Feminist, javisst!

Om ni har missat det så läser vi alltså Jane Eyre nu. Den är väl bra och sådär, men tyvärr är den från en tid då kvinnor skulle vara perfekta. De skulle kunna mycket, men inte vara för välutbildade. De skulle helst gå på en sjukt religiös internatskola där de inte fick ha något som helst kul, men sedan skulle de vara superfeminina  och gärna lite skojiga så att männen skulle vilja ha dem. De skulle vara blyga och söta och rara, men samtidigt behaga männen (genom att flörta såklart!). De skulle vara the angels of the houses och få männen att drömma våta drömmar, men de skulle inte förvänta sig något tillbaka. Nåde den kvinna som bröt detta! Nåde den kvinna som inte gjorde allt i sin makt för att behaga Mannen. Mannen var Gud, kvinnan knappt ens betjänt. Och skulle man (kvinna for crying out loud!) som kvinna hitta en någorlunda väluppfostrad, helst rik, karlslok att gänga sig med, och det sedan visade sig att han var otrogen, slogs och levde allmänt rövare kunde man (kvinna) kaaaanske få skilja sig. Fast då fick man (kvinna) inte behålla sina barn, de var ju mannens ägodelar. Kanske ville han sälja dem till någon fabrik där de fick sitta i ett mörkt rum och öppna och stänga ventilationsluckor sexton timmar om dagen...
Och ooooom, jag säger ooooom, man (kvinna) inte skulle vilja allt det där (plugga franska fraser att svänga sig med, lära sig måla lite, sjunga och spela piano och se allmänt förtjusande ut) så ansågs man galen. I princip. I Jane Eyre finns en kvinna som går emot det idealet. Och hon är spritt språngande. The mad women in the attic. Allt på grund av mannens förtryck av kvinnan.
Nu är det ju fiktion, säger ni och viftar bort min ilska, men då säger jag: författarna på den tiden strävade efter att visa verkligheten. Och verkligheten var att kvinnor antingen framställdes som just männens ägodel, helt värdelösa och utan eget intellekt, eller också som helt galna. Det fanns inget mellanting. Kvinnor är försynta, förtjusande, tysta varelser, eller skrikande, rivande, bitande och skogstokiga. I "verkligheten" fanns såklart starka flickor, tjejer, kvinnor, damer, som kunde mer än männen, som var mer än ägodeler, men det, det ville man (männen!) inte låtsas om.
Nej, jag säger tvi vale åt alla dem, er, som inte är det minsta feministiska i era hjärtan! För visst har det gått framåt, och jag är så sjukt nöjd att vi kan göra så mycket vi faktiskt kan idag, men bara genom att kolla på hur det var för 150, 100, 50 år sedan får mig att spy på män, och på hur kvinnor faktiskt blivit behandlade. (Dessutom finns det än idag förtryck mot kvinnor att kämpa för!) Så go ahead, get a little feminist, javisst!

Underbaraclara håller med, och tar upp ett mer nutida exempel.  

Guuuud vad skönt det är att lätta på trycket ibland!

 
Till min kära fröken Toffs: Vi läste också Himlens hemlighet, och vår lärare sa något liknande! Inte ville vi ta livet av oss direkt, men vi drömde om dansande dvärgar i minst sju veckor efter den... Vi tyckte för övrigt att Pär Lagerkvist var helt genialisk, mest för att han var så koko.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0