Ett inlägg till J
Inatt drömde jag om en gammal bekant, vi kallar honom herr J eftersom det är ungefär så han heter. Vi lärde känna varandra då den där hösten 2005, eller kanske vintern 2006, innan mitt liv ändrades, och kanske hans också. Vi träffades på Kåren, vart annars?, och vi fortsatte träffas efter herr Cs intåg i mitt liv, så det var inget romatiskt över vår bekantskap. Han behövde mest prata och jag gillade att lyssna. Jag minns mest prat om hans tjej M, som jag tyckte verkade vara en riktig bitch, fast det sa jag nog aldrig till honom. Jag spelade Super Mario Bros 2 på hans Xbox och fnissade åt vartannat ord han sa.
I natt drömde jag förvirrade drömmar om honom, om mig och honom på någon slags båt, eller rättare sagt fartyg, där vi var helt ensamma. I drömmen var vi mer romatiska än vi någonsin var i verkligheten, inga detaljer nu, men nog förekom kärleksförklaringar i mängder!
Eftersom att jag kollat aaaaaalldeles för mycket på de analyserande bröderna Crane (i Frasier alltså) så kan jag inte hjälpa det; jag utvärderar min dröm och förösker komma fram till ett svar.
På senare tid har jag börjat längta mig tillbaka till vänner jag tappat bort någonstans på vägen, jag längtar efter att få återse dem, höra deras röster och kanske till och med ge dem en stor kram. Många kan jag faktiskt ta kontakt med igen, mycket tack vare facebook, men vissa är förlorade på ett eller annat sätt. Herr J kan jag inte få tag på. Han gled ur mina händer på många sätt. Att just han kom tillbaka i en dröm och inte en dag då jag kan kontrollera mina utsvävande tankar beror nog på att jag inte tordes erkänna för mig själv att jag ångrar honom. Jag ångrar att det aldrig blev något mellan oss. Inte så att jag önskar att jag var med honom idag och för alltid, det har jag förstått nu när några timmar gått. Jag önskar bara att det någon gång varit något mellan oss, något riktigt och inte bara de där fumliga kyssarna utanför Kåren. Vi hade helt klart gått skilda vägar, och jag hade fortfarande varit där jag är idag (med herr C), bara en aning rikare. Jag önskar att jag hade fått säga till honom att han var (är?) bra, att han var (är?) fin och att jag tyckte om honom. Kanske förstod han det, men det hade varit fint att säga det högt och se hans ögon när jag sa det.
De här timmarna är till dig, herr J, jag saknar allt jag aldrig fick säga till dig. Du kommer aldrig läsa det här, men det gör kanske ingenting, jag fick ju i alla fall skriva det.
Imorgon börjar budgivingen på ännu ett hus. Alla pratar om barn, alla längtar. Kanske har mina promenader längs Memory Lane något att göra med att vi börjar på nytt; vi börjar Det Nya Vuxenlivet nu alldeles snart.
I natt drömde jag förvirrade drömmar om honom, om mig och honom på någon slags båt, eller rättare sagt fartyg, där vi var helt ensamma. I drömmen var vi mer romatiska än vi någonsin var i verkligheten, inga detaljer nu, men nog förekom kärleksförklaringar i mängder!
Eftersom att jag kollat aaaaaalldeles för mycket på de analyserande bröderna Crane (i Frasier alltså) så kan jag inte hjälpa det; jag utvärderar min dröm och förösker komma fram till ett svar.
På senare tid har jag börjat längta mig tillbaka till vänner jag tappat bort någonstans på vägen, jag längtar efter att få återse dem, höra deras röster och kanske till och med ge dem en stor kram. Många kan jag faktiskt ta kontakt med igen, mycket tack vare facebook, men vissa är förlorade på ett eller annat sätt. Herr J kan jag inte få tag på. Han gled ur mina händer på många sätt. Att just han kom tillbaka i en dröm och inte en dag då jag kan kontrollera mina utsvävande tankar beror nog på att jag inte tordes erkänna för mig själv att jag ångrar honom. Jag ångrar att det aldrig blev något mellan oss. Inte så att jag önskar att jag var med honom idag och för alltid, det har jag förstått nu när några timmar gått. Jag önskar bara att det någon gång varit något mellan oss, något riktigt och inte bara de där fumliga kyssarna utanför Kåren. Vi hade helt klart gått skilda vägar, och jag hade fortfarande varit där jag är idag (med herr C), bara en aning rikare. Jag önskar att jag hade fått säga till honom att han var (är?) bra, att han var (är?) fin och att jag tyckte om honom. Kanske förstod han det, men det hade varit fint att säga det högt och se hans ögon när jag sa det.
De här timmarna är till dig, herr J, jag saknar allt jag aldrig fick säga till dig. Du kommer aldrig läsa det här, men det gör kanske ingenting, jag fick ju i alla fall skriva det.
Imorgon börjar budgivingen på ännu ett hus. Alla pratar om barn, alla längtar. Kanske har mina promenader längs Memory Lane något att göra med att vi börjar på nytt; vi börjar Det Nya Vuxenlivet nu alldeles snart.
Kommentarer
Postat av: Toffs
Don't go the Freud way hörru... Vår lärare i contemporary English lit sa idag att Freud kan sammanfattas med "either you want to kill them or you want to screw them.." och det är därför våra drömmar är så galna..
Trackback
