Inatt finns ingen väg tillbaks
Nu har jag ingen kvar.
Farfar dog när jag var ett år eller så. Det finns typ en bild på mig och honom ihop.
Morfar dog när jag var en sisådär 10-12 år. Jag kommer ihåg det mesta av det, men inte i något sammhang. Just när och var jag fick veta det minns jag inte, men en av de första som jag kramade var min kusin CC.
Kvällen Mormor dog var en av de värsta i mitt liv. Hon blev sjuk på tisdagen eller så och fick åka in till Sjukhuset. Jag hann inte hälsa på henne där, det kanske inte spelar så stor roll, hjärtat är ändå fullt av minnen. Hon dog på lördagen, tror jag det var. Herr C var på konsert och jag gjorde nog hans kväll lite sorgsnare. Mamma&pappa var på firmafest och fick hetsköra. Bara min moster&morbror hann fram. Jag kom in med bästa moster&morbror. När jag såg mamma&pappa komma i korridoren var det som på film, det kändes helt overkligt. Vår mormor?! Jag vet att hon inte ångrade något, och att hon levde länge nog, men det är ändå ledsamt, fortfarande. Efteråt drack vi te och åt mackor i herr och fru Es nya hus. Vi visste inte då att en liten Elsa redan fanns till på sitt sätt, vi sörjde bara Mormor, utan att veta att Irene allt hann viska det till Mormor innan hon dog. Jag tror mormor dog lycklig - alla hennes barn hade klarat sig fint, och hennes flickor (de tre som fanns kvar av hennes barnbarn) hade det också bra. Nu är Elsa snart två år, kusin C ska få tvillingar, kusin CC är en stjärna på sin pratik fast mormor ifårgasatte hur hon egentligen skulle kunna bli lärare, och jag... Ja, jag är nog ganska lycklig&lyckad jag också.
Farmor dog inatt. Av henne och mig finns få foton, och få glada minnen. Jag är lättad att hon fick dö fint, och att pappa fick vara där. Jag är lättad för att pappa nu är fri från henne, och förhoppningsvis från resten av hans kvävande familj.
Märks det vem som betydde mest?
(Jag älskade min morfar, men hann trots allt få bäst kontakt med mormor, fast hon var nästintill döv. Morfar tog oss på äventyr, som en morfar ska göra, men mormor var den som tog hand om oss, vår extra mamma. Jag saknar henne varje dag.
Farfar dog när jag var ett år eller så. Det finns typ en bild på mig och honom ihop.
Morfar dog när jag var en sisådär 10-12 år. Jag kommer ihåg det mesta av det, men inte i något sammhang. Just när och var jag fick veta det minns jag inte, men en av de första som jag kramade var min kusin CC.
Kvällen Mormor dog var en av de värsta i mitt liv. Hon blev sjuk på tisdagen eller så och fick åka in till Sjukhuset. Jag hann inte hälsa på henne där, det kanske inte spelar så stor roll, hjärtat är ändå fullt av minnen. Hon dog på lördagen, tror jag det var. Herr C var på konsert och jag gjorde nog hans kväll lite sorgsnare. Mamma&pappa var på firmafest och fick hetsköra. Bara min moster&morbror hann fram. Jag kom in med bästa moster&morbror. När jag såg mamma&pappa komma i korridoren var det som på film, det kändes helt overkligt. Vår mormor?! Jag vet att hon inte ångrade något, och att hon levde länge nog, men det är ändå ledsamt, fortfarande. Efteråt drack vi te och åt mackor i herr och fru Es nya hus. Vi visste inte då att en liten Elsa redan fanns till på sitt sätt, vi sörjde bara Mormor, utan att veta att Irene allt hann viska det till Mormor innan hon dog. Jag tror mormor dog lycklig - alla hennes barn hade klarat sig fint, och hennes flickor (de tre som fanns kvar av hennes barnbarn) hade det också bra. Nu är Elsa snart två år, kusin C ska få tvillingar, kusin CC är en stjärna på sin pratik fast mormor ifårgasatte hur hon egentligen skulle kunna bli lärare, och jag... Ja, jag är nog ganska lycklig&lyckad jag också.
Farmor dog inatt. Av henne och mig finns få foton, och få glada minnen. Jag är lättad att hon fick dö fint, och att pappa fick vara där. Jag är lättad för att pappa nu är fri från henne, och förhoppningsvis från resten av hans kvävande familj.
Märks det vem som betydde mest?
(Jag älskade min morfar, men hann trots allt få bäst kontakt med mormor, fast hon var nästintill döv. Morfar tog oss på äventyr, som en morfar ska göra, men mormor var den som tog hand om oss, vår extra mamma. Jag saknar henne varje dag.
Kommentarer
Postat av: Anonym
kraaaaam
Postat av: Amanda
Fy vad tråkigt! Även om man inte har en lika bra och nära relation med alla sina mor och farföräldrar så är det alltid ledsamt när de går bort, så slutgilitigt på något sätt. I höstas blev mormor den sista av mina att gå bort, det känns fortfarande tomt efter dem alla. Ta hand om dig!
Postat av: Cia
Knas det blev, det var jag som skrev kram iaf!
Jag har inte heller nån av mina far-eller morföräldrar kvar.. Tråkigt..:(( Tänker på dig gumman! Puss
Postat av: Toffs
Aldrig lätt när någon dör ifrån oss...Kan inte säga annat än stooora kramar från mig och lille C. (min C alltså...:-) )
Trackback
