Fröken Wallenlöv

(Ja, det är klart han är eytt Äckel. Inget snack. Men snälla - landssorg?
Jag tycker faktiskt det är äckligt att hela svenska folket gottar sig så. Att titta på en begravning är fanimej inget nöje, speciellt som man inte alls har en relation till människan.
Visst, fine, jag grät på Astrids begravning, när herr Körberg sjöng Fattig bonddräng, men det var ju som
om hon var min egen farmor. Hon lärde mig om döden (Bröderna Lejonhjärta), kärleken (Madicken och Abbe såklart!), vänskap (Emil, Lukas och griseknoen, Alla vi barn i bullerbyn!) och att familjen allt är ganska bra (Pelle flyttar till Konfusenbo). Klart jag sörjde.
Men bara för att han var en idiot "som inte menade det" tänker jag inte sörja på det viset. Inte en chans.
Nej, nu är hjärtat i Burma, såklart. 100 000. Det är ofattbart. Och regimen vägrar ta emot hjälp.
Det du, det skulle du behöva fundera över!)

Usch vilket hemskt inlägg, men jag måste få det ur mig. Parantesar det gör jag i alla fall.
Hoppas dagen blir solig, trots cykloner, konstiga avsikter och damm i hörnen.