Det finns två flickor som jag går till ibland
Först och främst:
Gud vad många stavfel jag hade slarvat ihop i förra skriften! Det var illa, men nu är det självfallet tillrättat.
Jag läste just en annan frökens blogg, bara för att slippa traska bort till Högskolan för att försöka förnya mitt lånekort ännu en stund, och hon hade ett så hjärtligt inlägg om en av hennes flickor, den som tycks vara den bästa.
Jag insåg då till min egen största lycka att jag har två sådana flickor. Tyvärr inte på gångavstånd, ingen liten Studentgata skiljer oss åt, utan ett gäng landskap, sjöar och motorvägar. De bor båda i ett Köping med prefix, inte samma, men inte heller speciellt långt ifrån varandra. Detta är jag tacksam för; den ena flickan har alltid varit bosatt i sitt Köping (ja, alltså i hela sitt "vuxna" liv, sen sommaren efter studenten), medan den andra har flängit och farit så jag har blivit nästan vimmelkantig. Först The New World bortom Atlanten en stund, sedan hittade hon halvvägs hem och hamnade på världens trädfattigaste ö. Det dög inte hela livet, även om hon nog trivdes som fisken i vattnet utanför Island (det var familjen det var fel på för övrigt), utan hon hamnade i Sverige, på ett ställe där det inte heller finns så mycket träd, mest fjäll. Där bodde hon i en del omgångar, tills hon hamnde på kusten, i en stad långt, långt borta. Den var väl nog så charmig, men inte utbildningen! Så till sist, eller ja, i alla fall just nu, är hon alltså bosatt i den högre delen av Köping, den lite närmare fjällen om man så säger. Inte alls långt ifrån den andra flickan, som diggar herr Winnerbäck och därför bor i hans stad.
Så nu har jag dem i alla fall nära varandra, även om jag råkar vara en bit ifrån.
Det fanns såklart en tid då vi bodde nära varandra, och ännu en tid innan det då vi bara bodde stenkast ifrån varandra (men då hade inte våra lekande vägar helt och hållet korsats, även om jag har blänkande minnen av dem från den tiden). Back in the days, medan vi ännu var bråkiga högstadie- och gymnasieelever som vandrade runt på de sjunkande skolorna, då bodde vi små korta cykleturer ifrån varandra. Mycket trevligt måste jag säga. Men det var ändå tur att det fanns telefon, för det fanns ju ALLTID saker att diskutera som inte hanns med i skolan.
De här flickorna, som är så olika mig på många sätt, har för alltid flyttat in i mitt hjärta. Det spelar egentligen ingen roll om vi bor oceaner ifrån varandra, om landsgränser skiljer oss åt, vi kommer alltid vara de närmaste vänner.
Jag vet allt om dig, du vet allt om mig, och vi vet allt om oss.
De är de finaste flickor som någonsin vandrat på denna jorderund, trots vad herr S kan häva ur sig på fyllan och villan. (Fast det tog han tillbaka sen, och charmade sig in i våra hjärtan ännu en gång.)
Om ni undrar vilka de är?
De är de här flickorna jag talar om, förstås.
Vackra, inte sant?
I love you guys!
