Jag väntar vid Palace&Main

Jag vet inte om jag någonsin trott på love at first sight, ni vet, sådant som händer i filmerna, där en pojek&flicka (man&kvinna?) möts, faller för varandra och sedan älskar varandre till the end of days. Det verkar på något sätt alldeles för enkelt, för självklart, och så är ju livet aldrig på riktigt. Därför har jag alltid haft svårt för kärlek vid första ögonkastet-berättelser, jag har haft svårt att helt och fullt ta dem till mig.
Men.
Sjävklart finns ett men!
Jag träffade en pojke (man?) en kväll för snart tre år sedan, på ett helt vanligt uteställe under helt ovanliga omständigheter. Jag hälsade på en vän jag träffat i Skottland, och det hade i och för sig hänt förrut, men inte speciellt ofta, och jag gjorde det istället för att följa med min familj till Sälen. Vi gick i alla fall ut, och tror ni inte att jag den kvällen träffade en pojke (man?) som jag nu sitter och längtar hem till? Jag såg honom, sa hej, och sedan kommer jag bara ihåg att vi pratade pratade pratade hela kvällen. Om allt! Kanske stal jag en kyss också, men det är nog glömt och förlåtet nu. Vi pratade så mycket att kompisen gick hem till sin pojkvän, och jag följde med den här pojken (mannen?) hem. Jag tror inte vi sov så mycket den natten. Vi utnyttjade tiden, för dagen efter skulle jag ju åka hem. Inte speciellt långt bort, inte över flera kontinenter och hav, men väl långt bort för två som nyss upptäckt hur fantastisk den andre är.
Jag trodde inte att det skulle bli något, men jag skickade i alla fall ett blygt sms redan på tåget hem. Och. Han, den underbara pojken (mannen! i alla fall är han det nu) svarade. Och jag skickade tillbaka. Och han svarade.
Många tågresor senare bestämde jag mig att flytta upp till honom, till staden där vi träffades. Alltid när jag går förbi det där helt vanliga utestället tänker jag "tänk vad lycklig jag är, vilken tur jag haft! tänk att jag träffade Honom där, en helt ovanligt vanlig kväll!".
Sedan dess tror jag nog allt lite på kärlek vid första ögonkastet. Inte för att det var det; men det var attraktion stark som...jagvetintevad!...vid första ögonkastet,och sedan blev det kärlek stark som jagvetintevad!
Nu, snart tre år senare, sitter jag och saknar en del av mig. Han kanske inte är min själsfrände (sådant tror jag inte heller på), han kanske inte direkt är min andra hälft, men han är en stor del av den jag är. Utan han är jag inte jag. Jag pratar om honom konstant när vi inte är tillsammans, och det kan nog låta som att jag inte klarar mig utan honom.
Jag klarar mig inte utan honom, men ändå gör jag det, för jag vet ju att vi hör ihop. Jag sitter ihop med honom, han är en del av mig, därför gör inte lite vatten och många mil någonting. Fast ändå, jag längtar tills han kommer hit till mig. Och jag längtar till att få åka hem till honom, och kanske aldrig lämna honom igen.

 Min herr C, världens vackraste människa


Kommentarer
Postat av: Toffs

vad fint skrivet!

2009-02-01 @ 16:45:50
URL: http://gilgamesh.blogg.se/
Postat av: Cia

Måste bara instämma, vad fint skrivet!=)

Träffade ju dig också den där gången i Falun för länge sen... Ni satt mest och hånglade tyckte jag!;))

Pusss!

2009-02-03 @ 23:18:38
URL: http://maurice.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0