Lagen om allts jävlighet
Varför i hela fridens dar ska ALLT gå emot en när livet känns det minsta jobbigt? När man är trött och sliten, seg och lite småsur, varför ska allt då hela tiden bli mycket, mycket värre? Varför ska allt kännas extra jobbigt just då, varför inte lättare? Varför snurrar hjulet bara på? Varför blir snöbollen (den med extra mycket is i) bara så mycket större, snabbare och läskigare?
Varför kan inte jävligheterna komma en i taget, så att jag hinner handskas med dem i lugn och ro? Alla demoners helvetshundar skäller utanför dörren samtidigt, medan jag slåss med de förberedande småjvälarna, som rivs och sparkas, och jag hinner inte med...
Stunder som denna, när jag tror att världen bara vill mig ont, är det skönt att höra av en vän långtbortifrån. Idag, när allt var precis så som jag sa, hörde jag av två. En som säger att jag bubblar över av energi, att jag aldrig ska ändar på mig och att jag är hans "svenske flicke", och en som säger att hon lider av mig-abstines. Helt fucking underbart. Stunder som den, då vid halv sju-snåret, vet jag att demonernas fulhundar bara är inbillning, att de egentligen bara är irriterande dammråttor som går att blåsa bort. Stunder som den, då två vänner samtidigt påkallar ens uppmärksamhet; då vet jag ju att livet älskar mig, och att jag älskar livet.
(Frågan kvarstår dock om min blåa cykel kommer att överleva, eller om han ((det är en han, förutsägbart, jag vet, men likförbannat är det en han)) får vila i frid någonstans... Jag vill ha honom kvar, såklart, men frågan är om det enbart är övernostalgiskt och fånigt, eller om det är smart... Helst vill jag vara smart. Såklart.)
Och självklart stronge herr R! Självklart är jag i hemkommunen i helgen! Vi åker ner imorgon, hem till kära gamla Närke, där mina rötter ju är och min tanke alltid kommer finnas. På fredag väntar föräldrahäng, men på lördag är jag all yours. Fiffigt va? (PS. Jag ringer i morgon!)
Puss och kram på er där ute i cyberrymden!
(Er = mina...ungefär tre...läsare, och så jag om åtta dagar, åtta veckor, åtta månader, åtta...decennier... )
Varför kan inte jävligheterna komma en i taget, så att jag hinner handskas med dem i lugn och ro? Alla demoners helvetshundar skäller utanför dörren samtidigt, medan jag slåss med de förberedande småjvälarna, som rivs och sparkas, och jag hinner inte med...
Stunder som denna, när jag tror att världen bara vill mig ont, är det skönt att höra av en vän långtbortifrån. Idag, när allt var precis så som jag sa, hörde jag av två. En som säger att jag bubblar över av energi, att jag aldrig ska ändar på mig och att jag är hans "svenske flicke", och en som säger att hon lider av mig-abstines. Helt fucking underbart. Stunder som den, då vid halv sju-snåret, vet jag att demonernas fulhundar bara är inbillning, att de egentligen bara är irriterande dammråttor som går att blåsa bort. Stunder som den, då två vänner samtidigt påkallar ens uppmärksamhet; då vet jag ju att livet älskar mig, och att jag älskar livet.
(Frågan kvarstår dock om min blåa cykel kommer att överleva, eller om han ((det är en han, förutsägbart, jag vet, men likförbannat är det en han)) får vila i frid någonstans... Jag vill ha honom kvar, såklart, men frågan är om det enbart är övernostalgiskt och fånigt, eller om det är smart... Helst vill jag vara smart. Såklart.)
Och självklart stronge herr R! Självklart är jag i hemkommunen i helgen! Vi åker ner imorgon, hem till kära gamla Närke, där mina rötter ju är och min tanke alltid kommer finnas. På fredag väntar föräldrahäng, men på lördag är jag all yours. Fiffigt va? (PS. Jag ringer i morgon!)
Puss och kram på er där ute i cyberrymden!
(Er = mina...ungefär tre...läsare, och så jag om åtta dagar, åtta veckor, åtta månader, åtta...decennier... )
Kommentarer
Trackback
