Fröken Wallenlöv

Idag är det bättre. Kanske inte helt hundra bra, men bättre.
Betygen är satta och utpratade med eleverna (något som en favoritkollega som jag egentligen inte har massor med att göra men som jag ändå uppskattar tycker är tidskrävande, energiödslande och lite onödigt, men som jag ju faktiskt älskar - jag gillar egentiden med alla elever massor), så någon form av pust blev det idag vid kvart i fyra då vi rullade hem i vintermörkret.
Och jag har fått några mail som inte slagit av mig vid fortknölarna, utan behållt mig sådär lagom ovanför ytan.
Och pepparkakshuset är dekorerat.
Och huset är nästan städat och julmysigt.
och julkorten är nästan skickade (nåja, inköpta i alla fall).
Och julmusiken ger tröst och inte ångest.
Och jag längtar till onsdag klockan två då alla elever gått hem och vi önskar varandra god jul och ha det nu så bra och vila och tänk inte för mycket på jobbet.

Herr C ska på "kick-off" till Nice med sitt jobb i mars. När han sa det började jag faktiskt gråta. Vad har jag för jävla jobb där vi förväntas trolla med knäna och använda datorer vi inte har? Där vi på studiedagar ska "piffa till", gärna med målarfärg och 400 tonåringar, skolan så att arbetsmiljön blir drägligare? Där alla är småsjuka såhär innan jul och säkert blir liggande till någonstan kring nyårsaftonens eftermiddag med en intensiv förkylning och konstant molande huvudvärk?
Jag hoppas att det är värt det, till slut.