Ut?

Igår skrev jag ett inlägg som jag inte publicerade. Men det vill ut! Det är inget om mig, eller jo, visst är det väl ändå det, fast på ett speciellt sätt.
Var gör man av en nästan-historia om inte här? Här, där ingen är; där, där alla är. Eller?
Vi får se. Inläggt är döpt till 1 december, så vi får väl se.

Och lugnet sänker sig över Tallhöjden

Allt har gått bra idag.
Tentan gick bra.
Svensksnacket med herr Land gick bra. Han stryr som vanligt upp varje students spretiga idéer. Och som vanligt läser lärare mig som en öppen bok; "ska vi gå och kika på tentan? det kan vi göra, så kanske det känns bättre?". Jag som inte ens var orolig eller nervös. (Men gör jag lika bra på den brittiska delen blir det klart godkänt, kanske lite mer. Yey!)
Eftermiddagens plugg med bok och redovisningsövning gick finfint.
Vi hittade en present till helgens kalasande.
Gardiner är sydda, dock för långa, men vad gör det när det finns mirakelband? Tänk om det kunde användas till allt!
Nu ska bara boken läsas ut, sen sänker sig lugnet här, på riktigt. Men visst, lugnet är snart över, i helgen och nästa vecka väntas essay-frossa. Igen.
Vill du ses imorn och samla krafter ihop? Och kanske dela en kopp fniss?

A la Blondie

Lista som hos Blondinbella:

Tentan gjord!
Handledning gjord om typ en och en halvtimme!

Presentation imorn, sen är den kursen nästan över!
Sen är det bara sista essayn kvar, hej då jullov!

Så är mitt liv nu. Jag är lycklig: två kurser är klara, en är så gott som över oh jag firar med en hel drös jullåtar. I helgen blir det dessutom födelsedagskalas - kan det bli bättre?

Lyckan gick...

Nejdå, inte blev den totala lyckan långvarig! Jag har hunnit med hälften av det jag tänkte ikväll, och dessutom grusades mina sygardinerplaner rejält.
Jag har bara ett ord: bajs.
Värt inlägg, inte för er, men för mig. En blogg ska vara som en soptipp, som fröken A så vist sa.

Lyckan kommer, lyckan går...

Idag är jag lycklig. Glad. Tacksam. Lättad.
Kanske mest av allt lättad. För idag gick det bra! Även om klantjaget i mig kom fram och smartjaget i mig var tvungen att fika hos fröken T därför att klantjaget lämnat plånboken med busspengar hemma. Tack fröken T!
Ungarna var bra idag, och jag behöver inte plocka med stenar i en butik. Strong herr R satte ord på det och spädde på min lycka: "Jag är övertygad om att du passar som lärare! Och jag vill fan inte se dig plocka med stenar i nån presentbutik.." Det var fint sgat tycker jag! Jag spar det och lägger det närmast hjärtat. Tack stronge herr R!
Eftersom jag är såhär lycklig idag kan man ju undra hur det ska bli imorgon?

Man skulle kunna tro

Man skulle kunna tro att efter liten morgons nervös väntan, med nästan-kräks och en hel del grubblerier, är jag förberedd inför morgondagen.
Man skulle kunna tro att efter en halv helvetesdags slit är jag beredd inför det lite minder helvetet som väntar imorgon.
Man skulle kunna tro att med dagens erfarenheter är jag trygg i mig själv, i rollen och på golvet.
Men tji fick man! För jag är nervös, obreedd och otrygg. Tjenare. Tjenare kungen tillochmed.
Det enda som hjälper nu, tror jag, är tidig sänggång med lite extra Harry Potter. Det, och kanske, kanske en extra laddning huvudvärkstabletter nerpackade inför imorn, kan hjälp.
Annars ska jag nog starkt fundera på att byta jobb. Då ska jag göra något simplare, som att ta hand om stenar i en presentbutik, eller något likande.

Ingen dages video, ingen dagens lista, aboslut ingen dagens outfit då den är avkastade för längesen till förmån för mjukisar och myströja.

God natt.



Harry Potter and the Half-blood Prince trailer
(Den med mest Ron, såklart!)

Mörbultad

Har du någon gång blivit överkörd av ett tåg?
Har du någon gång vikarierat i en trea?
Det är nästan samma fråga det där, faktiskt. Det var en och en halv timme sedan jag vinkade hej då, en bussfärd och två telefonsamtal, men ändå känner jag mig helt galet förvirrad och trött. Det var nog en av de jobbigaste dagarna jag någonsin upplevt.
Hur sjutton ska jag klara ett helt liv?

Därför är min hjärna helt galet konstig och trött. Därför lägger jag ner alla vettiga tankar för idag.
Eller vad säger jag? Nu väntar essay, förberedelse för muntligt framförande, mera essay och make up för att jag ska bli överkörd av tåget imorgon igen...


Snott snott kommer aldrig mer igen...

I brist på egna bloggämnen stjäl jag friskt från blogg.ses startsida. För det får man göra.

1. Vad tycker du om att tex IKEA ställer fram julpyntet redan i oktober?
Äh, det är helt ok. I Edinburgh (för typ fem år sedan) julpyntade BH's i typ slutet av september/början oktorber. Och då menar jag inte att de plockade fram några futtiga julgranskulor, de SKYLTADE i fönstren. Det ni. Men så har de också världens bästa, antagligen, julavdelning. Kolla in min sjungande ren bara, den är "redan" en klassiker!

2. När brukar du köpa dina första julklappar?
I slutet av november, eller början på december. Jag har ju inte speciellt många att köpa till så det går rätt fort. Ibland räcker det att börja i mitten av december, men det brukar kännas lite jobbigt, skönt att ha mycket slötid idecember då man bara kan njuta utan måsten liksom.

3. Tror du att man kan förstöra julkänslan genom att börja med julstöket för tidigt?
NEJ. No chance alls faktiskt! Lyssna på jullåtar och ät din första pepparkaksdeg i september om du vill, man kan aaaaldrig få för mycket jul. Men det är klart, man bör vara rejält peppad om man gör det... Så kanske, för annars kanske man tröttnar, i alla fall om man börja lysna på Absolute Christman och hänga upp glitter i september som sagt.

4. När brukar du börja julpynta?
Första advent. Sen rullar det på, mer och mer för varje dag liksom.

5. Brukar du julbaka?
Oh ja! Mest pepparkakor eftersom att degen är så god (tror ni mig inte så fråga Ebba&Pontus, de åt en halv deg på tio minuter en gång, fem och sju år gamla), men nån omgång lussekatter brukar hinnas med. Och julgodis of course! Och så lite muffins i olika julsmaker förstås.

(Påbörjat igår, avslutat idag.)


Jag bra älskar banaskal! Det där innanför dem är också finfina grejor, på mackan och när man är katastrofhungrig, men bäst är bananskalen. På såna kan man halka långt I tell you!

Funderingar från nästan-Birmingham

Jag fick beskedet igår. Jag ska definitivt åka. Men jag är så avtrubbad att jag inte kan känna lyckan, glädjen, än. Kanske för att jag som vanligt är så nervös? Kanske för att jag är så trött efter terminens stress och hets? Kanske för att jag inser hur fruktansvärt mycket jag kommer att sakna herr C?
Hur ska det gå?
Jag väntar och väntar, liksom Toffs, på tentareslutatet. Som tur är har hon kontakter så vi är lite mer insatt i hur det går för mupparna på Högskolan än vi var igår. Jag väntar och väntar också på andra muppar på Högskolan som sittar och trycker på essayn.

Nej fy vad tråkigt detta är. Bara plugg och trist, inga spännande tankar, historier eller ens gåtor. Bara ytligheter; hur har din dag varit?
Om jag bara kunde växa, bli annorlunda, vara nästa år. Tänk så skönt det skulle vara!

Lost

Jag försökte börja titta på serien Lost en gång, men jag fattad ingenting. Jag tror de hade varit på den där ön i typ tre år när jag ramlade in i serien, så det kanske inte var så smart. Men jag är överhuvudtaget inget fan av sånadära oändlighetssreier, där ett problem bara fortsätter och forstätter.... (Tänk: Prison break där de rymmer eller försöker rymma eller vad-de-nu-gör i tre säsonger, minst.)
Men det var inte detta jag skulle prata om. Jag kom bara in på det därför att jag känner mig lost, lite förvirrad och borttappad eftersom skolan så plötsligt slagit av på farten. Därför spontanbloggar jag utan något vidare ämne alls.
En nyhetsuppdatering kanske? Herr M (Filips pappa) har skrivit upp mig på hans skolas vikarielista nu, så snart kanske jag får träna på mina lärarkunskaper på de små barnen. För små är de; låg- och mellanstadiebarn. Men det ska nog gå! Jag tränade massor på attt vara sträng men rättvis förra terminen, det tänker jag plocka med mig.
Det var allt i dagens nyhetssänding.

Ett axplock bilder från förr och nu:

       

     

Jul i örebrolägenheten, Elsa för några veckor sedan, fröken M&jag för evigheter sedan, jag i ICAs lunchrum, fröken As bästa kort!, en nyfödd alienElsa, herr C på sin 25årsfest, Ebba&pontus och mamma ritar för några helger sedan.

Svart

Man skulle kunna tro att dagen varit all good, med fröken Ps födelsedag och allt. Men nej då:
Ingen essay tillbaka. Jag börjar blir orolig.
Inget uppslag till nästa essay, och det är dålig med ideer och tidigare skrivet.
Det känns verkligen väldigt mycket såhär:

 

Rolling Stones - Paint it black

Det finns såklart en version av den låten inspelad typ fyrtio år senare, men ingen av dem är lika cool då, det måste erkännas.
Nåväl, den där låten blir jag inte uppiggad av, men The Beach Boys gör mig alltid lite fredagssmajlig.

För övrigt; tillhör vi den postiva Bamsegenerationen? Vi som tror att många små tillsammans kan göra mycket, precis som i alla Bamsetidningar vi läste om och om igen när vi var små, vi som tror att om alla tar sitt lilla ansvar kan vi rädda världen? Vi som suckar åt den äldre non-Bamsefierade generationen som tror att individer inte kan göra någon nytta alls. Kan vi rädda världen? Om vi cyklar istället för att ta bilen, sorterar, skänker pengar till WWF och är allmänt miljövänliga - kan vi rädda världen då? Eller har sjuttioplusaren rätt; spelar det ingen roll vad vi enskilda, små individer gör?
Hm.

Vad är det för en dag?

Det är ingen vanlig idag idag, för idag fyller världens raraste Pernilla år. 24 hela gamla år, nästan ett år yngre än mig, fast vi har gått i samma klass i hundra år. Jag har tur som har henne, och idag ska jag passa på att berätta det.
Idag är också dagen då jag måste göra ALLT för att hålla mig för skratt under seminariet med en viss lärare. Jag begriper inte alls hur det ska gå till, men men...
För övrigt, när Filip blir tillräckligt gammal ska jag göra en sån där paketkalender åt honom. En sån som fröken Skåne gjort åt sina lillebrorsor. Under tiden fantiserar jag ihop en historia i 24 delar för mig själv.

Eh...

Alltså.
Jag har inget att göra. Jag är uttråkad. Jag är förvirrad.
Hela hösten har so far gått ut på att hinna leva en smula mitt upp i allt plugg. Men nu, en skapligt grå/solig måndag, upptäcker jag till min fasa att jag inte har något speciellt plugg som måste göras. Det käns helt sjukt, knasigt, uppochner.
Jag har mailat lite, kollat lite uppgifter, beställt en skapligt billig bok, mailat lite till, och nu vet jag inte alls vad jag ska göra. Jag messade som sagt Toffs och frågade vad 17 hon pysslar med, men inget svar. Hon har en rikt liv den tjejen, så jag gissar på att hon hittat på något annat än plugg.
Suck.
Kanske ska fortsätta läsa magikerboken (Jonathan Strange & Mr Norell) som inhandlades bara för att jag skulle ha undehållning på bussen hem. Tur att jag sov halva resan då. Kanske ska baka? Men vad? Kanske ska städa? Kanske ska ut och göra ärenden?
Usch. Vad gör alla superokända människor hela dagarna?

Beyond retro

Oh boy vilken skön helg! Att träffa Andy igen var såklart höjdpunkten. Även om en full engelsman nådde högst i Stockholm den natten då han klättrade upp i ett träd vid ett stup... Andy frågade om jag "känner några bra sjukhus i Stockholm", och det sammanfattar nog den händelsen rätt bra.
Annars var det lungt. Vi fick sova lite längre än engelsmännen, men ändå var vi trötta. Sushi med stronge herr R (som inte kan äta med pinnar!) och hans fröken L piggade upp en smula. Gott var det, och mätta blev tre fjärdedelar av gruppen. Gissa vem som tänkte ta ett mål på Max efter det... (En viss soon-to-be-polisman förstås!)
Shopping gick ungefär som planerat; tre tröjor för herr C, ganska dyra egentligen men han hade papperslappar som gjorde dem nästan gratis. Jag handlade på mina nya favvobutik (mest för att den inte finns i Dalarnatrakten), och så på Beyond retro. Som jag längtat! Inga kläder dock, tröjorna stod Monki för, men väl ett par skor och en väska (matchande!). Dyraste inköpet blev på Sveriges vanligaste skobutik. Inte så speciellt, men det kändes väldigt rätt.

Nu är helgen helt över, efter dans, vin, popcorn, promenerande, mys, handling och mycket roligheter. Och jag vet inte riktigt vad jag ska ta mig för... Tentan är gjord, och jag tror utandningen får fortsätta även idag. Bäst jag frågar vad Toffs gör, i händelse av...

Tåg

vi åker tåg just nu. vi ska träffa en pojke från england och jag kan knappt vänta. dessutom ska jag fä uppleva beyond retro. jag är inte ett dugg nervös, bara glad. puss hjärta kram

Nervvrak

Om någon ska klaga på sina nerver så är det jag.
Varför? Jo, jag blir rädd och nervös och skraj för det mesta. Nämn något så kan jag slå vad om att jag varit nervös för just det. Jobb? Check. Flyga? Check. Skola? Check. Dejt? Check. Möte? Check. Ofarligheter? Check.
Jag går igenom livet rädd. Det känns ju bra.

Ja just det ja, vi har tenta idag. 500 års litterturhistoria ska avhandlas. Sex frågor, fem timmar, en nervös fröken Wallenlöv.
Vi kanske ses. Om jag inte dör av akut nervöshet innan det förstås.

Fröken funderar

Jag funderar på barn.
Jag funderar på varför man hetsar upp sig över saker i förväg.
Jag funderar på "om" och "då" och "imorgon".
Jag funderar på hur saker ständigt och jämt förändras.

Jag funderar på om allt hänger ihop.

Vackraste

Jag hittade just denna bild hos en annika jag inte alls känner eller ens läst länge:



Bajs vad fin den är.

Kan någon...?

Kan någon komma och tänka åt mig? Ta mina beslut och fundera ut min rätta väg. Berätta för mig vart jag ska gå, vilket håll jag ska vända åt nu. Kanske hjälpa mig att överleva, slåss mot det som motstånd kräver, och älska det som älskas bör. Se till att jag uppnår alla fysiska behov, som Maslow sa, och inte gå under superegot? Låt inte fel komma in, låt den rätte komma in, och se till att demonerna stannar utanför. Se till att kag stannar där jag bör vara.
Kan någon tänkas ta det ansvaret? Vemsomhelstnästan, någon med fin initiativförmåga, utan beslutsångest och en extra uppsättning velknappar, kanske?
Jag vill lämna in min hjärna på service, men vem ska då tänka åt mig? Någon? Du kanske.

Nog med dravel: ska jag spinna ikväll, eller ska jag sitta hemma och ångesta över tentan?

 Toffs: eftersom du vägrar vara online samtidigt som mig så pratar jag med dig här: en liten fika tar jag gärna, tyvärr inte längre än till tio i elva, för elva ska jag träffa fröken B på bibblan och sistaminutenplugga. Vill du med en sväng då? Men gärna lite tid efter lektionen som sagt! En kaffe och femtiominuters snickesnack.

Aaaaaahhrrrrggggg

Jag är så hopplöst less just nu. Så overkligt, obeskrivligt trött.
Jag gör ett försök att defragmentera (som i beydlesen: att inte skriva framentariskt, inte det där man gör med datorn ibland).
Min cykel är paj, igen. Den hämtades från cykellagarmannen igår, och är alltså paj idag. Behöver jag säga att jag är väldigt okär i min cykel?
Det är PO-dag på skolan imorgon, en dag jag VERKLIGEN (skrik!) inte planerat in, eftersom jag inte fått ett endaste mejl om det. Men, jag fejkar och ler och låtsas se fram emot det. (Hej då pluggochslappdag!)
Första utkastet ska in i morgon, jag är visserligen "klar" men det gör mig ändå på sjukt dåligt humör.
Innan vi åker till Sthlm (hörde jag Beyond retro?!) måste jag skriva en låååång, plågsamt tröttsam tenta. Ye-fucking-hey.

Jag har ingen video, ingen låt som kan pigga upp.
I've got nothing, absolutley nothing...

Au revoir.

The best of

Jag har vänner kvar som jag inte riktigt jag trodde jag hade.
En viss Dam som jag tränade med, åt med, slötittade på TV med, dansade med, promenerade med. Hon bor långt borta nu, eller också är det jag som bor långt borta, vem håller räkningen?
Hon är inte lik Gynning, inte för mig; Gynning når inte hennes höjder i snygghet, faktiskt. Jag kommer inte på just nu vem det är hon är så lik, men det är någon annan sån där TV-donna-kändis. Någon jag tycker om, någon som inte skriker så förbannat. För Damen/fröken i fråga är mer som en skön viskning, även hon aldrig är diskret.
Hon är min Carrie.
Det skumma är att hon är ynge än mig (en sån där äckligt kaxig 86a ni vet?) men så mycket visare och gamlare. Hon är minst sjutton erfarenheter rikare än mig, tror jag i alla fall, och kanske syns det i hennes ögon.
Dessutom pratar hon skånska, och vem i hela världen kan stå emot det?

En video till fröken/Damen i fråga. Jag har inte riktigt koll på låten egentligen, men för mig är Håkan Hellström hon. Jag hittar inte rätt låt, men en video jag tycker är fin, precis som hon:

 Kär i en Ängel

(Detta är alltså ett svar på kommentaren "babe. jag saknar dig." Om någon missuppfattat på något annat sätt.)

Förtydligande

Eftersom kära fröken T inte har infunnit sig på msn ännu så pratar jag lite med henne här, om det går för sig?
Jodå, jag provade "Samantahs" skor, men det är en väldigt försvenskad Samantha. En Samantha som hon skulle vara om hon bodde i en småstad som Falun, kanske. Hon har många skor i alla fall, och även om de är mer kopior än äkta så liknar de SATC-tjejornas skor.

En till sak fröken T; är du också lost i plugget? För det är jag. Har ingen aning om vi förväntas göra något till i morgon, eller när första utkastet ska in. Trots mycket letande på Fronter sitter jag mest och tittar, och överväger allvarligt om jag ska ta mig an litterturtentan istället.


Ingen video eller lista eller så idag, inte ännu i alla fall.


Egentligen

Egentligen skulle jag skriva om vad som hänt i helgen, vad jag tänkt och gjort.
Men, detta är ingen dagbok. Det är en blogg, där jag får förvanska (påhittat ord?) verkligheten som jag vill. Jag tar ett korn här, ett korn där, och gör till en blomma.
Igår provade jag i alla fall skor. Inte vilka skor som helst; "Samanthas" skor. And I tell you, it was fucking wonderful. Hon hittade dock ingen mr Big, utan fick gå hem själv. "Charlotte" tyckte att hon är ganska fin ändå, och vi kan bara hålla med. We fucking love Charlotte! "Mirandas" pojkvän tycker att hon är ful och tråkig, men "Miranda" älskar sig själv.
Vart vår Carrie håller hus har vi ingen aning om. Kanske är hon en man, mr C?, eller också finns hon där ute någonstans. Tills dess klarar vi oss ganska bra själva.

Jag är inte bara Miranda, jag är Monica också. Phoebe bor i Norrköping och Rachel i Linköping. Om någon undrar.

This one's for you, mr C!

 
Ryan Adams live - Wonderwall

Prestationsångest

Jag kommenterade på en av mina bästa bloggar, en nyfavorit kan man säga, häromnyss, men jag fegade ur och signerade bara med mitt riktiga namn. Inget bloggjag ute i etern ännu alltså.
Men jag fick ett tack för att jag är gullig, och det värmer, vare sig man är hemlig eller inte.
(Här är bloggen jag menar.)
Det där med bloggidentitet ger mig prestationsångest.

I december ska tvillingpojkarna M och C iväg på galej i El stockholmo, jag är halvpeppad och fröken (snart fru månne?) E ska iväg och äta julbord med jobbet. Nu är det så att Filip är son till herr M (en av tvillingpojkarna alltså) och fröken E, men han är lite för liten för att vara hemma själv, därför har jag påtänkt mig själv som barnvakt. Herr M är med på noterna, också fröken E verkar anse att det är en skapligt bra lösning. Jag har dock aldrig tagit hand om ett barn helt själv förut... (Men lugn, tanken är att han ska sova hela tiden, så jag kan nog inte skada honom för livet, om någon är orolig.)
Det där med barnvakteri ger mig nästan lite prestationsångest.

1726. Så många ord har jag skrivit totalt. Vi ska skriva 1500-2000. Det är inte någon fara med att inte komma upp dit, mer att begränsa mig. Som vanligt. Jag är verkligen en kvinna med många ord.
Men, jag fuskar för mig själv och räknar bara de viktiga orden (1653).
Det där med ordbegränsningar och att hålla dem ger mig prestationsångest.

Något som inte ger mig prestationsångest är popcorn och Sex and the city.

Do they know?

Det känns som att någon slags tidspolis snart knackar mig på axeln och mydigt säger något i stil med "Hallå där! Och vad tror du att du håller på med? Det är faktiskt bara vecka 39, och här går du och beter dig som om det redan är november...."
Veckorna går bara fortare och fortare. Visst hänger jag med, klarar skivan och överlever, men jag förstår inte vart hösten tog vägen. Någonstans bland alla föreläsningar, uppgifter och tänkande försvann den väl, antar jag. Nog är det skönt, för detta var inte en efterlängtad höst, mest på grund av Kursen från helvetet såklart, men det känns lite skumt att den snart redan är slut.
Men, ingen tidspolis har haffat mig, jag springer löst och härjar, därfår får jag (och alla som vill) njuta av denna nu:
 

 Band Aid - Do they know it's christmas?

Jag kan ha haft med den här förut, jag har ingen koll, men det är en av mina absoluta favorit jullåtar.
Ennan annan, med skrämmande lika buskap?, är såklart X-mas låten, med den gamla Beatlesen och hans fruga (som kanske, kanske splittrade gruppen?).

Nu, efter lite efterlängtad julfrossa, kanske jag kan njuta av den här fredagen (med plugg och fika och allt möjligt annat jobbigt). Om inte en och annan tidspessimist kommer i vägen då förstås.

Snål

De som känner mig läskigt väl skulle lätt kunna hålla med om att jag håller ganska hårt i de pengar jag har. Jag lägger gärna inte ut pengar på saker (kläder mest) jag tycker kostar lite för mycket. Det kan vara en tröja som kostar 250 istället för 200, en kjol som kostar 299 istället för 199, och så vidare i all oändlighet.
Därför köpte jag ett par något för små jeans idag, bara för att jag fck dem på köpet.
Förälskelsen i klänningen, nedsatt från 298 till 98, var för stor så jag slog till, och slängde med ett par mycket trånga, men fina!, byxor alltså.
För att fira ska jag nu plugga extra duktigt, och äta godis. Inte så smart kanske med tanke på att byxorna var för små. Men, det kan jag säkert träna bort. Imorgon eller någon annan dag.

Klänningen på ett ungefär, fast utan skärp


Och ja Toffs, nu kör vi lite sociolingvistik! jag är lite sen, såhär på kvällskvisten, men men.

The end

Dagens skratt:
Återfinns här.

Tack Hjärter Dam!

Nu: stan och fika. Mycket bra, såhär i sociolingvistiktider. (Gosh, långt ord där!)

Snygg eller ful?

Nu vet jag vad som gnagt mig hela dagen, vilken tanke som hela tiden vill komma fram, men som inte tillåts.
Är det bara jag, eller är inte soon-to-be mr President Obama rätt snygg? Het, helt enkelt.


Barack Obama efter toksegern

En sak vet jag allt; han är definitivt gift, och for sure, hans barn pratar engelska...

(Nu ska jag vara tyst.)

Eftersom att

Eftersom att jag verkligen är extremt dålig på att plugga just nu, det är helt enkelt lite för mycket gymnasiekänsla på mig nu, så kan jag lika gärna uppdatera en smula.
Eftersom att uppdatera här är i alla fall att skriva, och det är ju det jag borde göra nu.
Eftersom att kära fröken M (har nog nämnt henne vid annat namn förut, möjligen fröken MC eftersom det är så jag ser hennes namn) har hittat hit tänkte jag skriva.
Eftersom att min hjärna behöver motioneras och bantas ner från alla onödiga tankar.

Eftersom allt det skriver jag ännu ett tomt, halvtrasigt inlägg utan egentliget syfte.
Men det kanske inte gör något?



För övrigt hörde, eller snarare läste, jag någonstans att Darin och Nina Persson är MQs julhuvudpersoner i år. Jag vet inte hur de pusslade ihop det pusslet, vart de fick tag i de bitarna, men jag tycker det är ganska coolt. Tror jag. Jag menar, Nina Persson är cool, så det måste ju kunna smitta av sig på herr D. Eller?
För övrigt gillar jag att han bara är Darin. Lite som en tjej. (Madonna är väl det tydligaste exemplet på detta, men ofta får alla damer vi nämner bara vara ett förnamn, medan männen kallas vid efternamn. Dumt och nedvärderande tycker jag!)
För övrigt funderar jag på att börja säga vem jag blogg-är när jag kommenterar. Men jag har inte bestämt mig än.

Dagens?

Jag är klar med Boken nu. Och den var faktiskt riktigt bra. Jag älskar slut som den. Nu väntar bara filmen då, kanske kan locka med någon skräckälskande person. För det är klart den ska ses! Även om boken alltid är bättre vore det skoj att se hur herr Alfredsson tolkat den, av trailern att döma ungeför likadant som mig. Jag har i och för sig för mig att jag sett trailern förut, så kanske fanns den med någonstans i bakhuvudet när jag läste.

Nåja, imorgon ska jag tröffa föken A på stan, precis som vi så ofta gjorde förr, innan vi började läsa olika kurser, plugga för mycket och vara hängävna sambos. Det blir mysigt, och jag har blivit utlovad julklappsprat (vad nu det innebär).
Till henne, dagens video:



Troll - Jimmy Dean

Jag älskar gladpop, även om det är från nittonhundraaldrig.

Varför i hela världen är det så svårt att sätta fart? Att göra något man kan, man vet ska göras? Varför är det så mycket lättare att fundera ut bra formuleringar, tankar, än att skriva ner dem på papper? Varför?

Val, val, val...

Snart är det val i landet där borta, bortanför "pölen" som den ibland kallas i filmer därifrån och hos vår närmare granne som också pratar engelska.
Och vi är trötta på valet. Trött på trött. Trlttare på det än Idol faktiskt.
Överallt i media: Valet. Svart eller vit? Typ. (Där svart för en gångs skull är god. Eller?)
Överallt på bloggar: Idol. Helst handlar det om Lars. Om han är genialisk eller en idiot som ställer upp på något han visste spelreglerna för, något han hatade.

Jag hejar på svart. Det gjorde jag nästan redan Kvinnan var borta. Kanske är jag hjärntvättad, kanske tycker jag bara att det är dags.
Jag tycker Lars verkar ball.
Så enkelt är det.


En ännu enklare sak: nu är litteraturen slut, och vi slipper i princip chubby fingers.


Hua!

Hua! på många sätt:

Mycket i skolan
För lite träning - för mycket "socker" (?)
Trött på ansökan + börjar bli nervös = opepp
Läser läskig bok ("skojbok", som mamma sa, Låt den rätte komma in, äntligen)
För lite tid att träffa dem jag så mycket tycker om

Nu: plugg. Opinion paragraph, för er som är intresserade.
Dagens video... En Queen-låt, valfri, sök själv på yuotube.


Känn lugnet

Jag är hemma hos mamma&pappa.
Jag har lekt och pratat hela helgen.
Jag har lämnat in uppgiften.
Imorgon får jag ha mamma för mig själv.

Kan livet bli bättre?

PS. En viss medstudent och favoritbloggare är tillbaka från smålandsskogarna. Sådant känns alltid bra.

RSS 2.0