Waiting
Ofta känns det som att jag bara väntar på att få visa mitt rätta jag, vilket det nu är. Det är som om ingen vet vem jag är, ingen bryr sig, och jag vet att jag skulle kunna visa dem, om jag bara ville.
Fast samtidigt vet jag att jag inte är så osynlig som jag ibland tror att jag är, jag visar mig visst. Kanske inte fullt ut, men vem gör egentligen det? Alla har vi masker, alla lägegr ut villospår, och sitt riktiga jag visar man bara upp för ett fåtal utvalda.
Jag visade inte upp Scar idag, jag döljde honom under en halvtrist MQ-kofta. Men spelar dert någon roll? Han är där, och jag är där under ytan, om man bara orkar skrapa.
(Tack till fröken Toffs som skrapade på en gång! Det blir mycket tjat om henne nu, men det är ju bara för att jag tänker på henne typ jämt haha.)
För övrigt var det mycket tjat om "jag har varit där och gjort det" idag. Jag antar att det är en del av identitetsuppvisandet helt enkelt. Jag fällde en kommentar om att jag faktiskt bott i England och borde ha koll, men fick bara som svar att hon hade sett en dokumentär om det. Jag höll på att fråga om den gick på Fyran, men avstod. Jag vill inte verka besserwissrig, för det är sannerligen det värsta jag vet.
Tack gode gud att jag redan känner folk på kursen, jag har inget behov av att hävda mig den här terminen.
Gloria!
jag måste lägga band på mig själv för att inte shoppa loss inne på penneys ju...har endast fönstershoppat lite idag, men världens finaste tröja hänger där inne för €6 och säger "köp mig, köp mig"...suck...
och tack själv för att du är världsbäst! utan dina råd hade jag inte suttit här ju=) och vem skulle jag annars noja mig med?
