Fröken Wallenlöv

Idag var en dålig dag för alla tonåriga flickor i en viss småstad någonstans i mitten av Sverige. De var sura, arga, försökte vara sarkastiska (hello, jag är uppvuxen på nittitalet, tiden då den ironiska generationen från Stockholm flyttade ut på landet) och allmänt elaka. Sådana dagar hatar jag att vara lärare, hatar att försöka bestämma över dem, göra dem glada och pigga på att lära sig nya saker. Sådana dagar är jag inte inspirerande, sådana dagar borde jag byta jobb och sätta mig i kassan på Willys eller något annat ställe där folk inte förväntar sig att man ska vara världens gladaste idéspruta.

Men sådana dagar finns det även tonårsflickor som till en början verkade griniga och ittillgängliga, men som de där dagarna visar sig vara de trevligaste (just vad vi lärare vill ha, TREVLIGA elever) flickorna som gått i ett par lite för slitna tygskor av valfritt märke. De flickorna som liksom vänder allt sammans en smula, genom att stanna kvar när alla gått för att fråga en sak och samtidigt berätta att lektionen inte var så tokig ändå.

Sådana här dagara vill man bara hem...och rätta nationella prov uppsatser... (Jag är inne på andra/tredje varvet nu.)

Ge mig sommar, ge mig Bob Dylan tillsammans med älskade fröken J, ge mig Fred&Kärlek.