Fröken Wallenlöv

Varför kan inte alla föräldrar se sina barns starka sidor och våga tro på dem? Varför kan inte alla föräldrar uttrycka att de alltid är stolta, istället för att skriva brev?

Jag, i mitt obloggiga tillstånd, insåg att jag fått en utmaning av fina Cia, en matutmaning. Det passar faktiskt jättebra, med tanke på att jag är supersämst på att äta nuförtiden...
I alla fall! Här är den däringa utmaningen:

MATUTMANINGEN
Vilka tre maträtter lagar du oftast?
1. Mackor
2. Popcorn
3. Pasta och pesto.

Eller ja, seriöst då.
1. Spaghetti och köttfärssås
2.Kött och potatis och rotfrukter (rotgrönsaker?) i ugn´
3. Mat som går fort men helst inte kommer direkt från en liten låda som kommer från frysen på ICA. Typ rostat bröd alltså.

Jag äter helst inte egengjort mat i skolan eftersom man då blir fast i lärarrummet en aning för länge, ofta med personer man kanske inte har så mycket att säga egentligen. Heja.

Det känns som om jag lever i en bubbla. En bubbla där ingeting kan nå mig, varken sms, bloggar, facebook eller någon del av the social network. Den här bubblan kommer att räcka ett tag, kanske till höstlovet, kanske ända till jul.
Jag vet inte vad som håller mig uppe över ytan. Kanske är det fina elever, finare kollegor eller kanske är det bara Chewbies lycka när han kommer hemskuttandes efter en hel dag på husses kontor.
Snart är det jul. Ännu mer snart är det Manchester. Men missförstå mig rätt, jag älskar mitt jobb och fattar inte alls varför någon alls skulle vilja ha något annat jobb.

Happyness is it.

Jag har som sagt (?) börjat årets lyssning av Harry Potter, och är inne på bok fyra. Jag återförälskar mig i alla karaktärer igen och förundras över alla de lager jag tycker de har. Alla biroller är inte helt utforskade, tack gode gud på många sätt, men detta löser ju fanfiction.net (ca 478449 träffar på just HP) helt utomordentligt. Jag är mest kär i mr Weasly just nu, mycket beroende på hans stora samling stickkontakter och batterier.

Imorgon är det jobb igen, faktiskt mycket härlig, på alla sätt och vis.

Jag gillar mitt jobb, jättemycket, men det går aldrig att ljuga där, på mitt jobb. Alltid ser de igenom mig, alltid läser de mig som en öppen bok. Man måste ge och ge och ge för att ha en chans att få något tillbaka.
Jag hoppas att det hjälper dem att växa.

Helger är bland det finaste som finns när man hat en massa att göra, hösten är sådär brandgul och hunden gosig. Typ. Men det gör inget att de går fort, åh så fort, för måndagar är inte så farliga. Jag har (änsålänge) världens bästa jobb, så det är okej att klockan snart är läggdags såhär en söndag efter en snabb men fin helg.

För övrigt var Chelsea med i en biroll i ett Two and a half men-avsnitt just, det där när Charlie ber om ursäkt till alla sina ragg. Sånt gillar jag, när karaktärer går igen en smula.

Jag är inne i Harry Potter-lyssning igen. Jag hoppas att jag lyssnar klart på sista boken någon gång i mellandagarna, det vore fint. Tänk att det snart är två år sedan jag började åka till fina fula Wolverhampton. Men vänta, två år? Stämmer det? Tydligen.

Nästa år gifter sig vår fina fina Andy med sin Autumn Rainwater, vi har redan bjudit in oss på ett av bröllopen såklart. Jag längtar råmycket, och hoppas i mitt high school/collegefilmshjärta att jag fångar buketten. Såklart.