På elefantben
Ibland känner jag att jag klampar runt som en elefantskördetröska i ett glashus. I en glaskupa. En kupa där balansen finns, men som jag med mina tunga fötter förstör. Jag klampar ihjäl en fjäril, en något outvecklad kanske som inte hunnit pröva sina vingar?, i min väg mot självbekräftelse.
Kanske kallas det bara att lära sig livets hårda läxa, kanske är det en av mina brister.
Det är dags att snöra på sog ballerinaskorna, såhär i vårvärmen.
Och det har egentligen ingenting med bloggar att göra. Bloggen är min bästa vän, oftast, och andra bloggar är spegelbilder av människor jag aldrig kommer men ändå skulle vilja möta i verkliga verkligheten. Bloggarna kan ge frihet, som att läsa någon annans tankar och förstå ännu lite mer hur alla ni runtomkring mig fungerar.
Det jag kan önska, att jag vore mer som hon, hon eller han, har mest av allt att göra med att livet ibland är så krångligt, oförutsägbart och spännande att det skulle vara skönt att vara en sådan typ som vet vad man är för en typ.
Förstår ni?
Är jag blommig, prickig, turkos eller smårandig?
Har jag kjol, tajts eller jeans?
Är jag brunett, eldigt rödhårig eller blondinbella?
Alla de andra tycks veta, de som bloggar sådär som jag önskar jag kunde göra, veta vem de är och vad de gör här i livet.
Jag däremot, vet inte. Jag klampar runt på mina elefanttungaben och hoppas på det bästa. Hoppas på att passa in i glaskupan, för det är där jag nog mest av allt hör hemma.
(Allra, allra mest av allt hör jag hemma i Cs trygga famn. Såklart. Han är min giraffprins som ser ut över alla problem jag har med sin långa hals och sina extraögoon. Slutsats: alla elefanter borde ha en giraff vid sin sida. Då kommer deras elefantliv gå bra, det är jag helt övertygad om!)
Någon dagens outfit blir det förstås inte, inte ens en dagens bild.
Elefanter som jag hålls inte med sådant. Vi är glada om vi lyckas få på oss en omatchande outfit överhuvudtaget i vår framfart genom livet.
Kanske kallas det bara att lära sig livets hårda läxa, kanske är det en av mina brister.
Det är dags att snöra på sog ballerinaskorna, såhär i vårvärmen.
Och det har egentligen ingenting med bloggar att göra. Bloggen är min bästa vän, oftast, och andra bloggar är spegelbilder av människor jag aldrig kommer men ändå skulle vilja möta i verkliga verkligheten. Bloggarna kan ge frihet, som att läsa någon annans tankar och förstå ännu lite mer hur alla ni runtomkring mig fungerar.
Det jag kan önska, att jag vore mer som hon, hon eller han, har mest av allt att göra med att livet ibland är så krångligt, oförutsägbart och spännande att det skulle vara skönt att vara en sådan typ som vet vad man är för en typ.
Förstår ni?
Är jag blommig, prickig, turkos eller smårandig?
Har jag kjol, tajts eller jeans?
Är jag brunett, eldigt rödhårig eller blondinbella?
Alla de andra tycks veta, de som bloggar sådär som jag önskar jag kunde göra, veta vem de är och vad de gör här i livet.
Jag däremot, vet inte. Jag klampar runt på mina elefanttungaben och hoppas på det bästa. Hoppas på att passa in i glaskupan, för det är där jag nog mest av allt hör hemma.
(Allra, allra mest av allt hör jag hemma i Cs trygga famn. Såklart. Han är min giraffprins som ser ut över alla problem jag har med sin långa hals och sina extraögoon. Slutsats: alla elefanter borde ha en giraff vid sin sida. Då kommer deras elefantliv gå bra, det är jag helt övertygad om!)
Någon dagens outfit blir det förstås inte, inte ens en dagens bild.
Elefanter som jag hålls inte med sådant. Vi är glada om vi lyckas få på oss en omatchande outfit överhuvudtaget i vår framfart genom livet.
Kommentarer
Postat av: Toffs
Prova elefantbyxor, de har en tendens att få åtminstone mig att känna mig lite lyckligare och inte så mycket elefant. Men annars var jag förmodligen en förfader (moder) till min egen häst i ett tidigare liv, för vi är lika envisa och missnöjda hon och jag... nu ska jag bläddra lite i jane, sen är det nog nattinatt, vikarie imorgon igen, bild den här gången!
Trackback
