Sommarlov

Imorgon går eleverna på sommarlov, äntligen! Det har varit ett fantastiskt år, på väldigt olika sätt. Jag har lärt känns fantastiska kollegor ännu bättre och lärt mig fantastiskt mycket om läraryrket, men det har också varit fantastiskt slitsamt och överjävligt då och då. De tre (säg att det inte är fem?!) första åren ska ju vara värst, så då har jag bara ett hundår kvar... Förra året skrev jag ner saker att tänka på i kalenderna, det täckte någon dag, men nu efter detta år skulle jag kunna fylla en månad.
Jag vet inte om jobbet verkligen är för mig. Kanske om jag får växa in i det och lära mig.

På fredag gasar vi i alla fall ner till Ullared, och HEJ vad jag längtar! Förstår inte att det inte är fredag redan nu.

Reminder

Måste komma ihåg att åtminstone försöka göra livet lite lättare för alla förvirrade tonåringar. Försöka få dem att tycka att det inte suger allt för mycket, lite är oundvikligt, men inte allt för mycket. Får inte glömma det.

Irriterad

Jag blir så irriterad på folk som är lärare som har barn i skolan men ändå inte förstår hur det är att vara just lärare för de ungarna. Eller lärare överhuvudtaget. Jag har ett föräldrapar som ännu inte bokat tid för utvecklingssamtal, och mamman är just lärare. Vad är det om? Vill hon försvåra för mig ännu mer?

Vi i arbetslaget kommer att få ett gäng nya metorselever var, eftersom deras mentor varit sjukskriven sen i höstas och de därför saknar mentor. Fine, de behöver en mentor, men jag stör mig på att våra chefer inte tagit tag i saken. Jag irriterar mig på att jag inte vet hur det är att vara rektor och därför hoppas på för mycket av dem.

Jag irriterar mig på mig själv. Är det här allt? Livet lunkar på, jag är nöjd, men ändå inte. Blir det inte mer än såhär? kommer jag på mig själv med att tänka. Det är 2012 och det tycks vara nu allt händer, ändå är jag inte nöjd. Fast det är klart, det är i mars-april allt börjar hända, så kanske inte så konstigt att allt är lugnt nu och jag därför är missnöjd.

Bäst att jobba bort irritationen.

Jullov snart?

Om en vecka är det alltså jullov. Eller ja, en vecka och ungefär två tiimmar. Då slutar eleverna, och någon timme senare får vi lärare åka hem. Många kommer att ta med sig massa pärmar, böcker och papper hem, och några kommer säkert åka in till skolan under jullovet för att försöka få någon ordning. För ordning, det har det varit minst sagt dåligt med denna termin. Det har inte varit ordning på vare sig organisationen eller i mitt huvud.

Och nu är jag trött, så trött. Jag orkar ingeting idag. Ännu ett mail från en förälder sent igår kväll (som jag alltså såg imorse eftersom jag trots allt intenjobbar dynget runt) har gjort mig ganska nere, orkeslös och totalt viljelös. Jag tvivlar på mig själv, mitt yrkesval och hela skolan. Hur ska jag kunna specialundervisa 23 totalt olika elever i samma klass? Hur ska jag hinna med dem alla på 40 minuter, tre gånger i veckan? Jag förstår inte. Detta är mitt andra år och jag drömmer redan om pensionen. Jag önskar att jag var rnt 60, gammal, vis och nära pensionering. Hur nyttigt är det?

Och när ska man egentligen hinna julpeppa?

Är det något som är bra nu? Ja, att det bara är en vecka och två timmar kvar tills jullovet börjar.


Jävla yrke

Det är så roligt att höra ALLA människors åsikt om skolan jämt och ständigt. ALLA vet ju bäst eftersom ALLA ju gått i skolan, så ALLA vet ju preciiiis hur det är i skolan, hur det är att vara lärare och hur man borde göra.
UnderbaraClara är oftast trevlig, men det där inlägget blev jag bara sur på. Kul att hon verkar mena att alla lärare är tirsta typer som mest förstör. Nån av hennes kommenterare påpekar att alla lärare bara blundar för allt svårt, trycker ner ungar och så vidare och så vidare.

Låt mig säga detta, till UnderbaraClara och alla som håller med henne:
Det är inte så jävla lätt. Vi FÖRSÖKER men tyvärr är vi bara människor. Vi får dessutom otroligt dåligt betalt med tanke på allt det arbete vi lägger ner. (Två poliser var i skolan och visade upp sig idag och de påstodd att de tjänar mindre än oss lärare, men när jag jämförde med stronge herr R nån gång har jag för mig att han faktiskt tjänade mer. Och vi kan också bli knivhuggna i tjänsten, i fredags senast hade vi en elev som fick ett utbrott och hotade med att ta med diverse vapen till skolan och döda lite alla möjliga...)
Vi bryr oss om ALLA elever, speciellt de som inte har det så lätt. De som har dyslexi, ADHD, ADD, koncentrationssvårigheter, inlärningssvårigheter, de som är utsatta för mobbing, de som utsätter andra för mobbing, de som inte äter, de som äter för mycket, de som är för tysta, de som pratar för mycket, de som inte har några kompisar, de som inte kan svenska så bra än men så gärna vill, de som inte bryr sig, de som bryr sig för mycket och nästan jobbar ihjäl sig och de som mest flyter. Vi kämpar konstant med att försöka nå alla, att möta alla där just de befinner sig och få dem att utvecklas så mycket som möjligt. Men vi klarar det inte alltid. Vi hinner inte eftersom vi ska ha så mycket givande lektioner som möjligt samtidigt som vi ska administerar allt (dvs ha utvecklingssamtalt, skriva åtgärdsprogram ((även til eleverna som skiter i allt)), skriva IUPer, sätta oss in i nya kursplaner på kvällstid, fixa resurs åt de elever som behöver extra stöd, ha läxhjälp åt de som inte får någon hjälp hemma samt ha kontakt med alla föräldrar som tycker att skolan ska fixa ALLT, som tycker att ALLT är skolans ansvar - från att få eleverna äta till att se till att de får MVG/A på alla prov...

Så ursäkta så JÄVLA mycket om det ibland blir fel. Jag förstår att fröken i UnderbaraClaras inlägg Jävla fröken (orkar inte ens länka, googla själva) gjorde fel, men hon menade det nog inte, hon ångrade det säkert sekunden efter, och kanske peppade hon faktiskt eleven nästa lektion - fast eleven i fråga nu glömt det.

Ni anar inte så många kvällar jag gråtit det senaste året för att jag tycker att jag gjort fel.
Är jag en bra lärare då? Antagligen inte, jag har NADA fantasi. Jag skriver inte noveller, jag har ingen välbesökt blogg, jag målar inte, jag pysslar inte. MEN. Jag älskar ungdomar och jag älskar att peppa dem, stötta dem, hjälpa dem och få dem att flyga - trots att de mest vill sluta tidigare, önskar att jag vore sjuk eller att jag bara ska lämna dem ifred.

Jag älskar mitt jobb, och ni som inte pluggat tre fyra fem år och nu jobbat en stud som LÄRARE har INGEN JÄVLA ANING om hur det är. Men kom gärna och hälsa på när ni får barn vetja så får ni se hur det är.

Kapitel 43, i vilken vår hjälte är en sann hjältinna och därmed klarar livhanken

OBS. Inget i rubriken är sant, men jag ska föröska att faktiskt använda bloggen hädanefter.

Eleverna är snälla och sådär kärvänliga som bara tonårsbarn kan vara. Några kom in under ett lektionsslut och började dilla om att jag verkar stressad och möjligen skriver slarvigt. Jag gillar så när de pratar med mig utanför lektionstid.
En annan knasboll sa att hans klass minsann saknar mig, med rösten drypande av...ja, vadå? Han fick en kommentar av killen i den där klassen som klagar högljuddast över min handstil och gav honom ett rejält kok stryk. Jag tror inte den klassen saknar mig, men jag sa att jag visst saknar dem en hel massa - för det gör jag! Det var en av de klasser jag kämpade mest med, och inte vet jag om det lönade sig någe, men jag blev varm i hjärtat av dem mot slutet.
Fina fina åttor!

Inte för att det spelar någon roll, men jag vill gärna skriva här oftare. Jag tror det behövs.




Vad fan hände?
(Ja, det vet väl alla, Charlie
had to go och de tog in en annan snygging/badboy ((??)), men vi får väl se...)

Bra dag

Jag har haft en bra dag. Jobbet var peppande, nästan inte alls energislukande och jobbigt. Kanske arbetar jag för lite, men det verkar ju gå runt. Kanske har jag bara begåvats med väldigt lättskötta grupper. Tack för den i så fall!

Jag skulle vilja lägga upp någon slags bild, men jag har ingen bra som symboliserar livet just nu.
Men ja, jag är i balans, det är ganska skönt.

Bäst just nu: Svenska Hollywoodfruar. Nej, bara skoja! Love Bites, timmen innan på samma kanal.
Sämst just nu: Den där Halv åtta-rip offen på femman. Hua.
Skönast: Allt som inte är jeans. Tyvärr.
Oskönast: Att gå upp halv sex på morgonen för att promenar med lille C och sedan lämna honom hos hundvakten.
Smartast: Att jogga. (bra för både kropp OCH hjärna!)
Osmartast: Att inte förbereda allt, typ matlåda, kvällen innan.

Och för att inte kvala in som osmartast ska jag alltså kila iväg och laga matlåda nu. Tjo!

Tillbaka

Så, de är tillbaka nu.
De är fler än de var i våras, kanske är det för att det är så många namn att hålla reda på. Just mängden gör mig trött, jättetrött faktiskt. De två första dagarna var roliga, men kvällarna var ganska trötta...
Jag jobbar bara 80% det här året, det betyder att jag är ledig idag, och OMG vad det behövdes! Igår var jag killertrött, men släpade mig ut på en joggingrunda (bra flås, trötta ben) istället för att planera. Så planerat har jag gjort nu, eller försökt. Jag är inte så bra på att planera lektioner, tyvärr, jag är bättre på att vara på plats i klassrummet (inbillar jag mig i alla fall).

Årets klassuppsättning (haha):
Tre sjuor i svenska. (En supergullig, en större snackigare och en har jag knappt träffat än.)
En åtta i engelska. (Killklass, tävlingsinriktad som få, verkar jätterolig.)
En nia i engelska. (De har jag inte träffat än, men imorgon så!)
Förstärkt språk i nian. (Hua. Varje lärares mardröm. Ett gäng indivder som är där av helt olika anledningar. Jag fick eleverna från det som kan vara skolans...mest intressanta klass ((14 elever har FSV, det säger en del), men jag hoppas och tror NATURLIGTVIS att det ska gå bra.)

Mikrofonlåt

Jag orkar inte avsluta veckan på ett vettigt sätt - med skribordsstädning alltså - så jag ska nog bara blogga runt istället.

För övrigt har jag sjunigt på Mikrofonkåt hela dagen, den var nämligen på i bilen på väg hit. Bästa morgonen på länge; det började med Take That's The Flood i första rondellen, sen kom bästa finaste Petra Mede (ja hon är störig och mycket - men det är ALLA manliga komiker också och där är det ingen som klagar!), en av mina (post)feministförebilder, och ovanpå det Septembers (för det är det nu) Mikrofonlåt/kåt. Jag var helt enkelt superpepp på fredagens jobb, och nu är det snart slut - jag har en liten del pepp kvar. Som tur är.

Älskade fina högstadielever där ute - vad knäppa ni är!

Downhill

Idag är en nere-och-värdelös-dag.
Det är inte bra.
Kanske borde jag ta mig ut från rummet, åka hem, lägga mig på soffan och sova en sväng.
Jag har i alla fall stannat så länge jag måste, alltid något.

Ge mig min glädje och energi tillbaka tack.

Back for good

Äntligen fredag, på riktigt alltså. Det har varit en jobbig, rolig, tuff, spännande, intressant och irriterad vecka. Precis som vanligt, jag älskar faktiskt mitt jobb. Skolan är inte den bästa, den är gammal&sliten, underbemannad - ibland hinner vi inte alls med eleverna, men jag älskar den av hela mitt hjärta ändå, så är det bara.
Eleverna var lite segstartadesådär efter tjockjulen, men sen kom de igång mer än mig, och det är väl...bra? Jag uppskattar att alla är ganska drivna och gärna jobbar hela tiden. (Nåväl, de som är någorlunda motiverade, resten sitter ju mest men så är det väl, antar jag.)
Julen var, såklart, så himla underbart fantatsisk, men det är ändå skönt att vara tillbaka. Back for good, som faktiskt är världens bästa låt, i alla fall topp 10.



Jag gillar nyare låtar oxå, men ibland behöver man en släng av the 90s.

Juleljus

Idag har jag bara längtat till att dagen skulle ta slut. "Så, nu har jag klarat av första lektionen, nu är dagen snart slut!" tänkte jag imorse. Sorgligt. Som tur var höll de sig lugna, mina kids, mycket lugna! Och han jag var lite osams med i fredags var som vanligt idag. Tur att han är som han är! Missöfrstå mig rätt nu, jag gillar dem så ofantligt mycket, men just nu vill jag bara bara bara ha jullov.



Varför finns det inga gamla fina julkalenderavsnitt på youtube? Där finns ju allt annat?
Jag trodde att jag skulle jobba ett tag ikväll, men det blev inte så länge, dock kom jag på vad jag vil latt ungarna ska träna på imorgon, och det är ju alltid något.
För övrigt har jag två prov och en uppsatsskriving imorgon. En lektion är en pratövning + apostrophe-övningen jag hittade ikväll, och den allra sista går med största sannolikhet bort pga Luciaövning. Schysst onsdag!

Hjärtat svämmar ibland över, till exempel när herr C gör något halvspexigt och är sådär glad som bara han är, när lilla rara V ler med både munne  och ögonen när man säger något roligt, och när store Vivip delar ut hej då-pussar och kramar. Det är kärlek det!

Decembernatt (part 2)

Så.
Jag har inte skrivit på flera veckor. Jag har inte heller känt behovet, sorgligt nog.
Jag har inte läst bloggar regelbundet på flera veckor. Inte känt behovet.

Jag läser texter, kommenterar, dagligen. Jag pratar och integrerar på dagtid nuförtiden, något jag inte gjorde under åren jag pluggade.

Idag fick en grupp kids översätta engelska julord och uttryck, något som kickade igång i alla fall en av dem. Och jag säger som honom "nu började jag längta till julen!". (Sedan följde en hel lite historia om hur det är att vakna på julafton.)
Alla är helt uttröttade, ingen verkar ha så mycket energi kvar, alla vill bara sätta sig ner med en hel tillbringare glögg och dåsa bort till januari eller kanske februari. Men två veckor går fort, kanske lite fortare än det egentligen borde göra, med alla prov och inlämningar som ska hinnas med.

Peace on earth.

Byte av grupp?

Vilka andra jobb kan en lärarutbildning tänkas ge?

Ja, det är en sån dag idag.

Låtsasliv

Det känns som om jag lever i en bubbla. En bubbla där ingeting kan nå mig, varken sms, bloggar, facebook eller någon del av the social network. Den här bubblan kommer att räcka ett tag, kanske till höstlovet, kanske ända till jul.
Jag vet inte vad som håller mig uppe över ytan. Kanske är det fina elever, finare kollegor eller kanske är det bara Chewbies lycka när han kommer hemskuttandes efter en hel dag på husses kontor.
Snart är det jul. Ännu mer snart är det Manchester. Men missförstå mig rätt, jag älskar mitt jobb och fattar inte alls varför någon alls skulle vilja ha något annat jobb.

Happyness is it.

Jobb

Jag gillar mitt jobb, jättemycket, men det går aldrig att ljuga där, på mitt jobb. Alltid ser de igenom mig, alltid läser de mig som en öppen bok. Man måste ge och ge och ge för att ha en chans att få något tillbaka.
Jag hoppas att det hjälper dem att växa.

Hur står det till?

Frågan "hur går det?" får mig att nästan börja gråta. Med rätt person blir det faktiskt en tårattack, något personen (hon! hon som är fantastisk!) tycker är helt okej. Och Gud vet att det behövs.

Vissa dagar är allt toppenokej. Andra percis tvärtemot. Det är verkligen världens mest varierande yrke.

Imorgon ska jag allt ha min I LOVE LONDON tröja.
Och kanske på en och annan engelsklektion framöver, något måste göras...

Nervositetsattacker och andra stressrelaterade problem

Snart har en vecka på nya jobbet gått, och det har faktiskt varit en av de längsta i mitt liv. Nog för att dagarna går fort på sätt och vis, men de är så späckade med nya intryck, knasig information och miljoners funderingar att jag snart spricker en smula.
Jag vill så mycket, har så många idéer, men nu när jag väl är där, framme vid målet, finns inte orken att pröva på precis ALLT. Istället älskar jag mina rutinerade kollegor med deras tjocka tjocka pärmar och tar tacksamt emot en termins grovplanering.

Det är kul, men inte som jag trodde det skulle vara. Jag är sjukt nervös, precis som jag visste jag skulle vara, men jag är nervös över saker jag inte alls trodde jag skulle fundera så värst mycket över. Allt är faktiskt lite uppochner.

Men nog om det, nu: tillbaka till LPP*-skrivande.

*Lokal pedagogisk planering, för oinsatta.

Second day

Livet i skolvärlden (på RIKTIGT) går sakta men säkert framåt. Idag har jag insupit äldre kollegors (nåja, det var mest en som var intresserad av att dela med sig...) kunskap. (Med andra ord, vi har grovplanerat svenskan för sjuan och åttan.)
Jag är trött, och längtar nästan tills det kör igång. Jag är ju in it for the students, inte for the planning.

Tills hjärnan ställer in sig på bloggar:


This is a lighthouse mate. It's your call. (Thanks to fröken Boll-Bergman!)

RSS 2.0