Fröken Wallenlöv

När herr C och jag igår var ute på en väldigt (för mig i alla fall) annorlunda promenad kom jag att tänka på en annan annorlunda promenad. Promenaden igår ägde rum i trakterna kring Lugnet, den tidigare promenaden någonstans i gränslandet mellan Argentina och Chile.
Vi var ute på äventyr, hade inget speciellt att göra, därför kom någon på den strålande idén att vi kunde gå på en liten trekking upp för ett par slalombackar! Jag var, och är fortfarande inte, världens atlet men okej då! Alla kakor längs vägarna satte sina spår, oundvikligen...
Det var tungt. Men det gick. Fast helst gick jag själv, så jag slapp prata. På hemvägen kom jag i sällskap med Pompom. Det var just det ögonblicket, då vi hamnade bredvid varandra som jag kom att tänka på när jag traskade bakom hurtige herr C på den steniga stigen.

Pontus tycks helt enkelt vara ett namn som förföljer mig. Men på ett synnerligen positivt sätt:

Pontus ett - Grannungen jag lekte mig fördärvad med en varm sommar på nittiotalet. Trots att han var yngre hade jag, tydligen, roligt. Kanske var det modersinstinkten som väcktes?
Pontus två - Min sköna systerson. Han är en solstråle på samma gång som han är världens kanske jobbigaste unge. Ett mycket älskvärt barn helt enkelt!

Pontus tre - Även kallad Pompom, och diverse annat, dock var Pompom det jag tog med mig. Han som erbjöd sig på den grötigaste göteborskan jag någonsin hört att bära min väska, den där varma dagen någonstans i Sydamerika.
Pontus fyra - Den av mina vänner jag egentligen känner sämst, trots att jag tycker om honom så mycket. Våra vägar korsades i gamla hederliga Örebro, någonstans runt Kåren. Efter mycket om och men fick även han smeknamnet Pompom.

Favoriten är utan tvekan systersonen, såklart! (He's family for crying out loud.)
Men, Pontus tre, den riktige Pompom, har en speciell plats i mitt hjärta. Trots att han var tyst, jag pratig, han grötig och jag kanske en smula gapig, tycker jag vi hade det kul ihop. Vissa männiksor måste man tränga lite under huden, och jag försökte! Det känns som jag lyckades, men vad vet jag?

Hoppas du mår finfint Pontan, att du fortfarande är en go o gla gubbe. Här i Dalarna leker faktiskt livet!