Jag har en fabror som vill ut
Är det bara jag som har små farbröder i huvudet som vill ut? Eller små tanter, eller gamla tonåringar eller vadsomhelst. Jag har haft en stackars gubbe i huvudet väldigt länge nu, och vet liksom inte vart jag ska göra av honom. Jag funderar på om han ska få komma ut här, bara så jag kan släppa honom. Jag vet inte riktigt vem han är, vad han heter, eller ens om han finns på riktigt (det troliga är väl att han inte gör det), men han är där.
Han låg kvar i sängen lite, lite för länge. Han brukade aldrig göra så, orkade inte. Orkade inte bli ännu tröttare, ännu mer frusen, ännu mer ovillig att gå upp. Han orkade inte höra hennes djupa andetag. Han orkade inte komma försent, stressa. Hjärtat.
Nej, istället går han upp. Golvet är kallt, men sockorna från elementet är varma. Han duschade igår kväll, efter badmintonen, och ingen brukar vara så närgången att den känner om han skulle råka lukta. Men han skulle nog önska att någon var så närgången, ibland, bara lite för närgången.
"Jag är för ensam."
Hon rör sig bredvid honom, så han smyger upp. Tyst. Allt är tyst. Det har fallit en miljard, eller fler, nya snöflingor under natten. Han sätter på radion, mitt i nyheterna. Hutter hutter tills första tekoppen är klar. Alltid två tekoppar på morgonen. En för att väcka hela kroppen, en för att lugna ner hela kroppen lagom till hetsen där ute.
Men ännu är allt stilla. Mjukt, vitt och stilla. Precis som katten i fönstret mittemot.
*
På tunnelbanan är det massor av folk, som vanligt, aldrig verkar någon ta bilen eller gå. Över jord är det förstås annorlunda, där ser det ut som att alla tar bilen eller går.
"Varför är jag så ensam?" tänker han.
"Hej på dig gubbe!" nästan skriker en unge bredvid honom plötsligt. Han ler tillbaka, men då rycker ungens mamma ungen i armen.
"Du ska inte prata med vemsomhelst!"
"Vemsomhelst" tänker Gubben. "Jag är vemsomhelst. Jag är Någon. En I Mängden. En Som Alltid Är Tyst. Kanske var jag indian i mott förra liv? Den Där Gubben Vemsomhelst hette jag nog. Eller indier, buddist, Han Som Alltid Är Tyst Och Återföds Till Grå Tyst Gubbe. Man skulle skriva en bok. Men ingen skulle väl tro mig."
Så tänker han, på väg till jobbet, i den fullpackade tunnelbanan, måndagen den första december. Det är snöigt ute, men i tunnelbanan är allt grått.
Jag misstänker starkt att Gubben är jag, men man vet ju aldrig.
Han låg kvar i sängen lite, lite för länge. Han brukade aldrig göra så, orkade inte. Orkade inte bli ännu tröttare, ännu mer frusen, ännu mer ovillig att gå upp. Han orkade inte höra hennes djupa andetag. Han orkade inte komma försent, stressa. Hjärtat.
Nej, istället går han upp. Golvet är kallt, men sockorna från elementet är varma. Han duschade igår kväll, efter badmintonen, och ingen brukar vara så närgången att den känner om han skulle råka lukta. Men han skulle nog önska att någon var så närgången, ibland, bara lite för närgången.
"Jag är för ensam."
Hon rör sig bredvid honom, så han smyger upp. Tyst. Allt är tyst. Det har fallit en miljard, eller fler, nya snöflingor under natten. Han sätter på radion, mitt i nyheterna. Hutter hutter tills första tekoppen är klar. Alltid två tekoppar på morgonen. En för att väcka hela kroppen, en för att lugna ner hela kroppen lagom till hetsen där ute.
Men ännu är allt stilla. Mjukt, vitt och stilla. Precis som katten i fönstret mittemot.
*
På tunnelbanan är det massor av folk, som vanligt, aldrig verkar någon ta bilen eller gå. Över jord är det förstås annorlunda, där ser det ut som att alla tar bilen eller går.
"Varför är jag så ensam?" tänker han.
"Hej på dig gubbe!" nästan skriker en unge bredvid honom plötsligt. Han ler tillbaka, men då rycker ungens mamma ungen i armen.
"Du ska inte prata med vemsomhelst!"
"Vemsomhelst" tänker Gubben. "Jag är vemsomhelst. Jag är Någon. En I Mängden. En Som Alltid Är Tyst. Kanske var jag indian i mott förra liv? Den Där Gubben Vemsomhelst hette jag nog. Eller indier, buddist, Han Som Alltid Är Tyst Och Återföds Till Grå Tyst Gubbe. Man skulle skriva en bok. Men ingen skulle väl tro mig."
Så tänker han, på väg till jobbet, i den fullpackade tunnelbanan, måndagen den första december. Det är snöigt ute, men i tunnelbanan är allt grått.
Jag misstänker starkt att Gubben är jag, men man vet ju aldrig.
Kommentarer
Postat av: Toffs
Men lilla gumman, det här är ju JÄTTEBRA!! Skriv mer för fasen, release gubben!! Det är lite postmodernt med identitetsfrågan, och jag lajkar det!!!!
Postat av: Toffs
Såg du inte dammråttorna hemma hos mig när du var här sist?? :-D Jag hatar verkligen att städa...skriva gör mig glad...hoppas din dejt går bra!
Trackback
