Att sakna ett år
Jag kommer att sakna det här året så himla mycket, även om jag gråtit och somnat en hel mängd kvällar, av ren och skär utmattning alltså. Det här läsåret (som vi kanske petnoga ska kalla det) har varit toppen. Jag tror att det mest beror på alla fina fantastiska kollegor jag har haft. På den där stora stora skolan jobbar så många fina människor, både på avdelningarna för yngre ungar och på avdelningen för tonåringarna. Det är som om jag fått en helt sprillans ny jättefamilj, en jag träffar varje dag. Hur ska jag klara mig utan Grottan?
Jag ska på två, eventuellt tre, intervjuer snart. En utanför Borlänge och en i Falun. En på en pytteliten (nåja) grundskola och en på en liten gymnasieskola. Jag skulle nog lätt gnaga av mig mina vänstra arm för att få vara kvar på min allra första skola, men förhoppningsvis blir det bra i fortsättningen också.
I torsdags hade vi friluftsdag. Vi gick en mil med 45 ganska väluppfstrade elever. Jag och favvo-SO-läraren gick typ sist och vaktade segisarna. Vi pratade bröllop, resor, jobb och en massa annat medan vi nästan vaktade barnen. Jag hade som tur var lite mer koll än henne, men det var nära att vi helt sonika glömde en skock eller två elever.
Jag upptäckte under bröllopsutfrågningen att vi har det stora hela klart, nu gäller det bara att fixa allt i praktiken också. Kyrka till exempel. Vart sjutton ska vi gänga oss? Vi vet inte. Jag bryr mig inte heller, men ska jag gifta mig i kyrkan vill jag helst att det är en liten en som ligger typ på landet, såklart. Jag är med bonddotterdotter än jag kanske ibland tror.
Idag väntar jag ut regnet för en joggingtur, inte mycket annat. Jag borde även jobba och städa i alla papper (har börjat!) så att jag hittar den där blompresentkortet jag fick när jag fyllde 100, typ.
Jag ska på två, eventuellt tre, intervjuer snart. En utanför Borlänge och en i Falun. En på en pytteliten (nåja) grundskola och en på en liten gymnasieskola. Jag skulle nog lätt gnaga av mig mina vänstra arm för att få vara kvar på min allra första skola, men förhoppningsvis blir det bra i fortsättningen också.
I torsdags hade vi friluftsdag. Vi gick en mil med 45 ganska väluppfstrade elever. Jag och favvo-SO-läraren gick typ sist och vaktade segisarna. Vi pratade bröllop, resor, jobb och en massa annat medan vi nästan vaktade barnen. Jag hade som tur var lite mer koll än henne, men det var nära att vi helt sonika glömde en skock eller två elever.
Jag upptäckte under bröllopsutfrågningen att vi har det stora hela klart, nu gäller det bara att fixa allt i praktiken också. Kyrka till exempel. Vart sjutton ska vi gänga oss? Vi vet inte. Jag bryr mig inte heller, men ska jag gifta mig i kyrkan vill jag helst att det är en liten en som ligger typ på landet, såklart. Jag är med bonddotterdotter än jag kanske ibland tror.
Idag väntar jag ut regnet för en joggingtur, inte mycket annat. Jag borde även jobba och städa i alla papper (har börjat!) så att jag hittar den där blompresentkortet jag fick när jag fyllde 100, typ.
Om sanningen ska fram
Jag ska inte länka till den där videon, den där låten som alla nynnar på. Men jag tycker om den, trots att jag inte brukar gilla sånt där. Kanske för att han faktiskt är ärlig, för att han faktiskt spelar spelet öppet.
Men om sanningen ska fram så känner jag att jag faktiskt kommer sakna de där eleverna på Min Första Skola, de där som jag ändå bondat med. Några insåg idag att de inte kommer ha mig nästa år, och lite upprörda blev de, även om jag inte på långa vägar är deras favoritlärare. Men man vänjer sig vid varandra, vet vad som förväntas. Om sanningen ska fram.
Och om sanningen ska fram så tycker jag så fruktansvärt mycket om alla mina elever. Jag tror jag drömt om varenda en bara för att de är ju alltid med mig. Jag behöver ingen tatuering för att komma ihåg dem alla, de finns där, för alltid i min hjärna (eller i hjärtat, om ni så önskar). Jag bondade lite extra med några tjejer idga då jag i studens ingivelse förflyttade mig tillbaka till högstadiet då vi konstant spanade på Transtensskolans killar. Det var roligt, såklart, men inte lika pinsamt som det var back in the days.
Nu: slutet av underbart knasiga Platiskturisterna (men inget program slår Total Blackout), fast jag egentligen borde plantera lavender.
Men om sanningen ska fram så känner jag att jag faktiskt kommer sakna de där eleverna på Min Första Skola, de där som jag ändå bondat med. Några insåg idag att de inte kommer ha mig nästa år, och lite upprörda blev de, även om jag inte på långa vägar är deras favoritlärare. Men man vänjer sig vid varandra, vet vad som förväntas. Om sanningen ska fram.
Och om sanningen ska fram så tycker jag så fruktansvärt mycket om alla mina elever. Jag tror jag drömt om varenda en bara för att de är ju alltid med mig. Jag behöver ingen tatuering för att komma ihåg dem alla, de finns där, för alltid i min hjärna (eller i hjärtat, om ni så önskar). Jag bondade lite extra med några tjejer idga då jag i studens ingivelse förflyttade mig tillbaka till högstadiet då vi konstant spanade på Transtensskolans killar. Det var roligt, såklart, men inte lika pinsamt som det var back in the days.
Nu: slutet av underbart knasiga Platiskturisterna (men inget program slår Total Blackout), fast jag egentligen borde plantera lavender.
Att inte alltid tycka om
Idag var en dålig dag för alla tonåriga flickor i en viss småstad någonstans i mitten av Sverige. De var sura, arga, försökte vara sarkastiska (hello, jag är uppvuxen på nittitalet, tiden då den ironiska generationen från Stockholm flyttade ut på landet) och allmänt elaka. Sådana dagar hatar jag att vara lärare, hatar att försöka bestämma över dem, göra dem glada och pigga på att lära sig nya saker. Sådana dagar är jag inte inspirerande, sådana dagar borde jag byta jobb och sätta mig i kassan på Willys eller något annat ställe där folk inte förväntar sig att man ska vara världens gladaste idéspruta.
Men sådana dagar finns det även tonårsflickor som till en början verkade griniga och ittillgängliga, men som de där dagarna visar sig vara de trevligaste (just vad vi lärare vill ha, TREVLIGA elever) flickorna som gått i ett par lite för slitna tygskor av valfritt märke. De flickorna som liksom vänder allt sammans en smula, genom att stanna kvar när alla gått för att fråga en sak och samtidigt berätta att lektionen inte var så tokig ändå.
Sådana här dagara vill man bara hem...och rätta nationella prov uppsatser... (Jag är inne på andra/tredje varvet nu.)
Ge mig sommar, ge mig Bob Dylan tillsammans med älskade fröken J, ge mig Fred&Kärlek.
Men sådana dagar finns det även tonårsflickor som till en början verkade griniga och ittillgängliga, men som de där dagarna visar sig vara de trevligaste (just vad vi lärare vill ha, TREVLIGA elever) flickorna som gått i ett par lite för slitna tygskor av valfritt märke. De flickorna som liksom vänder allt sammans en smula, genom att stanna kvar när alla gått för att fråga en sak och samtidigt berätta att lektionen inte var så tokig ändå.
Sådana här dagara vill man bara hem...och rätta nationella prov uppsatser... (Jag är inne på andra/tredje varvet nu.)
Ge mig sommar, ge mig Bob Dylan tillsammans med älskade fröken J, ge mig Fred&Kärlek.
