Fröken Wallenlöv

Jag undrar om de där finfina flickorna där ute känner att jag alltid bär dem med mig? Att jag har dem på en speciell plats i hjärtat, att jag alltid har dem i tankarna, "undrar hur hon den där finingen har det?". Känner ni det? Känner ni det i era hjärtan?

Till
KH, hon jag delade min första riktiga vuxentid med, hon och EO.
SA, hon jag pluggade mina ALLRA första termin med, hon jag hör på radion ibland.
MDL, hon den där virvelvinden som var så mycket äldre än jag, fast ändå inte.
AN, hon jag pluggade mina första RIKTIGA termin med.
JL vet det säkert, för hon är min groda.

Alla ni älskade brudar, känner ni det på er?

Jag orkar inte avsluta veckan på ett vettigt sätt - med skribordsstädning alltså - så jag ska nog bara blogga runt istället.

För övrigt har jag sjunigt på Mikrofonkåt hela dagen, den var nämligen på i bilen på väg hit. Bästa morgonen på länge; det började med Take That's The Flood i första rondellen, sen kom bästa finaste Petra Mede (ja hon är störig och mycket - men det är ALLA manliga komiker också och där är det ingen som klagar!), en av mina (post)feministförebilder, och ovanpå det Septembers (för det är det nu) Mikrofonlåt/kåt. Jag var helt enkelt superpepp på fredagens jobb, och nu är det snart slut - jag har en liten del pepp kvar. Som tur är.

Älskade fina högstadielever där ute - vad knäppa ni är!

Eventuellt blev det bättre efter ganska lång sovning i soffan, soppa och en smula lakrits blev det något bättre. Jag får helt enkelt ta att jag inte är världens bästa mentor just nu, att jag inte har full koll och inte kan hjälpa elever med alla deras, well, sociala grejer. Men det är tungt. Det är svintungt såhär den första tiden innan man har koll på mentorsrollen.

Men så ibland, ibland gör eleverna små grejer som inte känns som så mycket, men som sådär i efterhand värmer och piggar upp. En tjej stannade kvar efter lektionen för att skriva klart uppgiften, några grabbar stannade kvar för att prata om liv efter döden, spöken, bloggar och smileysar. Dessutom funderade en annan grupp elever på om jag är en gråtare, och hur man kan få en lärare att gråta (på ett bra sätt såklart). Jag fick dessutom den muslimska trosbekännelsen bara sådär, vilket naturligtvis livar upp vilken dag som helst.

Vad blir slutsatsen? Jag kanske överlever imorgon också, och kanske, kanske ungefär resten av mitt liv också.


Eventuellt piggar denne man också upp mitt liv.

Idag är en nere-och-värdelös-dag.
Det är inte bra.
Kanske borde jag ta mig ut från rummet, åka hem, lägga mig på soffan och sova en sväng.
Jag har i alla fall stannat så länge jag måste, alltid något.

Ge mig min glädje och energi tillbaka tack.

Äntligen fredag, på riktigt alltså. Det har varit en jobbig, rolig, tuff, spännande, intressant och irriterad vecka. Precis som vanligt, jag älskar faktiskt mitt jobb. Skolan är inte den bästa, den är gammal&sliten, underbemannad - ibland hinner vi inte alls med eleverna, men jag älskar den av hela mitt hjärta ändå, så är det bara.
Eleverna var lite segstartadesådär efter tjockjulen, men sen kom de igång mer än mig, och det är väl...bra? Jag uppskattar att alla är ganska drivna och gärna jobbar hela tiden. (Nåväl, de som är någorlunda motiverade, resten sitter ju mest men så är det väl, antar jag.)
Julen var, såklart, så himla underbart fantatsisk, men det är ändå skönt att vara tillbaka. Back for good, som faktiskt är världens bästa låt, i alla fall topp 10.



Jag gillar nyare låtar oxå, men ibland behöver man en släng av the 90s.

Jag har varit ledig i en hel liten evighet. Min första betalda semester är över, och även om det är trevligt att den är över kommer jag sakna den, den h'r lilla evigheten.

Den 22a rusade jag omkring på stan med alla andra julklappshysteriska människor, men jag överlevde.
Den 23e städastädastädade jag järnet inför jul, oh mys!
Den 24e var det JULAFTON, yummie.
Den 25e fortsatte julen litegranna.
Den 26e åkte hela familjen Wallenlöv plus Chewboe, hem till Hallsberg, och jag och stronge herr R kollade på Robin Hood (den från det glda nittiotalet).
Den 27e var jag ledig i Hallsberg och läste nästan hela Hypnotisören, den var bra.
Den 28e, på kvällen, underhölls hela familjen Wallenlöv i Arboga hos finaste barnbarnen.
Den 29e var Chewboes mormor ledig, så då var vi SJÄLVKLART på IKEA och Marieberg.
Den 30e kom fine herr C ner, då köpte vi skidor.
Den 31a var det GOTT NYTT ÅR och vi åkte skidor.
Den 1a gjorde vi inte så mycket, i alla fall inte jag (herr C åkte en halvmil på sina nya skidor).
Den 2a åkte vi hem till Dalarna igen.
Den 3e spelade jag mest spel, tror jag.
Den 4e föröskte jag ta tag i mitt liv.
Den 5e lagade jag en mycket tjusig trerättersmiddag åt min finaste man.
Den 6e var vi lediga tillsammans, men jag minns för mitt liv inte vad vi gjorde.
Den 7e försökte jag IGEN ta tag i mitt liv, men det gick sådär igen.
Den 8e var vi på lilla Vs dop och herr C skar sig i handen så vi missade middagen och satt och hängde på akuten.
Den 9e försökte jag njuta av den sista lediga dagen genom att städa och tjuväta tårta hos lille Vivip.

Och där var min första semster i 19 meningar.
Jag som trodde att dessa dagar skulle vara en hel liten evighet, och de var de visst också! Men imorgon ska jag föröska ställa om till normaltid, och inte den här lata semestertiden, som för övrigt har genomsyrats av finaste Cougar Town.
Och ni vet väl att det bästa sättet att ladda upp för en ny jobbvecka är med scones? Inte? pröva, du kommer gilla't!

Jag hatar när julen är över. Det har jag alltid gjort, kanske av olika anledningar, men jag har alltid hatat tiden efter julafton. Dock har tiden för när hatet infinner sig flyttats. Förr i tiden var juldagen en plåga, sen, när julklappar inte längre var det viktigaste i världen och perspektiven flyttades, har tiden efter nyår blivit en plåga. Jag älskar december, hela advent faktiskt, och sörjer med själ&hjärta när den finaste tiden av året är över. Nu har jag bara herr Cs födelsedag att längta till... 

Vintern 2007 var rätt fin, för då började ett nytt liv.
Vintern 2008 är lite suddig, men nog började jag pedagogikkurs två av tre då?, och jag kommer ihåg att jag var sjukligt deppig innan den kursen drog igång.
Vintern 2009 bestod av förberedelser innan finafula Wolves.
Vintern 2010, förra året, tror jag att jag skrev klart en C-uppsats och laddade för nästa, samt den sista terminen som student typ ever!
Den här vintern, (2011 haha!) vilar jag på min första betalda semester NÅGONISIN. Samt tänker en hel massa på terminen som komma skall. Jag lärde mig massor om mig själv och små elever i mellantonåren och jag ska föröskla ta mig med mig några av de lärdomarna. Möjligen vågar jag prova mig fram ännu mer under den här terminen.
 (Engelskan flyter ju på bra, en elev sa att hon lärt sig mer den här terminen än hon gjort förut - och då hade hon sin nogranna mentor. Även om hon bara fjäskade tar jag med mig det! dessutom vågar jag så mycket mer i engelskan, kanske för att jag inte har så mycket stöd där? Fast svenskan är roligare, konstigt det där...)

---

Mycket tankar i knasigt inlägg. Det är därför jag har bloggen, tror jag. Det är alltid skönt att veta att den finns där, som en egen personlig coach där ute i cyberrymden.

För övrigt är jag och min käre C något sockerberoende efter julen. Haha vilken surpirse, liksom.

Lurar på att köra den där där 30 (31?) ämnen som cirkulerade omkring i bloggvärlden i slutet av förra året... Verkar som en bra skriva-av-sig-lista.
Men tills dess, må bäst!