Fröken Wallenlöv

Men varför varför varför är jag så insnöad på Afrika?? Jag fattar det inte... Mest intresserad är jag alltså av östkusten, av någon anledning. Jag känner att det inte passar sig, jag är vit och längtar till kontinenten som dragit till sig vita kolonisatörer i århundranden (och fortfarande gör det, fast på helt andra sätt än förr naturligtvis). Jag tillhör den delen av världens befolkning som traditionellt sett kommit dit och tagit, utan att se några fel i det. Men så vill ju inte jag dit! Jag vill dit som om jag hör hemma, som om att det är naturligt och rätt. Något som känns omöjligt.
Men ändå inte. Jag vet att det är ett (flera?!) besök bara, det är inte mitt, det är deras, allas. (Tankarna snurrar bara jag tänker på det.)

Ändå.
Jag vill dit.
Herr C och jag har börjat planera, i tankarna.
Vi har tänkt ihop ett sparkonto, ett Afrikakonto?
Ett äventyrskonto?
Ett drömkonto.

Varför?

Ibland gillar jag Christian&jag väldigt mycket. Vi är rätt bra ihop, allt som oftast.
Och vi har prövat på vår...relation på de flesta sätt. Vi har bott isär, vi har flyttat ihop fort, vi har rest massa tillsammans, både med familjer och vänner och ensamma, vi har bott ifrån varandra några månader (utan större problem!), vi har skaffat hund ihop och nu sist köpt hus ihop. We're in it for the long run, eller något i den stilen.

Och vi hittar fortfarande på roliga saker ihop. Ibland hittar han på och jag genomför, ibland hittar jag på och han genomför. Vi gör det tillsammans, helt enkelt.

Jag är besatt av Guldet blev till sand. Rysningar och gråtattacker, och mycket, mycket längtan.
Jag vill också ut, iväg, bort.
Men jag vet inte vart...

Tänk vad enkelt det kan vara att bli glad.
Hela dagen har jag varit lite småsur och arg. Och inte alls peppad på någgonting, allra minst socialiserande. Och så kommer två av mina allra finaste pärlor hit och bara är, och så är livet helt plötsligt fint igen. De kom, fikade, snackade lite skit, blev trötta, fnissade och gave mig världens senaste present, och somnade nästan. Och gjorde min kväll, min dag, kanske min vecka?


Jag, mina röda kinder, min fina rosettröja och mitt Helenahalsband. Sweet!

Okej, jag är officellt helt jättesupertrött. Jag orkar ingenting. Jag orkar inte ändra i uppsatsen, jag orkar inte åka till skolan och rapportera in betygen, och jag orkar inte tokstäda huset, även om det behövs.
Jag vill mest göra som hunden, gå och lägga mig på golvet och sova. Länge.
Den däringa sommaren, den får nog vänta.

(Men jag orkar måla det sista i köket, tillsammans med Vänner. Men det är faktiskt verkligen allt jag orkar.)

Jag höll nyss på att skriva på facebook (eller var det twitter) att det snart snart är dags för mitt sista sommarlov någonsin. Men det stämmer ju inte! Det räknas det väl inte som sommarlov om man inte börjar skolan igen i höst? Och dessutom har jag ju faktiskt utbildat mig till en som alltid får sommarlov, på något sätt. (Jag tror att lärare kallar det just det, sommarlov, och inte semester.)

Sa jag att jag och mr Samhällskunskap satte betyg på uppgiften eleverna jobbat med under min lilla tid på skolan igår? I alla fall så gick det bra, vi var eninga om allt! (Även om jag tyckte att han var aningens snäll...)

Snart: Ventileringsseminarie.
Känsla: Nervös och illamående, som vanligt.
Tanke: Dagens lunch blir nog en ostmacka. Känns lagom, med tanke på dagens känsla.

Just nu känns det ganska mycket som att livet bara springer iväg, långt bort från mig. Jag är för långsam och hinner inte alls ikapp, orkar inte heller anstränga mig för att göra det.
Jag har ingen koll på vart sköna maj tog vägen. Vad gjorde jag? Pratade jag med någon? Hände nåt kul?
Jag såg inte SATC-filmen. Jag tränade inte ikapp allt jag missade i april. Jag började inte springa regelbundet. Jag fixade inte klart hela köket.
Jag vikarierade. Jag skrev uppsats. Jag städade nog en hel massa. Jag lät Chewbie springa på baksidan medan jag fixade (pluggade/jobbade/städade) på altanen. Jag planterade två rosbuskar. Jag försökte rensa landet.
Kanske var maj fin ändå? Utan att jag märkte det, där i min dvala.

Ibland drömmer jag för mycket och missar att livet är ganska trevligt ändå, precis just så som det är.

(Gud vad jag älskar språk!)

Jag är inte mitt roligaste jag just nu. Det är tydligen ingen som skriver C-uppsats. Dock har ju jag tränat, på engelska till och med, så om det inte vore för vikarierandet så vore det lugna bananer här. Dock tar det där finfina lilla extraknäcket det mesta av min energi och skiter fullständigt i att det inte blir någon energi över efter det att jag pillat klart med högskoletjaffs. Så nån energi att träna, äta, vara social och fixa klart köket finns inte. Jag lever på mackor och hoppas att det går.
Jag är så trött att jag inte vet vad jag heter, som Abbe skulle ha sagt.

Nog om detta.
Back to uppsatsläsning.

Näe förresten, nu ska jag hänga tvätt sedan gå ut med min finaste kompis just nu - hunden såklart!