Kär igen

Äntligen kom den där kärleken som är så himla enkel, mysig och helt enkelt urgullig. Jag och nästan-brorsbarn Lilla V har äntligen bondat ordentligt. Jag älskar henne. Jag älskar henne nästan lika mycket som jag älskar the kid formerly known as Lille F, men nu är store Vivi.
Eller vad sjutton, jag älskar dem lika mycket!



Min inte-bästa-grupp är nu tillbaka på jobbet. Jobbigt, men snart blir det kanske kanske bättre, då de får göra mer "riktiga" uppgifter (aka skrivuppgifter). Allt är okej annars, på onsdag försvinner tre lektioner, så jag "slutar" typ halv tio. Yay.
På onsdag kommer herr C hem, äntligen! Äntligen får vi kanske fixa klart hallen! Heja!

Nu: Biggest Looser. Såklart.

I love

Jag försöker se en film och fundera ut ett något roligare projekt till engelskan samtidigt. Det går okej, men jag vet inte om rektorerna tänkte sig förtrendetiden så. (Det blir nog fiktiva resor på något sätt, både i åttan och nian.)

Helgen har mest bestått av målande och mer målande. Tak och trappa, det är det som blivit lite bättre den här helgen. Något var jag ju tvungen att göra i min ensamhet...

Ewan mcGregor är ALLDELES för snygg för Jim Carrey, i alla fall i den här filmen.

Hur snygg

Jag ägnar min ensamhemmahelg åt att renovera vidare en smula. Jag har målat tak till Mama Mia! och någon gång relativt snart borde jag börja slipa trappen. Detta betyder att jag ser för jävklig ut, i gamla trääningsbyxor, trsig tröja, otvättat hår och målarkladdiga händer. Jag ser inte alls ut som Patrica Dane på omsalget till Vårt Hem nr52 från 1943, men jag antar det får gå ändå. Det blir ju i alla fall snyggt hemma, även om jag ser ut som skräp.




5,8

Jag dör innombords, och kanske en smula utombords. Hur ska jag mörka det imorgon på första lektionen? Det går nog inte, och jag kommer inte kunna vara opartisk.
Ja, jag är mittengrön, lite åt alla håll. Jag är inte extrem åt något håll. Schyman säger att FI är SDs motpol, men då är jag det också, trots att jag inte är extremist åt något håll. Jag askyr detta puckade, lismande, felciterande och feltolkande parti. Faktiskt.

I natt finns ingen väg tillbaks, ingen alls.

Efter helgens bränder

Helgen har mest varit huvudvärk och lite saknad, lite ledsamhet och i största allmänhet konstiga känslor.
Vi har i alla fall enats en del (?) över framtida namn. Känns bra att vi är väldigt före vår tid, men det är ju en del av herr Cs personlighet, så jag är inte alls förvånad att det smittat av sig. I vilket fall som helt väljer vi att träna på två tonåriga kusiner, istället för de pyttesmå brorsbarnen. Kanske inte helt smart, men struliga kusiner är ju rätt roliga de också, trots att Vivip med lillsyrra såklart är favoriter.

Valvakan gör mig mörkrädd, jag vill inte bo i ett land där SD har ngåot att säga till om. Googla Fredrik Backman (bloggar på cafe.se) och läs vad han säger om SD och sånt om det råder några oklarheter kring min avsky mot de där pajasarna. Det känns helt absurt att de är på väg in i riksdagen, mycket mycket fel och absurt.

Vi började fixa hallen idag, vilket betyder att vi började förstöra den för att sedan bygga upp den idag. Min bästa favoritsysselsättning är att riva tapeter, mycket trevligt. Snart har vi en mer harmonisk (?) hall, med inslag av 70-talet orginal, som förhoppningsvis ger ett trevligare välkomnande.

Nu ska jag forstätta kolla på den gula rutan som visar hur många procent av svenska folket som röstat på min värsta mardröm, plus förbereda ännu en vecka med de där knasiga kidsen vi kallar elever.

Hur står det till?

Frågan "hur går det?" får mig att nästan börja gråta. Med rätt person blir det faktiskt en tårattack, något personen (hon! hon som är fantastisk!) tycker är helt okej. Och Gud vet att det behövs.

Vissa dagar är allt toppenokej. Andra percis tvärtemot. Det är verkligen världens mest varierande yrke.

Imorgon ska jag allt ha min I LOVE LONDON tröja.
Och kanske på en och annan engelsklektion framöver, något måste göras...

Vuxen...del 26

Jag är så vuxen, så vuxen att det nästan gör ont ibland.

Jag saknar inte att träna, men när han är borta saknar jag de promenader jag och Chewbacca tvingar oss ut på.
Jag saknar inte alla festnätter, jag gillar att rediga kalas då och då. (Bäst är fyrtioårskalas då man helt ofrivilligt får lyssna på älskade tonåringars problem.)
Jag saknar inte att bo på stan, nära alla fik och affärer, det är mycket finare att bo nära sopsorteringen.
Jag saknar inte ens lite vår gamla lägenhet, där man inte behövde bry sig om trädgården alls, jag gillar att se ut över vår numera rätt nedklippta tomt.
Jag saknar inte icke-ansvaret jag hade för några år sedan, jag saknar min finaste lillkille när han är på kollo hos mormor.

Antagligen är vi alla gjorda för att vara vuxna, även om det ibland känns väldigt, väldigt långt bort.


Hundra år sedan

Mittemellan

Det här var en...konstig helg. En sådär inatt-finns-ingen-väg-tillbaks-helg, såna som inte riktigt borde få finnas, i alla fall inte för två tonåriga flickor som inte riktigt har hunnit dit än. Men jag antar att det måste ske, som alltid, för att de där tonåriga flickorna ska bli kvinnor med det där eftersträvansvärda skinnet på näsan.

Jag försöker hitta på roliga övningar till veckans lektioner, dock utan alla böcker hemma, så det blir lite som det blir. Några timmars förtroendetid kommer jag i alla fall upp i. Jag har i alla fall en del lektioner klara för veckan, och hey, på onsdag är det faktiskt studiedag!

För övrigt hade jag min första dröm om en elev i natt. Jag fattade aldrig om han var min son eller min dotters (!) pojkvän i drömmen, det var i alla fall något i förälderväg. Jag antar att det kommer komma fler såna drömmar, med tanke på att jag i princip alltid drömmer jobb, i alla fall i peridoer.

Snart är älskade Jamie på tv, det är en ganska fin avslutning på helgen, helgen som började väldigt, väldigt nu-finns-ingen-väg-tillbaks i fredags vid kvart i två.

RSS 2.0