Fröken Wallenlöv

Naturnamn förföljer mig i mitt boende. Tallstigen, Tallbacksvägen och Tranbärsvägen är mina mer långvariga boenden, om vi utgår att vi kommer bo på Tranbärsvägen ett tag. Jag gjorde gästspel på Kyrkvärdsvägen och Linnéplan, men det var som sagt bara tillfälligheter. Jag håller mig mer träiga namn så att säga.

Egentligen hade jag inget viktigt på hjärtat, jag flummar, precis så som det ska vara på fredagar. Fröken T, expert på kluriga etikfrågor, kommer nog hjälpa mig att nå nya höjder av fredagsfniss den här terminen. Jag kan ha fel, men fortsätter det i den här stilen kommer vi aldrig behöva äta magic mushrooms för att bli flummiga.

Jag saknar de piller som reglerar min hormonnivå, som gör att det visst svänger lite, men ändå håller mig och mina stockar i ordning. Ringen var inte alls vad min kropp gillar, tydligen, eftersom dne straffar mig med vad jag tror kan vara en lindrig form av PMS.

Men mina tankar kan ingen kontrollera. På årets dåligaste föreläsning fortsatte jag att minnas människor som betytt mycket men sedan förlorats, tappats bort. Det var finare än att lyssna på "blablabla....nimåstelyssna...elever...blablabla". Herr J, och varför han kom upp i drömmen, känns utredd, tack vare min närmare bekantskap med herr Freud. (Ja du Toffs, man ska inte lyssna på allt han sa, men han hade en del poänger! Mina drömamr berättar mycket om mitt undermedvetna eller omedevetna eller vilket medvetande som helst, och det tackar jag Freud för att jag vet, även om en cigarr ibland bara är en cigarr.) Men det finns som sagt andra, människor som påverkat mig så men som jag inte har någon kontakt med idag. Kanske spelar inte heller det någon roll, jag vet ju att jag alltid bär dem (och deras historier) med mig.

Over and out.

Ofta känns det som att jag bara väntar på att få visa mitt rätta jag, vilket det nu är. Det är som om ingen vet vem jag är, ingen bryr sig, och jag vet att jag skulle kunna visa dem, om jag bara ville.
Fast samtidigt vet jag att jag inte är så osynlig som jag ibland tror att jag är, jag visar mig visst. Kanske inte fullt ut, men vem gör egentligen det? Alla har vi masker, alla lägegr ut villospår, och sitt riktiga jag visar man bara upp för ett fåtal utvalda.
Jag visade inte upp Scar idag, jag döljde honom under en halvtrist MQ-kofta. Men spelar dert någon roll? Han är där, och jag är där under ytan, om man bara orkar skrapa.
(Tack till fröken Toffs som skrapade på en gång! Det blir mycket tjat om henne nu, men det är ju bara för att jag tänker på henne typ jämt haha.)

För övrigt var det mycket tjat om "jag har varit där och gjort det" idag. Jag antar att det är en del av identitetsuppvisandet helt enkelt. Jag fällde en kommentar om att jag faktiskt bott i England och borde ha koll, men fick bara som svar att hon hade sett en dokumentär om det. Jag höll på att fråga om den gick på Fyran, men avstod. Jag vill inte verka besserwissrig, för det är sannerligen det värsta jag vet.

Tack gode gud att jag redan känner folk på kursen, jag har inget behov av att hävda mig den här terminen.

Det är inte lika hetskallt nu, så min hjärna har börjat fungera lite bättre i alla fall, även om 15 minusgrader är i friskaste laget för mig. Fast det kanske inte är kylan som gör att min tankeverksamhet ligger på minussidan, det är nog mer den här förbaskade januaribörjan som är problemet. För vi är mittemellan två kurser, och det gör mig sinnesslö big time! Uppsatsen ska in imorgon, därför har jag tittat lite på den den här veckan, men snart är det slut med det också. Vårterminens kurs börjar tydligen vecka tre, så nästa vecka ska jag mest föröska förbereda mig, men det är ju inte jobbigt, bara lite...pilligt, kanske.

Jag har i alla fall paus. Det är rätt fint&skönt, men jag blir slö, som sagt.
Vi har i alla fall försökt roa oss; på trettondagsafton var vi på bio, för första gången på länge. Vi såg Avatar, och OJ vad bra den var! En perfekt Helenafilm. Jag älskar andra världar, om de är som Harry Potter-världen, Sagan om Ringen-världen eller för den delen The Golden Compas-världen, och Avatar hade en sån värld, det är fint. Fröken syster Jojo sa att hon lätt skulle kunna se den igen, och jag håller med! Medan jag såg filmen satt jag och längtade efter att den ska komma på DVD. Det bästa med den är att amerikanarna har blivit ganska bra på att kritisera sig själva, även om det fortfarande är en vit jänkare som räddar världen. Amerikanska förtag(are), amerikanska soldater och deras befäl utmålas i Avatar som elaka idoter, och sådant är alltid trevligt, för det stämmer ju överens med min uppfattning av världen.
Nästa bio blir Sherlock Holmes, sedan längtar jag till de två sista Harry Potter-filmerna. Mmmm...