flickan, som diggar herr Winnerbäck och därför bor i hans stad.

Så nu har jag dem i alla fall nära varandra, även om jag råkar vara en bit ifrån.
Det fanns såklart en tid då vi bodde nära varandra, och ännu en tid innan det då vi bara bodde stenkast ifrån varandra (men då hade inte våra lekande vägar helt och hållet korsats, även om jag har blänkande minnen av dem från den tiden). Back in the days, medan vi ännu var bråkiga högstadie- och gymnasieelever som vandrade runt på de sjunkande skolorna, då bodde vi små korta cykleturer ifrån varandra. Mycket trevligt måste jag säga. Men det var ändå tur att det fanns telefon, för det fanns ju ALLTID saker att diskutera som inte hanns med i skolan.

De här flickorna, som är så olika mig på många sätt, har för alltid flyttat in i mitt hjärta. Det spelar egentligen ingen roll om vi bor oceaner ifrån varandra, om landsgränser skiljer oss åt, vi kommer alltid vara de närmaste vänner.
Jag vet allt om dig, du vet allt om mig, och vi vet allt om oss.
De är de finaste flickor som någonsin vandrat på denna jorderund, trots vad herr S kan häva ur sig på fyllan och villan. (Fast det tog han tillbaka sen, och charmade sig in i våra hjärtan ännu en gång.)

Om ni undrar vilka de är?
De är de här flickorna jag talar om, förstås.

 Vackra, inte sant?

I love you guys!

      

Jag tror bestämt att jag saknat mina ord.
Det blev inte ett så vitsigt inlägg, eller fyndigt, eller ordlekande.
Men oj vad det behövdes!
Jag har träningsvärk i fingrarna nu och måste koncentrera mig för att träffa rätt knappar i detta lilla inlägg.

Men orden finns ju där. De vill ut!
Jag tror bestämt att jag kommer bli en nöjd lärare. I alla fall när mina elever skriver, så jag får läsa deras alster. Det är ju det bästa av allt! jag njöt verkligen av att läsa de nationella svenskaproven, det var som honung för ordförrådet. Det är så spännande att se hur andra använder orden!
Därför ska jag nu surfa runt på allehanda bloggar och spana efter orden.

För övrigt har jag kommit på att jag har en böjelse för låtar med titeln SOS. I alla fall två av dem.

I helgen ska vi hämta min vita soffa och köpa Playstation2 (eller PS2 på nördspråk), så sen blir det minsann inflyttningsfest.

Tjingeling!

Då var det äntligen här. Det EFTERLÄNGTADE 2008! Eller?
2007 var ju trots allt sjuuuuukt bra... Med början på plugg i Falun, Andypojken på besök, ny bekantskap som djupnade till något som nog kommer hålla för alltid (det är dig jag pratar om fröken A!), jobb på fiendeland (som trots allt blev bra, trots jobbigt tidiga morgonar då jag alltid fick försöka peppa herr M till snickesnack vid kvart i åttatidens frukostrast), och så årets höjdpunkt - Beijing! Mein gott jag har nog inte kommit över det än. Jag bearbetar än. Det var det coolaste hittills faktiskt. Det går helt enkelt inte att glömma känslan på muren, där längst bort där det faktiskt inte var några andra turister än vi; jag och min prins C. Sen kom ju en hel drös försäljare och försökte kränga på oss de fulaste sakerna jag någonsin sett, men det är ju en annan femma (vilket sakerna också kostade, hrm).
Sedan var sommaren slut, och hösten innebar engelskastudier, grammatiken var roligast (vad trodde ni?). Kretsen utökades med Willywonka, och med honom den än så länge osedde Hank. Det blev mycket flum, många termosar och koppar gammalt kaffe, och så några godbitar. Alla hann med en tripp utomlands, vilket ju gav många fina presenter och uppdateringar. Vår bästa (Cs och min) var nog faktiskt turen till England för att heja på vårt favoritlag Nottingham Forrest. Vi fick tom se Robin Hood! (och vi var ju i sällskap med Lille John hela tiden, as a matter of fact).
Efter detta försvann internet, tack vare "inte lika lågt som Glocalnet". J**la muppar. Jag hatar dem helt officiellt, och har berättat det för någon stackare från företaget som försökte kränga på mig ett mobilabonemang. Så han törs npg aldrig ringa igen.
Life goes on, väldigt fort. Mellan litteraturstudier och inhopp nere i skolan hann jag med lite träning och väldigt mycket för lite häng. Helt plötsligt var det dax för...Thailand!
Och visst.
 Thailand är ett drömland.
Med antagligen härligaste stränderna i världen (?) och kanske det trevligaste folket på jorden, förutom kineserna som faktiskt är grymma. (Alltså, grymt snälla och vänliga, utom när de tränger sig i köer som vi ensamma svenskar gärna bildar, hrm.)
MEN.
Faktiskt aldrig med Phuket. Alldeles för mycket turister. Det var nästan läksigt. Det var mer svenskar i Phuket än det är på "fel sida" (läs såklart: rätt sida) bron hemma i Hallsberg. (Där jag sist jag var hemma skådade några nyinflyttade burmaneser ((?)), lillflickan var det sötaste jag sett! En sådan vill jag nog ha, hehe.) Hursomhaver, jag rekomenderar inte Phuket. Det finns inget att göra där, annat än att spana på förstörda och därmed gråa koraller och sola och förfasa sig över alla glädjeflickor.
Nej, jag säger som doktor Glas; "jag gillar varken fester eller villor eller skärgården". Lägg till turisteförstörda paradis så är jag med.

Året slutade dock bra med jobb som sjutton på gamla Willys, lite teater nere i skolan, och en jul där Elsa fick mest paket av alla. Sedan blev det skojig utgång med flickorna, med vin-och-skvaller innan hemma hos mina föräldrar, efter vilka ovanstående fick leka att vi var tonåringar och därför skjutsa in oss till Örebro. mycket märkligt och trevligt. Lilla J hade såklart glömt legget och vi vara nära på att hamna bland kidsen på Satin, men hon lyckades flörta in sig till sist. Natten blev lång, med fula gamla ragg, nya skönheter och räddning av PJ ("PJ, så listigt!") på nattkvisten. Taxin hem blev en tyst färd då alla fjorton i taxin försökte låta som tolv.
Den något bakrusiga annandagen tillbringades med jobbigaste barnen på jordne, i alla fall var de det just då. Men också världens gulligaste såklart. Pompom ville inte ens åka hem, utan gick ut i tvättstugan och grät en skvätt. Storasyster Pärlan höll sig lugn och tittade på världens konstigaste teckande film om en liten afrikansk krigare.

Och så var det Gott Nytt År Igen, och jag har bott i Falun i över ett år nu. Sjävla aftonen var rolig och ganska full. Full av sång, dans och ätande. Perfect.
Mitt första år i falun, med min Man, har varit mycket bra. Ett A, ett MVG eller en 5a, välj själva.

Hoppas 2008 blir lika bra.

Jag vet att vi kommer hinna med en Romresa, säkerligen ännu en tur till Nottingham, och så praktiken...

Hur ska det gå?

Se oss nästa vecka, samma tid, samma kanal.

Puss och kram därute!