Fröken Wallenlöv

Ute är det novembergrått. Det är som om vädret förbereder sig på den dystraste månaden av dem alla, som om det visste att vi stackars nordbor måste föras in sakta i vintern för att inte förgås.
Eller stackars och stackars... Jag älskar ordet nordbor, och jag älskar att vara en nordbo, big time. Visst, sol och varmt året om är säkert tjusigt, men - omväxling förnöjer.
Vår med sakta avklädnand, färre vantar, mycket snuva men ändå en förundran över den nya världen.
Sommaren, som jag kanske inte älskar högt, snarare tvärtom, men då alla andra blir sådär skönt avslappnade.
Hösten med alla ljus! Nästan ljusare än sommarens längsta nätter, allt tack vare billiga IKEA-ljus.
Och så vintern. Vitt puff, mycke mössor, vantar i mängder och en och annan långkalsong.
Ja, jag längtar. Längtar mig fördärvad efter den första snön, den första jullåten i P4, det första Julkalendernavsnittet, det första pepparkaksdegsinköpet.
Men tills dess; grått. Alla är gråa; av kyla, trötthet och stress. Men lugn alla, snart är vår tid här. Tiden då vi kalla nordbor faktiskt får tillbaka lite energi. Så tror jag det är i alla fall.

  

Snöbilder jag toksnott från lite överallt.
Så kan det gå när man lägger ut bilder på the worldwideweb hursomhelst.

---

Det ringde just på dörren, utanför stod en tant och en farbror. Tanten började mitt i en mening, hon pratade om en liten broschyr om "livets stora frågor". Hon ville inte sälja något, bara dela ut den broschyren. Jag tackade och tog emot, vad gör man liksom?
Sedan tycket jag nog att hon stirrade lite väl ohemligt på vår namnskylt. Är jag uppsatt på en lista nu? Är jag indragen i en hemlig bibledyrkarsekt? Vem vet. Hon (eller de, men jag tittade faktiskt inte så mycket på den lille farbrorn) verkade i alla fall glad att jag tog emot den gula, fula broschyren.