Kapitel 43, i vilken vår hjälte är en sann hjältinna och därmed klarar livhanken

OBS. Inget i rubriken är sant, men jag ska föröska att faktiskt använda bloggen hädanefter.

Eleverna är snälla och sådär kärvänliga som bara tonårsbarn kan vara. Några kom in under ett lektionsslut och började dilla om att jag verkar stressad och möjligen skriver slarvigt. Jag gillar så när de pratar med mig utanför lektionstid.
En annan knasboll sa att hans klass minsann saknar mig, med rösten drypande av...ja, vadå? Han fick en kommentar av killen i den där klassen som klagar högljuddast över min handstil och gav honom ett rejält kok stryk. Jag tror inte den klassen saknar mig, men jag sa att jag visst saknar dem en hel massa - för det gör jag! Det var en av de klasser jag kämpade mest med, och inte vet jag om det lönade sig någe, men jag blev varm i hjärtat av dem mot slutet.
Fina fina åttor!

Inte för att det spelar någon roll, men jag vill gärna skriva här oftare. Jag tror det behövs.




Vad fan hände?
(Ja, det vet väl alla, Charlie
had to go och de tog in en annan snygging/badboy ((??)), men vi får väl se...)

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0