Efter nattens bränder
Återigen lånar jag från Herr W.
Men det passar in här på Linnéplan också, för i natt har det varit brandvarning. Eller, ångestvarning.
Efter ett nattligt samtal från herr C, som varken blev speciellt långt eller roligt då både min hjärna och mina händer sov, låg jag vaken en timme och ångestade. Om allt, men mest framtiden såklart. Alltså, den framtid som jag ska påverka denna termin (är det tänkt). Så en nattlig timme låg jag och kastade mig i sängen, snyftade torrt en smula och förbannande min hjärna som inte förstod att den var trött och inte behövde bry sig om allt det där.
För så är det ju. Nu på morgonen ser jag allt klart, jag vet precis hur jag ska bete mig och göra för att allt blir klart.
Och det är ingen fara, vill jag bara ordentligt hårt så kommer jag bli en i alla fall hyfsad lärare. Och går det inte, ja, då finns det väl något annat i åtanke för mig. Antar jag.
Sex and the City blir film. Det visste jag redan. Och jag längtar faktiskt! För även om jag inte var/är världens fan av serien (och absolut inte boken!) så älskade jag den djupt. Speciellt alla avsnitt där Carrie går ifrån någon av sina män (helst Mr Big) i skyhöga klackar, bara för att tryggt landa på sin trapp. Och! Sista Sex-avsnittet är väl nästan det bästa i historien?
Älskade Carrie
