Fröken Wallenlöv

Igår kväll lossnade det, när herr C hade somnat och alla andra tankar var uppklarade tillät mig hjärna mig att fundera på framtida bilder.
Jag såg en gång en så fin tröja, eller ett tryck på en tröja; konturerna av ett lejon. Superfin. En sån skulle jag allt vilja ha. Och innan jag glömmer! I Bamse, på min tid då jag var ett av de största fansen, hade de dille på att kasta in lite "spännande ord och uttryck" typ Hakuna Matata - vilket vi ju sedan lärde oss betydde Inga bekymmer. Men mitt favorituttryck var Brummas Skynda Långsamt, och jag tror att språket var swahili. Det ska stå under mitt lejon. Eller om det blir en tiger. Med ränder.

Pole pole.

På undersidan av armen.
Innan jul. Tror jag.
Eller, till tvåårsdagen av Bagheera.

...det är jag det! Och det skulle nog den här bloggen egentligen heta. För på ett sätt är det mer jag än vad "fröken Wallenlöv" är, men det är ju inte alls den jag vill vara!
Jag vill inte stå och vela på vilket av de två nagellacken jag ska välja.
Eller om jag ska städa först och handla sen eller tvärtom.
Eller om jag ska dra ner på stan och söka inspiration, hellre än att sitta framför datorn och försöka tvinga fram dem.
Eller om jag ska äta nu eller sen.
Gå på promenad eller träna.

Och så vidare och så vidare in i all evighet...
Visserligen har jag hört att dne delen av hjärnan som har hand om just beslutsångest inte är färdigutvecklad förrän i sisådär 25års-åldern, och där är jag ju faktiskt inte än. Så kanske finns det hopp.
Men ärligt talat tvivlar jag; jag tror denna fixering vid att alla beslut är livsviktiga är en del av mig.

Konstigt nog har jag klarat de stora besluten galant:
* Gymnasie-valet (som inte var direkt stort kanske, men inte heller svårt, och rätt blev det)
* Au pair i Skottland-valet (som ju påverkar min hela framtid, visade det sig)
* Rosa bussarna-valet (det gick så fort att jag inte hann ångesta)
* Det Stora Flytt-valet (som gjorde att jag sitter HÄR nu, som även medförde Det Stora Plugg-valet)

Jag har alltså klarat de "stora" valen, men kämpar för mitt liv för att klara av alla vardagsval.
Konstigt det där.

Så,
klippa mig, eller inte...?

Återigen lånar jag från Herr W.
Men det passar in här på Linnéplan också, för i natt har det varit brandvarning. Eller, ångestvarning.

Efter ett nattligt samtal från herr C, som varken blev speciellt långt eller roligt då både min hjärna och mina händer sov, låg jag vaken en timme och ångestade. Om allt, men mest  framtiden såklart. Alltså, den framtid som jag ska påverka denna termin (är det tänkt). Så en nattlig timme låg jag och kastade mig i sängen, snyftade torrt en smula och förbannande min hjärna som inte förstod att den var trött och inte behövde bry sig om allt det där.

För så är det ju. Nu på morgonen ser jag allt klart, jag vet precis hur jag ska bete mig och göra för att allt blir klart.

Och det är ingen fara, vill jag bara ordentligt hårt så kommer jag bli en i alla fall hyfsad lärare. Och går det inte, ja, då finns det väl något annat i åtanke för mig. Antar jag.

Älskade Carrie

När herr C och jag igår var ute på en väldigt (för mig i alla fall) annorlunda promenad kom jag att tänka på en annan annorlunda promenad. Promenaden igår ägde rum i trakterna kring Lugnet, den tidigare promenaden någonstans i gränslandet mellan Argentina och Chile.
Vi var ute på äventyr, hade inget speciellt att göra, därför kom någon på den strålande idén att vi kunde gå på en liten trekking upp för ett par slalombackar! Jag var, och är fortfarande inte, världens atlet men okej då! Alla kakor längs vägarna satte sina spår, oundvikligen...
Det var tungt. Men det gick. Fast helst gick jag själv, så jag slapp prata. På hemvägen kom jag i sällskap med Pompom. Det var just det ögonblicket, då vi hamnade bredvid varandra som jag kom att tänka på när jag traskade bakom hurtige herr C på den steniga stigen.

Pontus tycks helt enkelt vara ett namn som förföljer mig. Men på ett synnerligen positivt sätt:

Pontus ett - Grannungen jag lekte mig fördärvad med en varm sommar på nittiotalet. Trots att han var yngre hade jag, tydligen, roligt. Kanske var det modersinstinkten som väcktes?
Pontus två - Min sköna systerson. Han är en solstråle på samma gång som han är världens kanske jobbigaste unge. Ett mycket älskvärt barn helt enkelt!

Pontus tre - Även kallad Pompom, och diverse annat, dock var Pompom det jag tog med mig. Han som erbjöd sig på den grötigaste göteborskan jag någonsin hört att bära min väska, den där varma dagen någonstans i Sydamerika.
Pontus fyra - Den av mina vänner jag egentligen känner sämst, trots att jag tycker om honom så mycket. Våra vägar korsades i gamla hederliga Örebro, någonstans runt Kåren. Efter mycket om och men fick även han smeknamnet Pompom.

Favoriten är utan tvekan systersonen, såklart! (He's family for crying out loud.)
Men, Pontus tre, den riktige Pompom, har en speciell plats i mitt hjärta. Trots att han var tyst, jag pratig, han grötig och jag kanske en smula gapig, tycker jag vi hade det kul ihop. Vissa männiksor måste man tränga lite under huden, och jag försökte! Det känns som jag lyckades, men vad vet jag?

Hoppas du mår finfint Pontan, att du fortfarande är en go o gla gubbe. Här i Dalarna leker faktiskt livet!