Jag slåss och håller kroppen varm

Demonerna är överallt. De kanske är osynliga, och ingen vet någonting, men de är där.
Räknar, sparkar neråt, hotar och slår tillbaka.

Ingen tjock flicka passar i kort hår; hon har bara övergett sin längtandrömförhoppning om att bli en kvinna, en svaaaan. Det vet jag, för demornerna säger det åt mig.

Jag räknar De Räknebara. Kanske hade en gammal version av mig struntat i att räkna, kanske hade hon mått bättre. Men demonerna är där, kalkylerar och säger att jag inte ska. Absolut inte de räknebara.

Jag tänker att det blir bra, jag har ändå tur, det vet jag trots att demonerna hånskrattar och springer vidare - de är alltid ett steg före trots att jag tror att jag lämnat dem bakom mig för gott.
Jag kan skratta trots att halsen svinder och river. Jag kan gå fort, för min hjärnstam är kopplad till benen och kan tvinga dem, trots korset på min rygg. Jag kan tala, trots att rösten stockar sig och ögoen fylls av Det Som Alltid Kommer Olägligt Fast Det Inte Får. Jag är ingen fjäril, demonerna skriker mina öron blodiga att jag endast är en tung kropp som inte klarar Det.

Jag kämpar emot; bevisar att JAG KAN! Jag kan själv. Men allt gör till slut så ont att jag bara vill ge upp. Jag vil  följa med honom, vara på spåret och släppa allt.
"Inte ens det klarar du!" gastar demonerna vidare.
Nej, inte ens detta...
Jag vet varför, men det säger jag inte till det onda som bara förföljer mig. Jag viskar tyst till mig själv att utan Honom skulle det inte gå.
Han som bara får det onda, inget gott fint sött vackert, inget av Allt det Han vill ha.
Han får bara mig.

Jag står utan det jag behöver som mest i den här boxningsringen. Jag behöver De Som Inte Vet. Som kanske gått för sig att jag njuter av deras framgångar på avstånd, som inte behöver Dem.
De har fel.
Nu hänger allt mitt hopp på tre blonda yrväder, så olika på alla sätt och vis, men ändå Pojkarna i Mitt Liv.
En som jag offrar allt för, mer än gårna mig själv om jag bara visste hur.
En som gav mig det goda i mig.
En som är den fasta fyr i mörkret jag behöver när alla gamla och nya prickar på sjökortet inte räcker till.

Hjälp mig någon?

Musiken är Död. Inget hjälper, jag behöver musik som räddar!

Natten är Dagens elaka styvmor, Kaos är granne med Kärleken.

För att han ska få något av Mig måste jag smyga tyst tyst ut i köket och ta de minsta Räknebara jag känner till, de som sväller mest. Demonerna får inget veta, misstänker de något blir kvällen sämre än dagen någonsin kunnat bli.

Det gör ont, de märker ingenting, och jag vet att det blir värre framåt natten.



Jag spillde för mycket, klarar inte av att torka upp.
Det gör inget så länge allt är på noll, nära minusstrecket.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0