Fröken Wallenlöv

Gårdagen var både upp och ner, som alla dagar här tycks vara. Föreläsningen med norra Europas konstigaste doktor (i film, tror jag) var intressant, det kan nog bli bra. Sedan fick jag beskedet jag väntat på, eller i alla fall ett löfte om att jag ska få det beskedet nästa vecka; jag får med största sannolikhet flytta. Tack! Vet inte när eller till var, men bort från det här anonyma jättehuset kommer jag i alla fall.
Kvällen var märklig, minst sagt. Jag invigde inte de nya, höga skorna, utan fortsatte inviga mina fina enpundsskor. Vi blev nästan nekade vin på en trist jättepub för att vi inte hade passen med oss. Med tanke på att jag fyller mycket nästa vecka tyckte jag att de var grisiga och tjatade lite om det i ca en halv flaska vin. Claire fnissade bara, det är tydligt att hon inte är van vid alkohol, men det är ju bara trevligt! Studentstället där "alla" skulle vara var mycket märkligt, dessutom spelade de skitmusik, according to me. Men det är klart, mina favoritdanslåtar är ju svenska, så vad kan jag förvänta mig? Vi träffade i alla fall inte många vi kände, och med "vi" menar jag Johanna och jag. Hennes korridorskompisar var där, och de är trevliga, men Johanna ansåg inte att hon hade något att skrika med dem om, och jag körde på laid back-stilen. Vi såg i alla fall en potentiell svensk (han var såååå lik Fredrik Wikingson!), men han visade sig vara, som alla andra i den här staden, fransman. (Jag frågade aldrig, men jag lyssnade!)

Idag vet jag inte. Jag borde gå till bibblan och titta på en film om schimpanser som talar. Jag borde läsa klart boken. Jag borde bläddra i de tre böcker jag lånade i onsdags och som ska tillbaka på onsdag. Men mest av allt vill jag bara fika, gå i affärer och bara vara. Det känns som att jag redan vet hur dagen kommer bli, fast den inte borde bli så.