(Tomt)
Jag känner mig helt mörbultad, seg och fullständigt slutkörd.
Det är som att hela studietiden, hela min skolgång, tog slut idag. Fem år på universitet och högskola, tre år på gymnasiet och nio (tio?) år på grundskolan ledde fram till idag. Helt sjukt.
Riktigt så är det ju inte. Vi har fortfarande uppsatsen kvar, och jag ska söka svenska som andraspråk till hösten (men på halvfart eller kvällstid eller nåt), så helt klar är jag ju inte.
Men nästan. Jag känner mig nästan klar, och det är helt sjukt.
Nu är ett kapitel (ännu ett kanske man ska säga) i mitt liv avslutat och snart börjar nästa.
Kapitel tre, eller vilket nummer jag nu är på, blir nog långt, fler år, eller kanske till och med decennier.
Kapitelt som nog kallas Mitt jobbliv börjar snart. Det känns fint och skönt, men sorgligt också.
Det är ingen parad här och firar, ingen konditor som lämnar över en jättelik prinsesstårta med ordet GRATTIS! skrivet i snirklig glasyr på, det är bara jag. Jag och slutuppgiften och (snart) en kopp kaffe.
Det är som att hela studietiden, hela min skolgång, tog slut idag. Fem år på universitet och högskola, tre år på gymnasiet och nio (tio?) år på grundskolan ledde fram till idag. Helt sjukt.
Riktigt så är det ju inte. Vi har fortfarande uppsatsen kvar, och jag ska söka svenska som andraspråk till hösten (men på halvfart eller kvällstid eller nåt), så helt klar är jag ju inte.
Men nästan. Jag känner mig nästan klar, och det är helt sjukt.
Nu är ett kapitel (ännu ett kanske man ska säga) i mitt liv avslutat och snart börjar nästa.
Kapitel tre, eller vilket nummer jag nu är på, blir nog långt, fler år, eller kanske till och med decennier.
Kapitelt som nog kallas Mitt jobbliv börjar snart. Det känns fint och skönt, men sorgligt också.
Det är ingen parad här och firar, ingen konditor som lämnar över en jättelik prinsesstårta med ordet GRATTIS! skrivet i snirklig glasyr på, det är bara jag. Jag och slutuppgiften och (snart) en kopp kaffe.
Kommentarer
Trackback
