Fröken Wallenlöv

Jag ska inte länka till den där videon, den där låten som alla nynnar på. Men jag tycker om den, trots att jag inte brukar gilla sånt där. Kanske för att han faktiskt är ärlig, för att han faktiskt spelar spelet öppet.
Men om sanningen ska fram så känner jag att jag faktiskt kommer sakna de där eleverna på Min Första Skola, de där som jag ändå bondat med. Några insåg idag att de inte kommer ha mig nästa år, och lite upprörda blev de, även om jag inte på långa vägar är deras favoritlärare. Men man vänjer sig vid varandra, vet vad som förväntas. Om sanningen ska fram.
Och om sanningen ska fram så tycker jag så fruktansvärt mycket om alla mina elever. Jag tror jag drömt om varenda en bara för att de är ju alltid med mig. Jag behöver ingen tatuering för att komma ihåg dem alla, de finns där, för alltid i min hjärna (eller i hjärtat, om ni så önskar). Jag bondade lite extra med några tjejer idga då jag i studens ingivelse förflyttade mig tillbaka till högstadiet då vi konstant spanade på Transtensskolans killar. Det var roligt, såklart, men inte lika pinsamt som det var back in the days.

Nu: slutet av underbart knasiga Platiskturisterna (men inget program slår Total Blackout), fast jag egentligen borde plantera lavender.