Hon
Igen på tunnelbanan. Håret flottigt, trött i huvudet och kläderna obekväma.
Gud vad hon hatar Jobbet. Det där stället dödar henne långsamt. Men så är det väl för alla. Orkar inte ens tänka.
Hon tittar upp från mobilen, för att slippa tänka. Mittemot sitter en grå gubbe, han ser lika trött och sliten ut, antar hon. Han tittar upp, fort och nervöst, och kastar ett svagt leedende mot henne. Känner hon honom? Nej, men han brukar visst ta samma tunnelbana som henne, till och från Helvetet.
Vad vill hon med sitt liv då? Mammas ord ekar.
Intefanvetjag! Jag vill... sedan tystnar det. Blundar ett litet tag. Gubben visar sig svagt innan hon stänger ögonen för världen.
*
Det går bättre att tänka när hon väl kommit hem. Ute snöar det fortfarande, stora flingor, men det är minusgrader, det vissar den gmal termomenterna som suttit utanför fönsteret sen hennes farmor bodde där. Kanske är den trasig, hon bryr sig inte. det bästa sättet att se vilket väder det är ute är att titta ut och se hur alla människor är klädda.
Här uppe i kalla nord klär sig alla lika, tänker hon och slår i gång radion.
Här uppe i kalla nord tål vi inte tystnaden, tänker hon och slåt av radion.
Hon behöver hitta någon att vara tyst med. Som den där gubben, han kanske är bra på att vara tyst. Bra på att vara tyst med mig.
John Blund kommer nu!
