Fröken Wallenlöv

Jag försöker hitta inspiration till Pulp Fiction och essayn, via nätet såklart, och efter imdb blir det lätt bloggar. Jag funderar på fenomenet Twilight, en film tydligen alla under 16 avguuudar, mest på grund av killen som har huvudrollen (den nye Brad Pitt läste jag nånstans, my ass! säger jag bara om det. Den nye...jaja, någon töntig kille utan någonsomhelst manpotential, skulle jag vilja säga). Nåväl! Jag sprang på en en blogg där en tjej, obestämd ålder, säger sig vilja ha "en snygg, mystisk & romantisk vampyr till pojkvän". Byronic hero-modet är åter på tapeten, det är ett som är säkert. Nu gäller inte längre snälle dr McDreamy, nu är det mördande pojkvänner med skumt förflutet alla är ute efter. Lille "Oskar" får allt se upp, snart är han superpoppis bland alla elvaåringar på stan. Och killar i tonåren bör försöka odla mörka ringar under ögonen, skaffa sig ett dodgy förflutet (kanske varit med i något gäng? mobbat? skjutit sina föräldrar?) och få svåra problem med att ha nära relationer. Utom till en speciell tjej (aka Jane Eyre) då förstås.
Vad är det med världen? Är det jag som börjar bli gammal? Jag som tycker att Brad P fortfarande är världens sexigaste människa, men mest för att han har typ sju kids att släpa runt på, inte för att han visar sexpacket och är en allmän gris i en film, konstig? Har jag bara inte fattat grejen?
Nej, ner med alla byronic heros (byronsk hjälte?) därute, och in med den snälle mannen! Lite mer Sune än vampyr.

(Eftersom jag skriver om en byronic hero i min essay kan detta väl nästan räknas som skolarbete?)